För ungefär tjugo år sedan – då jag själv började betrakta mig själv som nationell – var i princip alla nationella också socialister och kallade sig just nationalsocialister. Huvuddelen av den tidens nationella var arbetare och kunde i många fall relatera till sociala frågor. Det var en tid av privatiseringar under regeringen Carl Bildt och därefter fortsatta privatiseringar under de regeringar, särskilt de under Göran Persson, som leddes av ”arbetarpartiet” Socialdemokraterna. Alla var inte insatta i vad det innebar att vara nationell socialist, men de flesta hade hjärtat på rätta stället.
Idag är långt fler insatta i vad nationalsocialism handlar om samtidigt som denna ideologi är på uppgång. Men den nationella socialismen har tappat mark gentemot de inom den nationalistiska eller invandringskritiska miljön som ser socialism som en barlast eller helt enkelt inte bryr sig. Vi kan vara på väg att bli utkonkurrerade i antal.
Med tanke på att ”bara” 57 procent är nationella socialister idag inställer sig en del frågor: Vad har hänt med rörelsen? Varför kan de som idag ansluter sig till den inte relatera till folkgemenskapstanken som skulle, om den implementerades i stora delar av folket, verka som ett viktigt politiskt och psykologiskt vapen mot mångkultur och vara avgörande för att visa vilket annat sorts samhälle vi vill bygga?
Om vi som var aktiva för tjugo år sedan i stort sett inte bytt riktning – vilka är då de andra som ansluter sig den så kallade rörelsen idag?
Beror denna förändring på att besuttna klasser (övre medelklass och överklass) invaderat rörelsen och kämpar för sina egna intressen och ser socialismen och folkgemenskapen som ett hot mot desamma? Inte enligt min erfarenhet. De flesta av dem är faktiskt nationalsocialister och förstår dessa frågor. Dessutom är de generellt sett för få och för inflytelselösa för att kunna driva rörelsen i denna riktning även om de hade velat.
Har nationalister med beröringsskräck inför nationalsocialismen, som propagerat för nationalism utan socialism för att försöka ducka inför vissa historiska jämförelser, påverkat rörelsen i denna riktning? Kan de nationalister med libertarianska, nyliberala och på andra sätt individfokuserade synsätt – synsätt som fått växa och etablera sig i den miljö som uttalat sig enbart nationalistiskt – ha påverkat rörelsen negativt. Ja, absolut. Målet för en del av dem har helt klart varit att döda socialismen – även den nationella – och måste tas på allvar. Samtidigt var inte alla från denna nationalism utan socialism-miljö av denna åsikt och det bärande partiet för denna miljö har nu gått i graven även om delar av den levt vidare.
Huvudorsaken är dock, menar jag, alla de nyvakna svenskar som vaknat i hastig takt då invasionen av främlingar till vårt land blivit lavinartad, övertydlig, och faktiskt mer eller mindre uttalad. Många av dessa förstår inte de stora frågorna fullt ut. De ser alla invandrare och har insett att dessa konkurrerar om deras jobb, att de måste försörja dem och att de på många andra sätt, framförallt genom det mångkulturella våldet, drabbas personligen av mångkulturen och massinvandringen.
Men de ser inte helheten.
Det är symptomatiskt för detta tänk att några tusental tiggare som inte betalar skatt och ses som tjuvar som inte gör rätt för sig, väcker mer ramaskri än det pågående folkmordet på svenskarna med de miljontals främlingar som redan finns här.
Utifrån denna individualistiska utgångspunkt blir också staten – som försörjer invandrarna på svenskarnas bekostnad – en symbol för någonting ont, påtvingande och rentav en tjuv. Uppfostrade av en liberal demokrati är dessa nyvakna samtidigt motståndare till allt som är auktoritärt. Detta gäller särskilt staten och de tvångsmedel en stat måste besitta för att fungera. Tvångsmedel som idag används för att gynna invandrare.
Nordfront har många av dessa läsare. I en tidigare Nordfront-undersökning visade det sig att fler av hemsidans läsare stödjer Sverigedemokraterna än Motståndsrörelsen och Svenskarnas parti. Detta är inte så konstigt som det låter. Sverigedemokraternas sympatisörer är som bekant avsevärt mycket mer radikala än partiet i invandringsfrågan vilket gör att de kan besöka nättidningar som ses som non grata av partiledningen. Och sverigedemokratiska sympatisörer är i nuläget fler än renodlat nationella.
Problemet är att även om dessa människor har en radikal inställning till invandringen vill de inte ta del av den radikala samhällsomvandling som är nödvändig för att radikala åtgärder kring invandringen överhuvudtaget ska bli möjlig. De vill egentligen inte bygga ett annat samhälle – ett samhälle som om det redan hade existerat inte hade tillåtit någon mångkultur från första början – utan i stora drag ha kvar det nuvarande fast utan invandring.
Då dessa människor fortfarande sätter sin tillit till etablerade partier och deras förmåga och vilja att stoppa invandringen blir frågor som rör folkgemenskap ointressant – särskilt som folkets väl inte var anledningen till deras uppvaknande. Detta trots att en socialism för svenskar skulle ena folket och på så sätt fungera som ett viktigt politiskt vapen mot en folksplittrande mångkultur.
Jag har ofta diskussioner med personer som är invandringsmotståndare och röstar SD. Anti-socialistiska argument är vanliga och ”högern” ses som en potentiell samarbetspartner. En av dessa menade nyligen att han hade för avsikt att engagera sig för SD men att han däremot hoppas att Moderaterna kommer att styra landet på grund av de vet hur man sköter ekonomin och för att de andra är socialister. Jag försökte förklara att massinvandring har fördubblats under Moderaternas senaste styre, men mina försök var förgäves eftersom detta ändå berodde på att de anammat socialistiska idéer om att ”värna de svaga” vilket är ett kodord för att svenskarna ska värna och lägga sig platt för invandrare. Många av dessa argument är direkt hämtade från nättidningar som Avpixlat och andra SD-vänliga sajter.
Många inom den invandringskritiska miljön ser alltså staten som auktoritär och motståndare till den individuella friheten. De ser socialismen som något automatiskt ont som gynnar invandrare eller som, parat med nationalism, är något man måste akta sig för att understödja. Dessutom är folkgemenskapen ett luddigt begrepp för sådana som inte tänker politiskt och som anslutit sig till miljön av rena egocentriska skäl. Här har vi mycket att arbeta med om vi ska få med oss de 43 procent som tänker annorlunda eller är tveksamma.
Idén om folkgemenskap och värdet av ett enat folk måste förklaras. Folkgemenskap är inte bara politik utan något som är avgörande för folkets överlevnad. Vi måste hamra in att ett folk som värnar sina gruppintressen är starkare än individen och att individer som ser till sig själva inte kommer att kunna skapa den kraft och enighet som behövs för att förändra samhället. Socialism som begrepp måste förklaras och den nationella socialismen och den marxistiska internationella socialismen, som är som natt och dag, måste skiljas från varandra. De inom den så kallade rörelsen som arbetar för att nationalister ska tänka individualistiskt och utanför den egna folkgruppens intressen måste bekämpas på ett ideologiskt plan. Att individerna själva skulle lyckas skapa en folkgemenskap utan att den organiseras måste avfärdas som de naiva drömmar de är.
Här får man heller inte glömma bort det stora globala spelet och vilken uppgift den liberala demokratin, som är intimt förknippad med kapitalismen, egentligen har att skapa svaga stater som inte kan värna sitt självbestämmande gentemot ekonomiskt starka och utländska intressen. En stat uppbyggd på folkgemenskap – en folkstat av och för svenskar – skulle garantera statens kontroll över sin egen valuta och viktiga samhällsinstitutioner, svenskägd massmedia, ett starkt försvar etc. En folkstat skulle även underlätta för (samarbeta med) svenska företag så att de inte köps upp av utländska intressen men samtidigt ställa krav på att dessa tjänar folkgemenskapen.
Allt detta måste påpekas, förtydligas och förklaras genom att peka på tidigare exempel, framförallt den tyska nationalsocialismen där socialpolitiken fungerade. Detta måste göras utan att vi för den skull blir dogmatiska. Framtidens nationalsocialism måste vara nordisk och utformad efter dagens villkor.
Sist men inte minst måste rörelsen i första hand rekrytera personer som inte ser till sitt eget välbefinnande. Vi behöver bygga en rörelse av dem som i grunden vill förändra samhället och som tänker politiskt. Att rikta budskapet till personer som tillhör eller sympatiserar med ”vänstern” är här att föredra framför ”högern” eftersom de förstnämnda traditionellt sett är mer politiska och vill förändra, inte bevara, samt ser till en helhet som går före individen. Sådana som Jan Milld, Jörgen Kromann eller de inom vår egen organisation som har ett förlutet inom dessa kretsar är värda tio gånger så mycket som en ickepolitisk konservativt tänkande människa som enbart ser till invandringens konsekvenser för honom eller henne personligen.
Jag håller med någon som skrev i kommentarsfältet att den nationella socialismen och folkgemenskapstanken måste förtydligas. Det ska vi också göra. Med en dåres envishet ska vi få med oss också de 43 procenten och göra dem till en del av folkgemenskapen. När stora delar av folket förstår vikten av ett enat folk, kommer ett enat folk att förgöra mångkulturen.
