På vad som skulle kunna kallas sommarens första dag befann sig kamrater i Västerås för att utföra en offentlig flygbladsutdelning. Knappt ett moln på himlen och snudd på samma temperatur som man förknippar med sommaren. Det var tänkt att man skulle ta sig till Sigmatorget, där man så sent som första maj höll ett tal, men efter så lite som halva vägen dit dök farbror blå upp och började följa efter.

På torget fanns representanter uppställda för en grupp som sysslade med sjukdomsupplysning av en väldigt specifik sort och dessa ville absolut inte bli förknippade med nationalsocialister och bönade och bad om att motståndsmännen inte skulle stå alltför nära deras utställning. Man föreslog då att man kunde ställa sig mitt i gång- och cykelbanan, och således få ännu bättre exponering för fanorna, vilket polisen tyckte lät som en strålande idé.

Till skillnad från första maj kunde polisen nu uppföra sig, kanske för att de var i numerärt underläge, och aktiviteten kunde fortgå utan några hinder. En stor mängd flygblad bytte ägare under dagen, och flera intresserade människor stannade till för att prata.

Man kunde märka att just ämnet EU var något som väldigt många hade starka känslor om. Även äldre tanter som i vissa fall kan vara hysteriska när de ser Motståndsrörelsens fanor, stannade till och uttryckte sitt förakt för globalistunionen. De flesta av dessa förstår dock inte att det finns alternativ till att rösta på ett av 8 likadana alternativ i frågan, att morgondagen inte behöver bli likadan som gårdagen.

Efter en längre tid på platsen med god respons kände man sig nöjda då man hade mer att göra under dagen. Precis som förra gången följde polisen efter till bilarna och vidare ut ur staden, men denna gång gjordes inga ytterligare försök till trakasserier. Färden gick sedan vidare till Eskilstuna på andra sidan Mälaren, där det om möjligt var ännu varmare och minst lika fantastiskt väder.

Fristadstorget blev målet för dagen, där man stått flera gånger tidigare och förkunnat nationalsocialismen. Från platsen kunde Palestina-fanor skymtas, knappt 200 meter bort, men trots detta uteblev ordningsmaktens närvaro ett bra tag.

Trots, eller kanske just på grund av, att Eskilstuna demografiskt sett såg betydligt värre angripet ut av mångkulturen jämfört med Västerås, så var inställningen bland folket i staden ännu mer positivt till Motståndsrörelsens närvaro. Kan det vara så att man blir mindre positiv till mångkultur ju närmare den man befinner sig?

Strax efter att man ställt upp kom en ung skinnskalle fram för att skaka hand med en kamrat och mottaga ett flygblad. En väldigt liten gest för en motståndsman, men säkert en betydelsefull upplevelse för en ung svensk man som tvingas växa upp i det mångkulturella helvetet.

Inte bara de redan frälsta hölls det dock längre konversationer med, även folk som till synes var kamraternas raka motsats kunde man samtala med. En äldre man som själv deltagit på Palestina-manifestationen intill passerade en aktivist på vägen hem och blev tillfrågad om han inte ville ha ett flygblad. Mannen var självklart djupt skeptisk till en början, då han en gång i tiden hade varit en del av 68-vänstern och fredsrörelsen, och även arbetat i Palestina på 80-talet. Ju mer han lyssnade på kamraten desto mer märkte han dock att de två inte var så olika trots allt, och det hela slutade med att båda skrattandes tog varandra i handen och skiljdes åt som kamrater.

Detta var inte den enda till början skeptiska människan som sedermera blev övertalad om att medias skräckbild av Motståndsrörelsen inte på något sätt var verklighetsförankrad. Den gamla vanliga klyschan att ”du är ju trevlig, men alla andra är galna” hördes inte bara vid ett tillfälle under dagens gång.

När statens knektar till slut förstod att det liberala skitsystemets värsta fiender fanns i staden dök de upp med tre fordon, men kunde även här uppföra sig för ovanlighetens skull. Dessa höll sig mest på kanten efter att först ha hälsat och begav sig slutligen från platsen då de märkt att det inte fanns något att göra när alla var så glada över kamraternas närvaro.

Även rasfrämlingar som logiskt sett torde vara väldigt positiva till EU:s existens, då denna union innebär nästintill fri tillgång till västvärldens välfärdssystem och allt runtikring, uttryckte stor avsky mot både EU och Nato. En mörk rasfrämmande kvinna som arbetade för UNHCR var väldigt imponerad över kamraternas närvaro och höll med om allt som sades angående EU.

Den enda direkt negativa personen för dagen i Eskilstuna var en judinna som självklart led av grov sinnesförvirring angående situationen i Palestina, men trots detta skulle fortsätta argumentera i minst 20 minuter om varför judar aldrig kan göra fel.

Med tillräckligt många flygblad utdelade och många positiva diskussioner rullade man ihop fanorna och begav sig åter till bilarna. Därefter återsamlades man på en annan plats och tackade varandra för en väldigt lyckad dag innan man skiljdes åt för denna gång.