Medan somliga kamrater väntade vid samlingsplatsen var andra upptagna med att pryda närområdet med banderoller på vägen dit. Det gick snabbt att få upp då det gjorts många många gånger tidigare av rutinerade aktivister. På banderollen står det ”Vi glömmer aldrig Daniel Wretström”.
Så fort man kommit tillbaka till bilen och började rulla så såg man en figur på bron, och banderollen som sakta faller mot marken. Kamraterna hoppar ur bilen och lägger benen på ryggen tillbaka till bron. En kvinna som till synes antingen är mentalsjuk, eller bara en röding (eller bådadera om det nu är någon skillnad?!), står på bron och viftar med en sax och raljerar om nazister. Dåren avväpnas för att inte utgöra en fara för någon omkring henne, eller sig själv, och en kamrat börjar filma och ifrågasätta våpet.
Som alltid med personer av detta slag tror de att de kan bete sig hur som helst, och när de sedan blir ställda till svars beter de sig som små barn som fått ett utbrott. Kvinnan lämnar platsen skrattandes och skrikandes och lovar minsann att polisen ska tillkallas för det hemska brottet att en banderoll sattes upp på bron. Direkt efter fästes banderollen återigen på bron, där den fick sitta ostört resten av kvällen.
Väl på samlingsplatsen hinner man knappt lämna bilarna innan den första polisbilen dyker upp, och ut kommer två hysteriska snutar som börjar skrika ”STANNA”. Den kvinnliga polisen försöker förgäves hålla kvar en man som väger det dubbla och måste sedan börja hota med vapen för att få som hon vill. Väldigt kort därpå dyker nästa målade polisbil upp, som kör i ilfart över parkeringen, och ut hoppar två systemlakejer till som med dragna vapen börjar mota bort kameramannen och några andra kamrater, samtidigt som ytterligare poliser dyker upp från ett annat håll och stänger in resterande i sällskapet.
Ganska snabbt framgår det att den rabiata saxviftande rödingen har ljugit ihop en historia om en misshandel, vilket är anledningen till att ordningsmakten dykt upp så omgående. Samtliga på plats, även kamraterna som enbart satt och väntade vid samlingsplatsen, ska utfrågas om vad som hänt och hållas kvar. Systemlakejernas frågor besvaras inte alls, eller så görs det endast med sarkasm och skämt. Tysta leken blir väldigt snabbt långtråkig, då man har vettigare saker för sig denna kväll.
Till slut framgår det att polisen har fått in signalement på två av personerna som påstås ha utfört ”misshandeln”, och alla kamrater som stämmer in på beskrivningen fotas av och visiteras. Kling och Klang gör dock inte ett särskilt bra jobb då de med identifikationen i hand misslyckas med att identifiera kamraterna. Om de bara hade öppnat plånboken de höll i.
De överordnades miner var nog inte fullt så muntra som kamraternas när det senare uppdagades att flera av de fotograferade tidigare efterfrågats att delta på förhör, men inte bemödat sig att dyka upp, då det gällt ännu ett hittepåbrott där det saknas något offer. Kamraterna slank bokstavligen undan framför näsan på snuten, trots det enorma pådrag som bevittnades under kvällen.
När ordningsmakten slutligen försvinner från platsen kan sällskapet äntligen göra det man hade samlats för. Tillsammans går man mot mordplatsen, där det i år i alla fall var en annan person som lämnat ett tecken på att de fortfarande minns Daniel. 14 ljus för de 14 orden tänds, och dessa ställs sedan ut för att bilda en Tyr-runa. En stor banderoll med samma budskap som tidigare hålls upp av samtliga på platsen.
En kamrat tar till orda och pratar om det bestialiska mordet på Daniel, och händelserna som hade lett fram till mordet; om hur media och politiker hetsat mot nationella och likställt dessa med kriminella gäng som skulle ”krossas”. Självklart bidrog detta till att rasfrämlingarna ansåg att de hade en moralisk rätt att mörda en ”jävla rasist”, och systemet bevisade deras antagande rätt, då deras straff var något i klass med en fortkörning. Lite böter och en klapp på handen, för att ta en svensk tonårings liv, i självaste Sverige. Svenskhatet från etablissemanget är djupt rotat sedan väldigt länge, och det kommer inte att bli bättre utan handling.
Till sist hålls en tyst minut för Daniel, följt av tre utrop med ökande ljudnivå:
Daniel Wretström! Närvarande!!
Daniel Wretström! Närvarande!!
Daniel Wretström! Närvarande!!
Banderollen fästs därefter mellan två träd precis intill mordplatsen och kamraterna beger sig från platsen. Daniel är bara ett av alla offer för mångkulturen och varje år skördas nya liv på grund av politikerna och maktelitens medvetet förda politik. Tycker du att det är nog nu? Gör något åt det! Ansök till Motståndsrörelsen och kämpa för ditt folks framtid!
