De flesta som läser på denna sida anser förstås att Sverigedemokraterna inte alls är ett nationalistiskt parti och frågan är om de ens själva skulle påstå att det är det idag. Oavsett om SD någonsin var ett riktigt nationalistiskt parti och i så fall i vilken utsträckning, så har partiet genomgått en förändring till att bli mindre nationalistiska än vad de en gång var. Partiet har utvecklats till ännu ett borgerligt parti och riksdagen har nu två Moderaterna.
Många är missnöjda med det så klart, och partiet har som ett resultat av detta tappat medlemmar. Ett missnöje med moderpartiet gnisslar också hos Ungsvenskarna. Det övergripande problemet för deras medlemmar och sympatisörer är att framgången och vägen till makten har nåtts till priset av att inte längre stå för något som en nationellt sinnad person kan relatera till. Om inte invandringen minskar när partiet har mandaten som krävs för att ställa krav och ha inflytande på regeringen så blir det svårt att svara på frågan vad partiet är till för, och det är just detta som många nu känner.
Troligen är den urvattning som SD genomgått irreversibel, och om faktiska resultat uteblir inom den nuvarande mandatperioden så kan man ha missat sin chans. Deras framgång var bunden till ett historiskt momentum, som man skickligt red på och kanske också frammanade, men missade att utnyttja, och om man missar att ta tillvara på ett sådant momentum så är det svårt att, när detta väl har missats, ”börja om”. Man ökade kraftigt i röster i val efter val för att människor satte sitt hopp till partiet, som tydligt vände sig till en viss målgrupp: vanliga svenskar som ville att den invandring ingen har efterfrågat i alla fall skulle minska.
Att utföra den uppgiften är vad som utgör hela Sverigedemokraternas existensberättigande. Och om de skulle få något synligt resultat på detta område så skulle sympatisörerna ha stort överseende med alla andra frågor. Men allt pekar nu på att inget märkbart händer med invandringen och därför kommer SD också att ha bränt sin framtida trovärdighet som oppositionsparti. Om ingen drastisk förändring sker väldigt omgående, så står vi alltså inför tiden ”efter” Sverigedemokraterna, vilket är intressant då det öppnar för en ny inrikespolitisk era och innebär möjligheter för Sveriges sanna nationella och oppositionella krafter.
Då sådana alternativ inte kan etableras över en natt och den trovärdighet som krävs tar lång tid att bygga upp, så är dörren i praktiken stängd för nykomlingar. Därför finns det bara två partier som det nu kan handla om, Nordiska motståndsrörelsen och Alternativ för Sverige.
Det är vanligt att man ser kommentarer från människor som nu avser att överge SD och istället lägga sin röst på AfS, då de senare anses vara ett mer radikalt alternativ. Här måste man dock som väljare tänka till. Det är inte svårt att sympatisera med hur AfS positionerar sig i de flesta frågor, men hur kan man veta att AfS inte är ett SD 2.0? Partiet har ingen ideologi, man kallar sig bara allmänt för ”nationalister” och ”konservativa”. Faktum är att till och med SD har ett mer utarbetat ideologiskt fundament.
Vad gäller partiets hjärtefråga om återvandring så bör man fråga sig om detta är så mycket mer en radikal position än något nödgat av den demografiska situationen. Hur hade SD låtit om de hade bildats idag? Förmodligen som AfS. Därför kan man också fråga sig hur man kan veta att återvandringen skulle vara ett löfte att lita på mer än Sverigedemokraternas minskade invandring.
En miss som jag tror många gör när de jämför dessa två partier är att man inte jämför dem i motsvarande stadium i deras banor. AfS av idag ska jämföras med hur SD lät i sin barndom, innan de hade haft någon valframgång. Då ska man också komma ihåg att SD verkade i ett tuffare klimat, och man ska inte ta ifrån dem som kämpade för SD då att det till viss del är deras förtjänst att det är lättare för partier som AfS att verka idag. Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige är partier av samma typ, åtskilda endast av sina historiska startpunkter.
AfS bryter ingen ny ideologisk mark eller tar i frågor som SD undvikit. Det betyder givetvis inte att det inte finns människor i AfS som genuint vill det bästa för svenskarna och som tror på sin sak för detta ändamål, men det finns det också, och framförallt har funnits, hos SD. Skillnaden dessa partier emellan kan snabbt vara neutraliserad endast genom rörelse av människor mellan dem. Vilka människor är det som kommer att komma till AfS efter att partiet har rönt eventuella valframgångar?
Sverige har inte tid med ännu ett Sverigedemokraterna, ännu ett parti av samma typ som ska göra den långa resan till makten för att sedan kanske inte visa sig vara vad människor trodde. Om AfS får framgång så är jag den förste att hoppas, för svenskarnas skull, att jag har felvärderat partiet, men för den som inte vill chansa så finns ett annat parti som helt säkert är något annat än Sverigedemokraterna och det är Nordiska motståndsrörelsen.
Det är det enda parti som garanterar att ens röst inte är bortkastad. Man ska inte oroa sig för och tänka kalkylerande om vilka chanser Motståndsrörelsen har i det kommande valet – det finns bara ett sätt att kasta bort sin röst, och det är att lägga den på ett parti som i det läge Sverige befinner sig i inte kompromisslöst företräder den egna etniska gruppen. En politisk rörelse som svajar om eller är vag om den saken kommer sannolikt att leda till besvikelse.
Med det är det inte sagt att det kommer gå att rösta sig ur alla problem – en insikt som också klart skiljer Nordiska motståndsrörelsen från de andra aktörerna – men det motsäger inte att Motståndsrörelsen är det bästa alternativet att också rösta på. Det är också det absolut minsta man kan göra för att bidra till att rädda vårt folk – inte ”rädda Sverige”, en formulering som redan den är en avvikelse från vad den politiska uppgiften måste handla om, då den kan betyda vad som helst.
