Som ett tecken från ovan möttes kamraterna av kraftig blåst, en mulen himmel och annalkande regn när man anlände till staden. Med fanor och banderoll i högsta hugg tågade man nedför stadens gator tills man anlände till Fristadstorget, som för tillfället var belamrat med diverse tält och en stor scen framför stadshuset. Stadens alldeles egna Pridejippo var i full gång, vilket hade dragit till sig alla möjlig märkliga människor.

Mitt i smeten ställde kamraterna upp, vilket självklart irriterade de som i vanliga fall skriker om ”allas lika värde” och hur de ”älskar olika”; annorlunda åsikter var dock inte något som uppskattades.

Vissa Eskilstunabor hade sannolikt varit på kurs i Nyköping och började skramla med sina nycklar i protest över att människor som värnade familjen fick lov att vistas på platsen. Vilsna småflickor som virat in sig i konstiga flaggor ställde sig också framför banderollen i tron att detta skulle förarga nationalsocialisterna, samtidigt som detta blev ett existensberättigande för dem själva.

En blick in i ögonen på majoriteten av deltagarna på evenemanget sa mer om deras sinnesstämning än de själva hade kunnat förklara under ett besök till psykologen; kalla döda ögon, djupt traumatiserade, som letade efter en mening med något och trodde att detta var svaret.

Det hölls dock en del vettiga diskussioner med folk under dagen, bland annat var det folk från Kommunal som närmade sig kamraterna och undrade om deras syn på dagen, samt varför vissa kamrater valde att vara maskerade. Även dessa systemlojala människor tyckte att det var ett sjukt samhälle vi lever i där man kan bli av med jobbet på grund av en politisk åsikt och höll med om att det kunde vara en nödvändighet att inte skylta med ansiktet alla gånger.

Ännu ett exempel på många av festivalbesökarnas mentala problem uppdagades när en tjej gick fram till en aktivist och frågade om han ville ha en avsugning, varpå hon direkt efter blev högljudd och aggressiv mot densamme.

Man träffade även en del likasinnade ungdomar under dagen, som var glada över att det fanns en motpol mot dårskaperna som förespråkades av politiker och diverse andra organisationer. Två killar hade efter kontakt med kyrkans personal blivit avrådda från att prata med Motståndsrörelsens medlemmar då dessa påstods ”vara onda”, något som självklart bara ledde till mer nyfikenhet från tonåringarnas sida, som själva sökte kontakt. Efter en kvarts samtal med en aktivist insåg de att deras syn på världen var snarlik den som aktivisten precis framfört, och att organisationen nog inte alls var så ondskefull som ”prästen” påstått.

Nedan följer ett litet axplock av klientelen på ”festivalen”.

Efter att man uppehållit sig på platsen en bra stund påtalade människan på scenen att föreställningen på torget nu tagit slut och att det var dags för paraden, vilket fick kamraterna att bege sig ner mot cirkulationsplatsen vid Obelisk Profilen. De förvirrade småflickorna trodde att det var deras fula anleten som hade skrämt iväg nationalsocialisterna och jublade som om de hade åstadkommit något stordåd.

Mitt i rondellen ställde man upp igen med fanor och banderoll, tills polisen närmade sig och som alltid klagade på att de inte kunde garantera säkerheten för alla inblandade. Då ställde man upp på trottoaren intill bilvägen istället, där man blev lämnade ifred och kunde vänta på paraden.

Det tog inte långt tid förrän en svensk gubbe och hans surkärring passerade, då tanten kände sig nödgad att ställa sig framför banderollen och käfta om dumheter. När hon till slut blev tyst pressade hon sig in mellan två kamrater varpå hon fick en knuff därifrån och en tillsägelse om att uppföra sig. Några poliskvinnor kom då springande i ilfart till tantens försvar och eskorterade bort både gubben och kärringen som fortsatte hetsa mot kamraterna. Platsen närmast bilvägen gjordes därefter till ett PL24-område och man fick backa fyra meter, men kunde i övrigt stå kvar som tidigare.

När paraden började röra sig förbi var det precis som på alla liknande tillställningar tidigare, anledningen till att människorna deltog i jippot hade helt glömts bort, och nu var det enda av vikt att skrika ut sitt hat mot de enda på plats som stod upp för det naturliga, för familjen.

Det skulle komma ännu en kaxig grupp människor innan dagen var slut, där en av dem försökte spela tuff genom att gå rakt mot en aktivist för att knuffa till denne och säga något okvädningsord. Personen blev snopet nog bortputtad och tillsagd. Mannens vänner var inte direkt behjälpliga, utan började bara ropa ”Polis! Polis!” som hysteriska kärringar, istället för att försvara sin kompis, varpå gruppen blev häcklade av kamraterna för sitt feminina beteende att gå till angrepp och sen ropa efter hjälp från våldsmonopolet när man inte kom undan med att bete sig hur som helst.

Tåget kom ganska snart tillbaka igen för att spy ur sig mer hat mot oliktänkande, för att sedan fortsätta bort från platsen. Nöjda med responsen för dagen, och att ha hittat en del nya sympatisörer begav man sig åter tillbaka till bilarna för att avsluta aktiviteten.