Tyskland. Ett land som burit så mycket av vår ras historia och platsen där nationalsocialismen kom till seger. Att åka till landet kändes som att besöka en plats från barndomen som man bara kommer ihåg från bilderna man sett.
Men den varma nostalgin försvann dock snabbt när vi körde in på en bensinmack för att tanka och köpa lite proviant. Dörren till butiken var låst, men inte för att det var stängt, utan av rädsla för att de skulle bli rånade. För den bistra sanningen som träffade hjärtat just då var lik en vändande vind som blåste bort allt gott och varmt; och förde med sig en kall apati. En apati vars substans bestod av förlusten Tyskland utsattes för efter slaget 1945.
Jag säger slaget och inte kriget, eftersom att kriget för den vita rasens överlevnad ännu är i full sving. Den heliga elden i själen på vårt folk kommer aldrig att släckas så länge vi fortfarande finns.
Även fast kvällen var sen och sömnbristen gjorde oss groggy när färden fortsatte, så hölls de mest intressanta diskussioner. Något av det mest givande av att vara med kamrater är att man känner att man inte måste ha garden uppe, utan kan prata fritt om vad man tycker och tänker. Det är ju därför vi är här; i en bil, körandes på motorvägen; i Tyskland – mitt i natten. När solen hade börjat gå upp så kom vi fram till vår första destination där vi skulle stanna hos en kamrat för att fräscha upp oss och utforska den lilla staden.
Doften av nylagad schnitzel fångade vår uppmärksamhet. Det var ett bra antal timmar sedan vi åt frukost och solen verkade ha bråttom med att sätta sig i kronan på bergstopparna så vi alla började följa den ljuvliga doften tills vi kom till en restaurang med något av den vackraste inredningen jag sett på länge. Vi tog en meny och beställde mat och en kall öl.
När vi var mätta och belåtna så fortsatte vi mot platsen där vi skulle spendera natten. Vi befann oss på sidan av ett berg där vi kunde se solen gå ner över horisonten. Vi tände ett par lycktor och satte oss omkring dem. Bland fågelkvitter, stilla himmel, och spelande syrsor berättade vi historier om forna äventyr, personliga utmaningar, avgörande stunder, samt hur Sverige och Tyskland ser ut idag. När vi oundvikligt frågade varandra vad som måste göras rådde en tystnad, i trädtoppar, buskar, och gräs. Som om världen väntade på tillstånd att få fortsätta. Medan pipröken utförde sin ensamma dans i lyktornas smekande sken, så log en kamrat; kollade mot stjärnhimmelen och yttrade ett citat av Karl X Gustav; ”Man må hasardera allt”.
När vi vaknade nästa morgon efter att ha sovit under öppen stjärnhimmel så packade vi ihop väskorna, åt lite frukost och satte oss och körde mot nästa by. Där träffade vi sedan kamrater från Der Dritte Weg som hade samlats hemma hos en medlem. Där grillade vi och pratade sinsemellan. Språkbariären var genast tydlig, men med bra charader och språkutbildade kamrater så kommer man ganska långt ändå. När grilkvälen var över och alla var nöjda och glada så togs vi till där vi skulle sova. Efter en god natts sömn och en god frukost var det dags att bege oss till platsen där evenemanget skulle ske.
Så fort vi hade satt foten i byn stod det redan tio skåpbilar från polisen i beredskap utanför lokalen där boxningstävlingen och resten av evenemanget skulle hållas. Jag frågade varför det var på detta viset och kamraterna berättade att det är för att varje evenemang måste anmälas till polisen, annars är det ett brott mot lagen. Vi gick förbi polisbilarna och tog oss in till där evenemanget skulle äga rum. Vi möttes direkt av medlemmarna där och jag måste säga att det finns få saker som är bättre än tysk gästvänlighet. Även om jag inte förstår mig på tyska så värst bra, så kunde man förstå att hjärtat låg på rätt plats hos de man pratade med. Boxningsmatcherna var intensiva och kom som en påminelse av att vi nationalsocialister inte är blyga för att visa var skåpet ska stå.
Efter boxningen så hölls det tal från både Mattias Fischer och Fredrik Vejdeland. Det rådde en upprymd stämning hos publiken då dessa ledare visade att de kan sätta rätt ord på känslorna som råder bland folket.
Efter talen så fick vi en rundtur av lokalen. Det som var verkligt intressant var att de inte hade hyrt denna lokal, utan de ägde den. Den var deras helt enkelt, och utan att vara vandaliserad eller nedbränd. Att få höra detta var ett onekeligt bevis på deras styrka som organisation.
De hade rum där medlemmar kan hänga, spela biljard, hålla föredrag och övernatta. När vi gick upp för trappen mot vinden kollade jag ut genom fönstret där jag såg en av de sogligaste synerna jag sett på länge. Där stod dem, Antifa, och höll en demonstration ca 100 meter från lokalen. Jag scannade vilka det var som var bland demonstranterna och till min ickeförvåning så var det i stort bara en massa boomers, bögar och förvirrade småflickor.
När rundturen var över så gick vi tilbaka ner för trappan och tilbaka ut på yttergården. Där spelades det musik och folk åt, pratade, dansade, botaniserade och allt där emellan. Till sist var vi redo att säga adjö till våra tyska kamrater och resa hemåt igen.
Slutligen kan jag säga att det var en riktigt härlig känsla att ha fått knyta starkare band med våra tyska bröder och systrar. Jag kan med gott samvete säga att våra organisationer har en ljus framtid som bara väntar på att få gry!
/ Anders Lindström
