Det har nu gått en månad sedan den civila och legala organisationen Nordiska motståndsrörelsen rent absurt terrorklassades av USA. Av allt jag hört är stödet för Nordiska motståndsrörelsen stärkt av detta.
Bland de medlemmar inom organisationen jag haft möjlighet att språka med IRL eller på Telegram så är de allra flesta mer övertygade än någonsin. Bland utomstående såväl Svenssons som nationellt organiserade hos andra än Motståndsrörelsen, tycks sympatierna överlag vara stärkta baserat bland annat på inlägg i olika debattforum, bloggar och sociala medier.
Givetvis gäller detta dock inte alla. Jag själv känner till en medlem som hoppade av i samband med terrorklassningen och en sympatisör som tidigare sagt till mig att han ville delta på Nordendagarna, men som nu istället övervägde att stanna hemma.
Denna text riktar sig till de sistnämnda och till de av mig okända som resonerar likadant och jag vill då ställa frågan; vad hade ni förväntat er egentligen? Hade ni trott att de som idag dominerar världen skulle lämna walkover och ge sig utan strid?
Vi är inte Moderaterna som kämpar för att överta sossarna, men driva samma politik till 99% utsträckning. Vi är inte ens Sverigedemokraterna som vill ta över makten för att driva 98% samma politik.
Nej, vi är en revolutionär kraft som vill skapa något helt annat och mycket bättre än vad någon av de sittande politikerna ens kan drömma om. Vi kämpar för att överta makten från sossar, moderater och sverigedemokrater och driva en 100% annorlunda politik där vårt folks väl står i centrum, långt bort från både kulturmarxistiskt flum och storfinansens piska!
Med det sagt kan det påtalas att det nog aldrig i världshistorien ägt rum ett revolutionerande maktskifte utan strid och offer. Ingen seger utan kamp.
En terrorklassning av organisationen är inte något positivt i sig. Det försvårar givetvis våra möjligheter att nå ut och sätter hinder i vår väg. Precis på samma vis som när de stängde ned våra bankkonton eller bannlyste oss från Youtube och Facebook.
Likväl är det ett bevis för att vår kamp betyder något på riktigt och att makthavarna fruktar nationalsocialismen och vår organisations potentiella genomslagskraft.
Om vi aldrig drabbats av någon repression vore det såklart enklare att bedriva vår verksamhet, men det hade också inneburit att vår framgång hade varit obefintlig, att ingen tog oss på allvar eller såg oss som ett hot. Och i det kommer vi till pudelns kärna, föredrar du kamp eller ”kamp”? Föredrar du att vi når framgång för vår sak eller att vi bara har roligt och fördriver tiden tillsammans med andra likasinnade?
Kampen kommer inte att bli enklare. Fienden har tillgång till många käppar och kommer sätta de alla i våra hjul, med konsekvenser såväl för organisationen som helhet som individuellt för åtminstone vissa av våra medlemmar. Men vi kommer att rulla på ändå. Ingenting kan stoppa oss och för var manöver från fienden vet vi dels att de har en käpp mindre att använda i framtiden och dels att vi är ett steg närmare seger.
Trägen vinner. Detta är alltså också något merparten av våra medlemmar och sympatisörer tycks förstå. Nu har systemet spelat ut ytterligare ett av sina ess i rockärmen och för dig som läser detta finns det bara ett enda rimligt svar på detta; intensifierad kamp. Genom kamp till seger!
