Under min tid som ledare i Nordiska motståndsrörelsen har jag strävat mot att den nationella sfären ska hålla en så enad front som möjligt. Av erfarenhet har jag lärt mig att om man brottas med grisen blir man själv smutsig, och det är inte något som gynnar någon part i den nationella rörelsen.

Dessutom vill jag inte att svenskar som börjar intressera sig för nationalsocialism eller nationalism kommer in i en miljö där de ser att företrädare beter sig som småpåvar, som intrigerar mot andra och inte kan enas om grundläggande gemensamma mål.

Nationella företrädare med en ansvarskänsla för den oppositionen de är en del av förstår givetvis att systemet vill ha intriger och drama inom rörelsen i syfte att kunna spela ut grupper mot varandra och skapa splittring. Min uppfattning är emellertid dessbättre att de flesta nationella inte längre vill lägga onödiga resurser på att motarbeta varandra utan att fokusera på kampen för vårt folks överlevnad.

Det betyder naturligtvis inte att vi alltid kommer tycka likadant om allting, att vi aldrig kommer gå i konflikt med varandra eller ens att alla konflikter är onödiga, men om man vill vädra kritik mot varandra är det bättre att följa exemplet från Tvåsaxe som nyligen bjöd in nationella representanter till en debatt där dessa gavs möjlighet att såväl kritisera som hålla med varandra.

Detta möte skedde under ordnade och konstruktiva former där debattörerna inte kunde gömma sig bakom anonymitetens skydd, där de inte ensidigt kunde angripa någon som inte var på plats och där de inte kunde fara ut i känslomässiga utspel genom en plattform där man senare kan hävda att man talade i affekt.

När kritiken sker under dylika ordnade former ställer det krav på den som kritiserar eftersom den kritiserade kommer vara på plats och kunna svara för sig. Det finns därmed ett egenintresse från den som kritiserar att kritiken är väl underbyggd, konstruktiv och baserad på fakta och att man lägger alla känslomässiga uttryck, rygghugg och billig retorik åt sidan. För om inte riskerar man att bli synad och göra sig en löjlig figur inför andra.

Efter Nordiska motståndsrörelsens förstamajdemonstration har organisationen fått mycket positiv respons från svenskar och nationella. Ett filmklipp på sociala medier fick en halv miljon tittare och tusentals positiva kommentarer innan den togs bort, för att ta ett exempel. Några som däremot inte tycks ha uppskattat att Nordiska motståndsrörelsen fått positiv uppmärksamhet är organisationen Det fria Sverige som tyvärr valt att svartmåla den och fara ut i påhopp på våra medlemmar:

Hela avsnittet går att höra här, men är låst bakom betalvägg.

Att Det fria Sverige kritiserar Nordiska motståndsrörelsens demonstration är i sig inte förvånande. Det har de gjort tidigare med argumentet att demonstrationer stjäl tid och resurser och inte leder någonstans. Ironiskt nog har Det fria Sverige lika många gånger hyllat demonstrationer som nationalister utför i andra länder utan att invända mot att även dessa grupper lägger ner tid och resurser på att planera och genomföra sina möten. Det ser ut som att Det fria Sverige har något emot att grupper som de ser som konkurrenter genomför lyckade demonstrationer.

Problemet är emellertid inte deras kritik mot demonstrationer – som ändå bygger på en analys, även om denna inte är helt korrekt eller tillämpas konsekvent – utan att kritiken mot just den denna förstamajdemonstration är särskilt illa underbyggd, icke-konstruktiv och faktiskt oseriös. Det hela utmynnar i ett påhopp på vår organisation som är onödigt och som jag tyvärr känner mig tvungen att bemöta.

I diskussionen sätter Dan Eriksson redan inledningsvis nivån för resten av samtalet med att antyda att Nordiska motståndsrörelsen inte är riktiga nationalister. Därefter får vi veta – som jag tolkar det i alla fall – att Erikssons slutsats grundar sig i några diffusa moraliska värden han tillskriver nationalister. Att våra medlemmar velat – eller snarare tvingats till – skydda sina identiteter under demonstrationen, gör att de och vår organisation tituleras ”påstådda nationalister”. Jag hoppas verkligen att Dan Eriksson inte har denna syn på sina egna medlemmar då rimligtvis en majoritet av dem vill vara anonyma.

Magnus Söderman tar över och han uppger att han inte sett något av demonstrationen – men att han gärna vill ha åsikter om den. Bara en sådan sak gör att hans kritik är illa underbyggd, särskilt när det kommer till vad han hävdar att vi vill eller inte vill uppnå och förmedla.

Istället för faktabaserade argument får vi av Söderman ta del av något som kallas för anekdotisk bevisföring. Söderman uppger att när han själv demonstrerade var det viktigaste inte att nå ut med ett budskap utan om att vara en ung, arg man där demonstrationer mest fungerade som ”organisatorisk terapi”. Det ska sägas att Dan Eriksson också använder sig av personrelaterade erfarenheter, och försöker göra dessa till en universell sanning, från när han var ung och stod på torg och spottade och svor.

Att dessa två egentligen inte ville nå ut med ett politiskt budskap – och att Söderman dessutom haft denna inställning under en tid när han inte längre var ungdom – får såklart stå för dem. Personligen har jag alltid först och främst velat förmedla ett budskap. Därför handlade mitt tal under första maj heller inte om yxor och stridsklubbor eller innefattade bombastiska utspel kring saker jag inte tror på i syfte att få uppmärksamhet, utan om realpolitiska ting med målet att få svenskar att förstå hur mångkulturen kom till och hur denna drabbar svenska arbetare. Det hade Söderman vetat om han hade sett några av klippen innan han uttalade sig.

Söderman fortsätter med ”rent-mjöl-i-påsen”-argument med den horribla slutsatsen att Nordiska motståndsrörelsens medlemmar, under denna totalt lugna och konfliktfria förstamajdemonstration, varit ute efter att begå illdåd.

Själva maskeringen visar att man har ett uppsåt som man antingen inte kan stå för eller att det är ett ont uppsåt. Vilka maskerar sig? Människor som ska göra ett illdåd. Banditer.

Denna retorik känns igen, men den kommer oftast från vårt folks fiender. Den går i linje med vad Expo eller politiker som vill förbjuda Nordiska motståndsrörelsen och nationell opposition överlag skulle kunna säga. Sida vid sida med saker som att kampsport och självförsvarsträning inte är ett sätt att skydda sig själva och sina kamrater utan att det handlar om att träna för att döda politiska meningsmotståndare. Den där typen av argument hör inte hemma i den nationella rörelsen oavsett vad man har för syn på anonymitet. Det är att gå systemets ärenden.

Men Söderman har ett svar på det också:

Vi befinner oss inte i en situation där vi måste maskera oss. Det finns ingen sådan repression mot oss.

Detta utspel är direkt oärligt eftersom Söderman naturligtvis vet att Nordiska motståndsrörelsen är en av USA terrorklassad organisation och att denna terrorklassning i sig redan lett till en hög grad av repression då det är USA som äger svenska banker och till stor del kontrollerar Sverige.

Inom Nordiska motståndsrörelsen, som är mest ansatt av alla politiska organisationer i Sverige, har behovet av mer anonymitet för medlemmar ökat i och med den sanktionslista som USA utfärdat – i kombination med det DCA-avtal som innebär att USA får ockupera vårt land militärt och verka fritt inom vårt lands gränser. Att vår organisation genomför åtgärder för att våra medlemmar inte alltid ska vara identifierbara bär mig också emot, men det är en strategi som måste tillämpas just på grund av den höga repression vi lever under.

Hela den nationella sfären – inklusive Det fria Sveriges medlemmar – riskerar dessutom att drabbas av den repression som Söderman säger inte existerar, eller i vart fall inte drabbar honom. Den som är tillräckligt driftig och viktig för rörelsen riskerar alltid att förlora sitt jobb, bli uthängd, få problem med myndigheter och på allehanda sätt bli behandlad som kriminell för att de har en politisk åsikt som går emot systemets. Sverige är helt enkelt inte så fritt som Det fria Sverige ibland vill göra gällande.

Jag tycker att det är beklagligt att Det fria Sverige ägnar sig åt dylika rygghugg och lågvattenmärken gentemot en annan nationell organisation. Jag vill därför uppmana Det fria Sveriges ledning att fokusera på sitt eget arbete eller åtminstone använda sig av ärliga och hållbara argument när de kritiserar andra.