Motståndsrörelsen är unik!

Under alla de år jag har följt nationell organisering i Sverige och Norden, har organisationen gång på gång visat sig besitta egenskaper som få andra har. Visst har det funnits utomstående som uppvisat vissa av de ideal jag lyfter fram i denna text, annat vore konstigt; den nationella rörelsen är trots allt som ett ekosystem där tankar och idéer utbyts naturligt i mellanmänskliga relationer. Ett bevis på detta är alla de medlemmar och aktivister som ursprungligen varit organiserade i andra grupperingar och fått sin ideologiska och aktivistiska skolning där.

Trots detta utmärker sig Nordiska motståndsrörelsen, både vad gäller uthållighet och renlärighet. Organisationen har utvecklat något som nästan kan liknas vid en sorts politisk religion där nationalsocialismens vetenskapliga upplysningsanda anammat en orubblig tro på kampen – en tro som står emot den materialism som präglar dagens kapitalistiska samhälle. Allt detta har också skett utan att organisationen förlorat sin folklighet och förståelsen för vanligt folks strävanden.

Nedan listas fyra principer som, enligt min mening, förkroppsligar denna politiska kraft som visat sig vara oförstörbar sedan 1997.

Fanatism

De lärda kan diskutera, men inga kompromisser sker med utomstående. Vi har lärt oss att ideologin och sanningen måste gå före allt; förhandlingar om vår världsåskådning sker inte med icke-övertygade eller folkförrädare. Den som viker av från det som är rätt och riktigt i utbyte mot materiella fördelar, förlorar sig själv och gör allt värdelöst – det blir ett hån mot alla de som kämpat och dött för saken. Att det politiska arbetet tar tid och av vissa uppfattas som ineffektivt accepteras, då vi vet att Nordens befrielse kommer att vara en svår uppgift när man har hela det amerikansk-judiska systemet emot sig.

Med det sagt kan jag av personlig erfarenhet säga att Motståndsrörelsen har högre i tak och är mer öppen för nya strategier och tankar än vad många tror. Den som har bevisat sig genom kamparbete och lojalitet är uppskattad av sina kamrater.

Offervilja

Den som blöder för kampen, blöder för alla. Den tidigare nämnda fanatismen har sitt pris; går man i strid mot ockupationsmaktens status quo, får man lida dess konsekvenser. Organisationen har självklart förståelse för att detta kan vara både prövande och demoraliserande. För att lyckas som aktivist måste detta dock förväntas, erfaras, användas till ens fördel och till och med välkomnas. Varje sårad kämpe kämpar fortfarande.

Irans utrikesminister Abbas Araghchi svarade nyligen så här på frågan om han fruktar en amerikansk landinvasion:

”Nej, vi väntar på dem.”

Propaganda

Motståndets budskap måste spridas. Det räcker inte med de redan frälsta. Om folkgemenskapen ska uppnås måste folk få tillgång till den nationalsocialistiska propagandan. Det kan för vissa framstå som ett mödosamt, monotont och utsiktslöst arbete när det känns som att ingen lyssnar. Men är man verkligen fulländad som arier om man inte vill sprida det goda ordet?

När jag var runt tio år gammal såg jag en ’patriot.nu’-sprayning under en vägbro i södra Dalarna. Jag minns fortfarande hur jag besökte hemsidan och lade märke till den tydligt gröna färgen. Jag stannade inte länge på sidan utan övergick ganska snart till att göra något annat. I ärlighetens namn förstod jag inte riktigt vad det var jag tittade på. Vad jag däremot förstod var att detta var någonting som skilde sig från vad jag dittills hade upplevt. Språkbruket och bilderna vittnade om en annan värld; det blev en kortvarig men abrupt paus från det moderna Sverige. I efterhand är jag tacksam för denna upplevelse och den tankemässiga brygga den fick utgöra i mina fortsatta kontakter med den nationella rörelsen.

Altruism

Alla kan inte räddas, men de som kan räddas bör få vår hjälp. Vi är skyldiga att försöka visa vårt folk att en bättre värld och goda ting är möjliga – att visa dem att det faktiskt finns något vackert att tro på. Givetvis finns också en önskan om att dessa rasfränder en dag ska kunna göra oss sällskap i den politiska kampen. Detta är dock inget krav, deltagande i organisationen är frivilligt. Vi vill ge människor verktyg för en mental frigörelse. Alla vita människor som inte försummat sin andra chans förtjänar den glädje som ett naturligt tänkande ger.

Vad är alternativet?

Även om just du väljer att lämna vår gemenskap och sluta kämpa, kommer inte vårt folks fiende att avbryta attacken mot vita människor världen över. Om alla hade valt att lämna kamparbetet, skulle Motståndsrörelsen luckras upp och försvinna. Den nationella rörelsen hade lämnats öppen för att få sina svagheter attackerade. Folkets frustrationer skulle slukas av fientliga och oärliga aktörers list och lurendrejeri. Ariern hade förlorat fullständigt och gått under.

Många av de arter som bebott jorden under dess existens har försvunnit och upphört att existera när deras livsutrymme övertagits av andra. Om en viss typ av människa – exempelvis vi – hade slutat existera, hade det därför inte varit det mest onaturliga som hänt. Om du tolererar detta genom dina handlingar får det stå för dig, men i så fall vill jag inte ha dig i den nationella rörelsen. Då får du i stället umgås med de plågade själar som sitter tysta och väntar på sin förintelse under den sionistiska ockupationsmaktens ok.

Även om ett bittert slut inte är omöjligt, har jag mycket svårt att tro att de folk som en gång tog över hela kontinenter och skapade civilisationer som aldrig förr skådats, skulle försvinna till förmån för en demondyrkande och förvriden entitet som hatar allt gott och riktigt. Denna tro kommer jag att hålla fast vid till slutet, fram tills nästa kämpe tar vid där jag slutade.