Dagen började med att kamrater sammanstrålade söder om Stockholm för att gemensamt åka tåg in till huvudstaden. Redan när man stigit på tåget stötte man på en röding som försökte varna de andra på tåget att ”nazisterna var här”. Den sinnesförvirrade försökte fråga vad kamraterna skulle göra och var de skulle vara, och uppmanade dem att inte göra någon obekväm under dagen. Ett så ironiskt uttalande att det saknar motstycke då de flesta normalfuntade människor blir väldigt obekväma av att se paraden som går genom staden.

När man närmade sig platsen stötte man på en stor grupp poliser som följde efter sällskapet under resten av dagen. Det var fortfarande relativt folktomt när man ställde upp vid samma bro som tidigare år, men detta år var det inga rabiata människor på plats. Ordningsmakten kraftsamlade kontinuerligt och förde samtidigt dialog med en kamrat om vad som skulle hända. Det föreslogs från polisens håll att man skulle vara tvungen att stå i ett litet hörn på bron, på motsatt sida, där ingen skulle kunna se den medtagna banderollen. Efter lite prat med någon chef ändrades det till att man skulle kunna stå i en korsning, ett kvarter från paraden.

Detta godtogs såklart inte och efter ytterligare diskussion med fler parter kunde man få nyttja sin grundlagsskyddade rättighet att sprida ett politiskt budskap från bron där man stod.

Väl uppställda med banderollen blev det en ganska lång väntan på att det hela skulle börja och under tiden kom mer och mer folk. Högt oväsen kunde höras långa vägar innan tåget kom i närheten av bron och precis som förra året retade ett simpelt och naturligt budskap gallfeber på människorna som såg det. Värna familjen – Mamma, pappa, barn.

Allt gick oväntat lugnt till utan galna homofiler som försökte sig på att slita i banderollen. Man stötte till och med på en sympatisör som hade tagit sig till stan i hopp om att träffa kamraterna och denne fick sig en bunt klistermärken som present.

En annan nyfiken person var en rasfrämling från Afrika som hade tittat för djupt i flaskan och som påstod att kamraterna hatade bögar, och försökte argumentera för att det inte spelar någon roll om ett barn har en eller två föräldrar eller vilka kön de har. Konversationen slutade med att rasfrämlingen istället försökte få kamraterna att gå ned och spöa bögar, något som han även själv skulle hjälpa till med.

Några rödingar syntes inte till alls för dagen, då de alla troligtvis gick med i bögtåget. Kamraternas närvaro var en sån nagel i ögat på etablissemanget att det fick lögnmedia att skriva flera hetsartiklar, där det försökte framställas att de själva var så starka och modiga som vågade peka fingret eller skrika något obscent åt nationalsocialister. Tack vare deras egna öronbedövande oväsen var det dock inget som ens hördes eller märktes av uppe på bron och kamraterna stod oberörda kvar, tills man själva valde att gå vidare, nöjda med att ha retat upp flera tiotusentals människor bara genom att peka på hur naturen fungerar.

Nästa anhalt var Sergels torg där man ställde upp med banderollen mitt på torget. Flygblad togs fram för att delas ut, samt en regnbågstrasa som någon hade fått tag på. Det var väldigt mycket folk på torget och med hjälp av megafon tog en kamrat till orda. Lite kort förklarades varför Motståndsrörelsen värnar familjen, istället för diverse fetischer som visas upp för dagen. Homofilerna i närheten var såklart inte glada över detta och med deras ramaskri som bakgrundsljud gick trasan upp i ett hav av eld.

Homofilerna närmade sig kamraterna, inlindade i konstiga flaggor av olika slag, och ställde sig på ett tryggt avstånd, som om för att försöka skrämma nationalsocialisterna med sin avvikande sexuella läggning. En grupp tonårskillar av andra raser kom fram till talaren för att säga hur bra de tyckte om tilltaget och att de hoppades på att flera trasor skulle kunna brännas upp. Trasan spottades på och förnedrades av tonåringarna medan bögarna tittade på, men konstigt nog var det ingen som klagade på detta.

Man träffade även på tre svenska pojkar, troligtvis i nedre tonåren, som var väldigt glada över att träffa motståndsmännen, som de själva uttalade att de såg upp till väldigt mycket. De fick sig var sitt flygblad och en bunt klistermärken vilket blev väldigt uppskattat. Under hela tiden stod polisen och tittade på och till slut begärde de att få prata med talaren angående förbränningen. För åttonde gången för dagen var kamraten tvungen att visa upp legitimation, då polisen hela tiden menade att det kanske kunde ha begåtts något brott av någon.

Därefter gick man upp till Drottninggatan och ställde upp mitt i med banderollen. De stackars sinnesförvirrade tjejerna och killarna som stått och stirrat sedan tidigare försökte sig på någon sorts protest genom att stå i närheten hållandes upp sina flaggor. Likt småbarn försökte de provocera fram en reaktion från kamraterna genom att uppföra sig vedervärdigt.

En rasfrämmande kvinna gick fram till en kamrat som delade ut flygblad och tyckte att hon kunde spotta på honom, vilket tillrättavisades direkt. Hennes judiske adoptivfar ansåg då att han hade rätt att attackera kamraten, men tyvärr var polisen snabbt framme innan något annat kunde hända. Därefter blev det en ganska lång väntan innan polisen hållit klart sitt förhör och kamraten släppts. Bögarna och flatorna var som besatta av motståndsmännen och uppehöll sig fortsatt på platsen trots att de pratade inbördes om hur de ville gå någon annanstans.

Med kamraten släppt rullade man ihop banderollen för att bege sig från platsen och de stackars sinnesförvirrade människorna trodde då att deras närvaro på något sätt hade ”skrämt bort nazisterna”, trots att de aldrig hade vågat göra något alls utom att försöka blockera banderollen från fyra meters avstånd med sina trasor. Ett uppenbart exempel på att dessa människor blev så oerhört kränkta av Motståndsrörelsens blotta närvaro att de inte var kapabla att göra det de egentligen ville, utan istället var tvungna att bete sig som trotsiga småbarn.

Då kamraterna hade bättre saker för sig tog man sig åter till pendeltåget för att bege sig till bilarna igen, där man skiljdes åt för denna gång.

I en sjuk värld anses det normala vara hat och ondska, men ingen kan gå mot naturen särskilt länge innan den slår tillbaka. Motståndsrörelsen förespråkar det sunda och naturliga, som är det enda som någonsin fungerat i människans historia, och detta blir vi hatade för av hela det politiska, ekonomiska och kulturella etablissemanget. Om du är en sund människa som håller med oss, hjälp oss att ta tillbaka vårt land, ansök till Nordiska motståndsrörelsen!