Vid detta laget är det nog få av våra medlemmar och trogna sympatisörer som missat att jag blivit far för fjärde gången. Mitt lilla perfekta gossebarn är nu två veckor gammal.

Kanske tänker någon som inte har några barn ännu, att om man har tre barn sedan tidigare, är det inte längre så speciellt att bli förälder igen. Kanske tänker någon annan att det inte är så speciellt att bli far överhuvudtaget, utan att det mer är för modern det är något extraordinärt. Jag hävdar att bägge dessa har väldigt fel.

Jag kan såklart bara utgå ifrån mitt personliga perspektiv, för kanske är det inte precis likadant för alla fäder, men för mig är det i varje fall helt obeskrivligt fantastiskt och speciellt. Varenda en av mina barn är unika och när jag nu blivit far för fjärde gången känns det i många avseenden som jag blivit far för första gången – trots att det är fjärde gången i mitt liv jag känner så.

Givetvis har man lärt sig något av erfarenheten från de tidigare barnen, men samtidigt är känslan så överväldigande och närmast magisk att det känns som man aldrig tidigare varit med om något liknande i sitt liv, fast jag alltså egentligen vet att jag varit med om åtminstone ungefär detsamma tre gånger tidigare.

Som en liten anekdot var faktiskt den första artikeln jag någonsin skrev som publicerades, med undantag för en del kamprapporter, en hyllning i nättidningen Den Svenske till min förstfödde son när han kom till livet för femton år sedan nu. Även om jag var på en annan plats i livet, fann jag alltså då, precis som nu, ett enormt behov av att hylla underverket med det skrivna ordet, då det fullkomligt bubblar av storslagna känslor inom mig.

Ett nyfött barn, ett nytt nordiskt liv, det är ytterligare en länk i kedjan där mitt blod går tillbaka tusen och åter tusen år och förhoppningsvis, genom vunnen kamp, får gå framåt minst lika länge. Allt mina förfäder någonsin uthärdat och uträttat har lett fram till att detta nya liv kunnat skapas. Så många detaljer, inte bara i historien, utan också bara i mitt jämförelsevis korta liv, som om de bara varit lite, lite annorlunda, hade lett till att min fina pojk inte ens hade existerat.

Hastighetsrekord slaget för fjärde gången i att förändra allt i mitt liv – på bara en enda sekund, från att inte finnas, till att utgöra en enormt väsentlig del av mitt liv. Så mycket kärlek, stolthet och ansvar man känner för denna lilla krabat av att bara veta att han finns till och se honom ta sina små andetag.

Osviklig kärlek för min avbild som fyller mitt hjärta tills dagen jag dör. Enorm stolthet för denna, en av mina fyra mest fantastiska skapelser någonsin. Ett ojämförbart ansvar att finnas där för honom och göra precis allt jag kan för att han ska få så bra förutsättningar som möjligt och således en påminnelse om det löfte jag avgett redan tidigare – att ge precis allt jag har i kampen för våra efterkommandes framtid.

Framtid, ja. Han finns ju nämligen inte bara här och nu och kommer inte vara liten för alltid. Om inte nuet räcker till för att inse storheten i detta nya liv, då är det bara att tänka på varje ögonblick jag själv levt, alla minnen, all glädje och sorg, all kärlek och hat jag någonsin känt. Lika mycket ska han få uppleva, överleva, slås ned av och bemästra för att sedan förhoppningsvis själv kunna skapa nästa del i blodslänken tillsammans med den nordiska kvinna han en dag tar som sin följeslagare i livet.

Måhända lever jag som kämpande nationalsocialist mitt liv på riktigt istället för att fly från det och att jag därför är i mer kontakt med mitt inre än många andra svenska män och ”män”. Men, nog måste väl ni alla ändå inse att ett nytt barn är ett mirakel alltid!?

Naturen är felfri och det manifesteras på bästa möjliga vis genom att ett nytt nordiskt liv kommer till världen. Ett mirakel jag önskar att alla mina folkfränder som har korrekta förutsättningarna för ska få uppleva. Gärna om och om igen för det är som sagt lika fantastiskt varje gång.

Med rätt förutsättningar menar jag inte att ni ska ha ekonomi till det, för det har jag aldrig haft men klarat mig galant ändå. Jag menar inte att ni nödvändigtvis måste hitta den ”rätta” eller ha uppnått någon speciell mognad i livet. Jag var 22 år och inte ens tillsammans med modern till mitt första barn, men likväl har det gått fint i alla fall. Dessa, i sammanhanget, världsliga ting står i ärlighetens namn rätt bleka vid sidan om ett naturens mirakel.

Nej, jag pratar såklart om rätt biologiska förutsättningar, för som en vis man en gång sade; en ännu större uppoffring för folket än att skaffa barn är att avstå det, om man exempelvis har allvarliga ärftliga sjukdomar. All eloge därför till er som gör det valet av de skälen. Ni andra dock. Låt inte ursäkter stå i vägen för att leva livet till fullo både nu och i tusentals år framåt genom er avkomma. Världens öde står på spel och vårt folk är hotat. Det vi behöver är fler nordiska mirakel!

Ett nyfött nordiskt liv utgör nämligen också ett stordåd för vårt folk genom att vara en del i avantgardet mot vår biologiska undergång och en del i den här som genom kamp ska vinna en framtid där vårt folk når stjärnorna. Varje nyfödd nordisk pojke eller flicka är en del i den livsnödvändiga nordiska revolutionen!

P.S. Det sistnämnda, biologisk kamp genom barnafödande, kommer du kunna höra mer om nästa onsdag den 1 september, då podcasten Ledarperspektiv återkommer efter sommaruppehållet och kommer kretsa kring detta ämne. D.S.