Att de senaste åren och decennierna, ja egentligen hela efterkrigstiden, varit svår för nationalsocialismen har ingen missat. Detta gäller inte minst för sanningens fiender, men som trots krampaktiga försök ändå inte ens kan göra vettig propaganda av den ”nationella rörelsens” tillkortakommanden.

Med detta sagt kanske man måste säga att Motståndsrörelsen aldrig varit en riktig del av den bredare nationella rörelsen. Jag kommer ihåg att jag själv och andra utomstående nationella såg det på samma sätt för nästan 20 år sedan. Jag vill inte gå allt för djupt in i dynamiken som då existerade, men trots att Motståndsrörelsen även då var de offervilliga och obevekliga hjältarna som gärna offrade allt i varje batalj dessa mötte, så sågs den inte som civiliserad, artad, eller lämplig för samarbete. Det var delvis den kompromisslösa och offensiva inställningen som skrämde bort folk.

Vem har inte sett klipp från till exempel Folkets marsch eller Salem där urnordiskt raseri uppvisades, där kampskriket från världens starkaste folk under press manifesterades i att med våld möta de rödas och främlingsgängens våld, och att dessa under segerrop slogs tillbaka. Trots näsblod och fanor som slaknade i backen, så var det just dessa trofasta individer, oavsett vad man tänker om våld och liknande, som bekämpade ordningsmakt, röda och allt i sin väg.

Idag kan man säkert se tillbaka på ageranden av organisation och individer som idiotiskt och dumdristigt. Att skandera ”Adolf Hitler” i en stor marsch eller att aktivt söka upp rödingar i Kärrtorp där man blir attackerad och får både pressen och ”nationella” mot sig. Likaså under 30 november och många andra tillställningar då antagonister slogs tillbaka.

Det finns oerhört mycket att lyfta då Motståndsrörelsen sedan 1997 verkat offensivt för vårt folk och det finns självklart oerhört mycket för fegisar, föredettingar och tangentbordstyckare att säga om det hela. Det är socialt självmord, alla är bidragstagare, de är knarkare och så vidare och så vidare…

Jag önskar att fler hade haft lite mer distans till det sociala stigmat då detta står i vägen för kampen. Oftast stämmer dock inte fördomarna heller. Här i Näste 1 är mig veterligen alla anställda eller studerar. Vi har också en egen hierarki och kan drogtesta och utesluta folk om de brukar narkotika, vilket alla är med på, men tack och lov så har inget sådant kommit fram.

Och vad gäller socialt självmord. Ibland när jag genom arbetet är på internationella resor för upphandlingar och dylikt känns det som att jag blivit googlad före med anledning av ämnena som lyfts och diskuteras, men oftast tror jag istället att det beror på tillståndet hela den vita världen befinner sig i. Ingen i den vita världen idag kan försvara invandring från tredje världen, rasblandning eller uppmuntran av ett ”inkluderande” och mångkulturellt samhälle utan att bli dumförklarad.

Det jag egentligen vill komma till i denna text är att jag under de år och organisationer jag vandrat igenom har känt igen ett mönster. Vart 4-6 år sker något negativt organisatoriskt häpnadsväckande. Det kan vara att en medlem i en organisation på flera tusen gör något dumt så att alla utom några hundra lämnar, att splittringar med fraktioner sker eller att media slår ned oerhört hårt på individer i en viss region eller att ytterligare en ny grupp bildas. Allt detta leder då till decimering av denna större grupp.

Jag är övertygad om att vindarna sedan länge har vänt och att de kommande åren tillhör oss och att vi kommer se en enorm rekrytering och verksamhetsnivå, större än någonsin, det ligger helt i tiden och det börjar märkas redan nu.

Men, med detta kommer det åter komma olika sorters reaktioner från media och stat. Öppna som dolda. Det kommer att komma individer som vill splittra och karismatiska personer med nya infallsvinklar. Allt detta har skett tidigare, i mitt korta liv och under de 20 år av kamp – hela tre gånger.

Att fortsätta på samma linje som vi gjort sedan 1997 är inte ett tecken på misslyckande, detta då enbart svaga individer som kastat in handduken är de som har misslyckats. Ursprungsmetoderna är det enda som bevisligen fungerar, för trots medlemsomsättning så är Motståndsrörelsen den enda organisationen som står kvar.

Du kanske har lagt tid till andra projekt eller organisationer som nu i efterhand inte tycks gjort mycket mer än att kräva tid, det finns tusen exempel med allt från den tidigare prestigefyllda Salem-marschen till hedrandet av Engelbrekt, till att spendera tid i någon lokal eller i fängelse där du märkt att du inte har stödet du trott bakom dig.

Men oavsett dina motgångar, så är INTE din kamp över! Den kan inte vara det då vi ännu inte har vunnit, vi är inte fria och dina efterkommande får inte leva med en stat som finns till för folket.

Det är ett tufft argument, folk som läser detta blir säkert sura över det, men det stämmer. Vi som är villiga att offra, vi står kvar. Det är ni andra som lämnat, som inte kämpar och som inte vill engagera er, som är förlorarna. För oss har den riktiga kampen knappt ens börjat och den kommer inte sluta förrän vi segrar eller dör.

Vi vill ge vårt folk ett solidariskt samhälle där staten kan ge skäliga lån för erat hus, företag eller bil utan ockerränta. Där en cancerbehandling inte tar 6 månader innan den inleds, där farmor inte dör misshandlad ensam och rädd på ett ensligt hem. Ett Norden fyllt av kärlek för vårt folk, där vi satsar på vår framtid med skolning för våra barn och ett försvar för vår ras.

Det är ingen hemsk och asocial tanke, det är ingen gas, det är inget människorov eller utsatthet, klassförakt, satanism eller vilken hittepå-ondska som helst vi påstås förespråka. Det handlar om livsrum får VÅRT folk och för OSS.

Tänk på er framtid och era barn. Alla umbäranden det innebär att gå med oss, att lägga tid och pengar på aktivism, att bli åsiktsregistrerad och lagförd – det är inget i jämförelse med det kaos som skulle uppstå utan den vite mannen i denna värld.

Och till er unga. Framtiden är er och som det ser ut nu, är den framtiden ljus. Välkomna till kampen som betyder något!