Som gammal inbiten göteborgare och nationell i över två decennier så kan jag ändå inte säga att jag har demonstrerat så många gånger på hemmaplan. Första gången var runt 2006 när Israel bombade något grannland för gud vet vilken gång i ordningen, och sedan mer än tio år senare med den mytomspunna Göteborgsdemon 2017.

Därför var det otroligt roligt att paradera nedför Avenyn hela vägen till Brunnsparken för att hålla tal och sedan hela vägen upp igen till Götaplatsen till Carl Milles staty av Poseidon, ett av de mest ikoniska landmärkena över Göteborg, för att hålla ytterligare tal.

Valet av dag tycker jag minst sagt är oslagbart och helt rätt i tiden och är en frisk fläkt i den nationalsocialistiska rörelsen. Där vi tidigare har samlats i högtidsrum och hyllat det vi hyllar mest gick vi nu rakt ut och levde de ord han en gång uttalat och hedrade det med hård, disciplinerad och kompromisslös kamp.

Att tala om de högre värdena i livet är enkelt och görs vitt och brett hos alla i den nationella rörelsen, men att leva som en kämpe är det svåra som det så många gånger har sagts. Därför var det fantastiskt att ta steget ut i hjärtat av Göteborg och stolt deklarera att det vi önskar är:

Ett folk,
ett rike,
en ledare!

Detta är också ett budskap som jag vet att många av de fotbollsgrabbar vi såg på vägen sympatiserar med och som även själva har haft egna firanden på just denna dag. Till dessa vill jag säga att livet är för kort för att låta bli. Engagera dig för det som är rätt och riktigt så du kan se dina barn i ögonen utan skam i kroppen när de kommer hem och berättar om vad det mångkulturella helvetet har levererat för bajsmacka!

Som om inte dagen vore bra nog med denna aktion så blev det för egen del senare ett och annat att förtära under eftersamlingen och festen som följde när nästets mästerkock Julia Rosander bjöd på mat tillsammans med ett vältrimmat kökslag. Hatten av till alla er som jag fick möjlighet att skåla, skråla och umgås med!

På återseende kamrater!