Det har blivit den tiden på året, veckan, dygnet eller timmen igen. Att reflektera över vikten av att organisera sig i ett nationalsocialistiskt, eller åtminstone att göra nationellt motstånd mot de krafter som önskar det vita folkets undergång. Och då i synnerhet det vita nordiska folkets undergång.
Personligen har jag varit aktiv på olika vis inom det nationella motståndet i ungefär tre års tid. För mig personligen har det tagit rätt länge att få upp ögonen för de planer sionisterna har för oss vita människor – och ännu längre att börja motarbeta dessa planer. Ursäkter finns det gott om och jag har även trott mig ha mina egna. Men, som en man en gång sa till mig:
Den bästa tidpunkten för att börja göra motstånd är igår, men det är heller aldrig för sent.
Otaliga är alltjämt orsakerna för att låta bli att organisera sig; man har familj, man har ett jobb, man har huslån och ockerräntor som följer därpå som måste betalas. På detta kan man svara att otaliga är även de människor som, trots att de haft så gott som ingenting, har offrat deras lilla allt för den nationella kampen. Många är de människor som mer eller mindre saknar möjlighet att försörja sig, som inte har råd att skaffa sig en ”egen” bostad, de som jagas av den antivita makten, de som hotas av att få sina ägodelar bortrövade vilken dag som helst. Men de fortsätter ändå, på grund av plikten de känner inför sitt folk. Det borde vara (och är) en ära att få stå i samma led som dessa starka män och kvinnor, och det borde vara något varje nordbo som fortfarande äger en ryggrad aspirerar till att göra.
Mina bröder, systrar, och vågar jag säga; kamrater. I denna ödens timme för vårt folk vill jag att ni kastar alla sådana tankar som ovan åt sidan. Jag vill att ni tänker på Norden. Tänk på Sverige, Norge Danmark, Finland, Island och skicka en tanke så långt bort som till Färöarna. Tänk på den oändliga skönhet som finns i vårt uråldriga, dyrköpta hörn av Europa. Våra hem. Hur vackra är inte fjordarna som skär in bland de höga bergen i Hordaland? Smålands rullande kullar? Danmarks mjuka gröna åkrar? Dalarnas rödvita sturgor? De snötäckta fjällen i jättarnas hem Jotunheim? Jutlands salta kuster? Finlands tusen och åter tusen sjöar? Islands sagolika landskap och Österbottens vindpinade slätter?
Vem är det som ska ärva alla dessa ting? Dessa sagolika landskap vars värde inte ens kan börja att mätas i pengar? Är det vi eller är det de rasfrämlingar som nu importeras som ska äga landet? Hur ofattbart är det att vi en dag ska tillåta att det är folk som hellre hade trampat på öknens sand som ska besitta dessa magiska bygder? Vilken orättvisa av kosmiska proportioner det hade varit. Det är faktiskt svårt att hitta ord för att beskriva den. Detta land tillhör oss och där är ingen kompromiss möjlig!
Utan att gå in i detalj på min egen situation kan jag bara säga detta: Kan jag ansluta mig till Nordiska motståndsrörelsen, så kan i stort sett vem som helst ansluta sig. Du kanske tänker att du inte duger till nåt. Men, man kan alltid lära sig. Du tänker måhända att du bor för långt bort för att kunna åstadkomma någonting. Det finns inget slut på saker att ta tag i för den nationella kampen av idag – där mycket också är sådant som kan utföras långt bort ifrån. Det finns en uppgift för alla människor med ett friskt sinne. Som Oden den enögde sade i strof 133 i Den Höges Sång:
Ingen är så bra att han inte har någon brist, ej heller så dålig att han inte duger till något.
Den nordiska solen kommer för evigt lysa på den som är villig att offra sig för vårt folks och våra barns framtid. En större belöning kan man aldrig få. I oss lever Norden.
