Den 27 januari uppmärksammas förintelsens minnesdag runtom i världen, den förintelse som enligt historieböckerna ägde rum under Andra världskriget. Nordiska motståndsrörelsens första näste valde på grund av detta att genomföra en offentlig aktivitet på Sergels torg i Stockholm för att där uppmärksamma en för svenskarna mer väsentlig förintelse, den pågående förintelsen av det nordiska folket.
Motståndsrörelsen aktivister stod uppställda med fanor och banderoll med budskapet Stoppa förintelsen av vårt folk. Det tändes marschaller i form av en stor Tyrruna, vilken drog folks blickar till sig och många personer stannade till för att fotografera och samtala med aktivisterna. Samtidigt delade andra ut, ett för dagen speciellt framtaget flygblad, som belyste hur Sveriges riksdag 1975 fattade det ödesdigra beslutet att Sverige skall vara ett mångkulturellt land och hur den demografiska utvecklingen alltsedan dess tydligt följt detta beslut. Något som lett till att flera städer nu har en majoritetsbefolkning av icke-svenskar och att vårt folk kommer att bli en minoritet i sitt eget land inom 50 år om utvecklingen fortsätter i samma takt.
Denna dag är en dag då främst etablissemanget anordnar diverse arrangemang där de samlas för att känna skuld, minnas, gråta och trösta varandra. Näste 1 ville inför denna dag stämma av huruvida det svenska folket bryr sig om eller ens känner till förintelsens minnesdag; genom att på Forum för levande historias hemsida anmäla ett arrangemang i form av en ljusmanifestation på Sergels torg och skapa ett evenemang på Facebook kopplat till arrangemanget.
Det visade sig att inte en enda person anmälde intresse för deltagande via Facebook och väl på plats på Sergels torg var det endast en person som kom på utsatt tid för att tända ett ljus, en person som enligt egen utsago var halv-somalier och halv-jude. Mannen verkade dock inte förstå att det var nationalsocialister som istället höll en ljusmanifestation för det nordiska folket på torget, utan mannen köpte ett ljus, tände det och berättade att han var glad att det fanns folk som uppmärksammade förintelsen.
Han berättade vidare att hans mormor som var av judisk börd hade gasats i Auschwitz. Detta visste han genom att ett DNA-test hade tagits av askan som hittats och påvisat släktskap med hans mamma. Hans märkliga historia hade tagits som ett skämt om det inte vore för att man kunde se tårarna i mannens ögon och att han med darrande röst sa ”shalom” innan han begav sig vidare.
Aktivisterna på plats samtalade med både svenskar och invandrare, som både var positiva och negativa till Nordiska motståndsrörelsen. En 70-årig kvinnlig präst närmade sig banderollen och en kamrat, och var förfärad över att någon kunde anse att ens eget folk hade ett större värde för en själv än främlingar, samtidigt som hon motvilligt erkände att hon var av samma åsikt när det kom till hennes nära och kära.
Att bli motbevisad var dock något hon irriterade sig på, vilket fick henne att börja bete sig likt ett litet barn i trotsåldern. Kvinnan ansåg att hela världen kunde bo i Sverige, för att det fanns minsann plats här, och gjorde det inte det så kunde man bara skövla bort all ”onödig” skog. Hur man avgör vilken skog som är onödig kunde hon dock inte svara på, eller vad som skulle hända med allt djurliv i dessa skogar. Med en moraliskt överlägsen attityd avlägsnade hon sig till slut från platsen, trots att hon aldrig kommit med ett enda argument för varför det hon bedyrade skulle vara sant eller moraliskt rätt.
En grupp iranier som precis kommit från en demonstration mot regimen i Iran framförde att de stod på organisationens sida gällande islams varande eller icke varande i Sverige. De hyste dock stora förhoppningar på att USA och Israel skulle komma att hjälpa dem i deras kamp för att få bort den nuvarande regimen i Iran. De fick förklarat för sig att inget av de länderna bryr sig om det iranska folket, utan att de endast är en bricka i spelet för väst och Israel att få bort ledare som inte vill rätta in sig i deras världsordning.
Det kunde efter aktivitetens avslut glädjande konstateras att fler känner till Nordiska motståndsrörelsen än förintelsens minnesdag och att intresset för den senare, åtminstone bland så kallat vanligt folk, är lägre än för organisationen.
