Redan på fredagen ringde gruppchefen mig och bad mig att följa med till naturreservatet Skurugata för att planera inför morgondagens vildmarksaktivitet. Som vanligt följde jag chefens direktiv och infann mig vid den angivna tiden.

Vi gick längs leden och genom skuran för att planera aktiviteter som skulle utmana våra kamrater och stärka deras förmågor. Vi diskuterade stationer som första hjälpen-träning, kampsport och sköldträning. Sköldträning är en av mina favoriter, eftersom den inte bara lär ut självförsvar utan även stärker mentaliteten att stå emot fiendens våld och försök att bryta ned oss.

Eftersom vi saknade träningssköldar åkte vi för att köpa material och började förbereda inför att sätta ihop dem.

En timme innan samling anlände jag och chefen till Skurugata för att slutföra förberedelserna. Efter en stunds väntan dök våra kamrater upp, och vi gick igenom packlistan som delats ut i förväg.

Aktiviteten började med en marsch, där jag hade uppgiften att fotografera medan de andra samlade brännbart material till en eld senare under dagen. När vi närmade oss skuran blev jag alltmer förväntansfull inför att dokumentera deras väg genom den. Medan de kämpade sig fram på de hala stenarna längst ned, följde jag klippkanten ovanför. Vid ett tillfälle var jag nära att falla ned från den 20 meter höga kanten, men klarade mig precis.

Vid slutet av skuran samlades vi och gick den sista sträckan till platsen där elden skulle göras upp med hjälp av tändstål. Till slut lyckades vi få en stabil brasa som höll sig vid liv tills vi skulle lämna platsen.

Efter att vi ätit var det dags för min favoritdel. Jag fick agera fiende och försöka bryta igenom formationen för att nå personen som skulle skyddas. Trots att jag mötte hårt motstånd från tre sköldbärare lyckades jag slå sönder en sköld och avlägsna en kamrat ur formationen. Det var krävande, men jag var nöjd med min insats.

Träningen fortsatte tills mörkret föll. Därefter minglade vi en stund innan det sista momentet för dagen: ett simulerat överfall. Jag gömde mig längs vägen och väntade i beckmörkret medan djur prasslade i närheten. När kamraterna närmade sig valde jag att improvisera – jag mötte dem vänligt först, innan jag plötsligt attackerade för att testa deras reaktionsförmåga och vilja att skydda varandra, även när hotet inte kom från en tydlig fiende.

Till sist avslutades aktiviteten, och vi tackade varandra innan vi skiljdes åt och åkte hem.

/ John Larsson