Ursprungligen publicerad på Nordfront.se.

På Nordfront är det i dessa dagar en hel del mörka nyheter. Under våren tycktes hotet om kärnvapenkrig stå över oss. Detta verkar kanske ha lugnat sig något, men kriget i Ukraina ser inte ut att lugna ned sig.

Våra så kallade ledare har av allt att döma också gjort bort sig totalt med sin ekonomiska krigsföring mot Ryssland. Rusande inflation som drar iväg med skenande priser på energi och livsmedel leder till att styrräntan höjs gång på gång. Osäkerheten på energimarknaden och minskat flöde av gas gör nu att man i Tyskland måste duscha kallt och leva i mörker, medan Sverige hotas av elavbrott och då har vi bara kommit till hösten ännu.

Situationen är alldeles riktigt väldigt bekymmersam. Oddsen pekar mot att vi går mot antingen det ena eländet eller det andra. Eller förmodligen flera eländen samtidigt.

Jag tillhör inte heller dem som tror att globalisterna har skapat denna situation i någon slags list för att medvetet sänka vår levnadsstandard. Det är bara att titta på våra politiker i Europa, till exempel Storbritannien och USA. Det är inga imponerande figurer direkt. Inte ens de sedvanliga ”deep state”-makthavarna verkar ha mycket att komma med, såsom höga chefer inom bankväldet, militären och diverse underrättelsetjänster, jämfört med deras föregångare från Kalla krigets dagar. Detta kanske är en smakfråga och vissa kanske menar att exempelvis Sverige och USA styrs av väldigt kompetenta människor, om än i skuggorna. Men jag upplever det som att kvalitén på makthavare i vår värld aldrig varit lägre.

Makthavarna tycks endast gå på ren indignation, först gällande den så kallade coronapandmin (där Sverige trots allt tillhörde de mest återhållsamma av länder) och sedan i utförandet av ekonomikriget mot Ryssland. Ingen särskild cynisk kalkylering, ingen förmåga till att omvärdera situationen, pausa och tänka om med ny taktik när den första misslyckades. Att världen runtomkring dem faller samman tycks inte bry dem nämnvärt, utan de försöker bara med samma fast bara lite mer varje gång.

Jag vill inte heller ha en vinter med strömavbrott – men …

Precis som många av er andra vill jag inte leva med hot om kärnvapenkrig, jag vill inte behöva skrapa ihop mina sista slantar för lite vatten och bröd och jag vill inte ha strömavbrott i vinter. Jag är redan relativt fattig och jag bor i Norrland där det snabbt kan bli väldigt kallt och till råga på allt har jag redan börjat ha problem med strömavbrott sedan förra vintern.

Och jag är absolut ingen accelerationist. Men är det inte trots allt något som detta vi har väntat på? Har vi inte alltid vetat att det måste bli mycket sämre innan det kan bli bättre?

När coronapandemin var ett faktum skrev Nordiska motståndsrörelsens ledare Simon Lindberg en väldigt tänkvärd artikel på motståndsrörelsen.se med rubriken ”Jag välkomnar sämre tider så att vi tillsammans kan skapa bättre!”. Så här skrev Lindberg då:

Samtidigt kan jag dock inte låta bli att med stor förväntansfullhet följa det som sker med ekonomin i både Sverige och världen. Jag kan inte låta bli att tänka på och hålla tummarna för att detta kanske kan bli precis det vi behöver för att få till en verklig nationell resning och ett stärkande av revolutionära politiska krafter, så att vi på riktigt ska kunna ställa allt till rätta!

Det är inte så att jag önskar folket något ont, utan istället att jag inser att den rådande kapitalistiska världsordningen i vilket fall är ett korthus som kommer att falla. Frågan är inte om, utan när och hur? Varför då inte hoppas på att det blir NU och visst kan väl Corona-virus vara en anledning så god som någon annan?!

Coronapandemin blev verkligen början på denna världsordnings undergång och det är inte svårt att förstå varför. Ta bara USA som exempel och dokumentären ”What Is A Woman”, som vi bland annat diskuterat i Radio Nordfront.

Om du inte redan sett den, så ta och se den och fundera över hur ett samhälle som förfallit så mycket fortfarande kan finnas kvar? Jo, det finns kvar så länge man kan hålla farorna borta och faten fyllda. Så länge människor kan leva i en illusion av välstånd (som i verkligheten ofta bara är ett livslångt skuldsättande) så kan en ordning bestå – och det har våra länder lyckats väldigt bra med i decennier.

Den stora massan reagerar på styrka – och svaghet

Men när krig, sjukdomar och fattigdom börjar härja, det är då en sann revolutionär glöd kan börja tändas hos folket. För vi kan hålla på och informera folket hur mycket som helst om massinvandringens katastrofala konsekvenser, vår ras stora potential och fördelen med ett styrelseskick grundat i naturens lagar. Men så länge Systemet kan erbjuda mannen på gatan en känsla av trygghet, att det kommer elektricitet ur väggen, mat på bordet och att han till och med ibland kan skaffa en fräsigare bil och snyggare fru än grannen så kommer hans lojalitet att ligga hos Systemet.

Den stora folkmassa, de som brukar kallas NPC:er, de reagerar på styrka och svaghet. De söker en stark kraft att följa och ta skydd under. När denna starka kraft uppenbart blir svagare så kommer de skifta lojalitet snabbt ifall det finns ett alternativ som tvärtom ser ut att växa sig starkare. Det är därför historien lär oss att politiska förändringar kan ske snabbt och oväntat.

Ingen postapokalyptisk zombiejakt – men vi kan bli odödliga

Jag menar absolut inte att romantisera sämre tider. Ingen av oss kommer att bli Rick eller Negan i The Walking Dead (beroende på ditt sinnelag), någon slags postapokalyptisk krigshövding som slaktar zombier och plundrar gamla varuhus. Det kommer att bli hårt och ont, men ett nödvändigt ont.

Som sagt, jag ville inte frysa och vända på slantarna i vinter. Men jag fryser hellre en vinter, eller tio vintrar eller kanske till och med hundra vintrar om det så behövs, ifall detta räddar vårt folk. Och vi kanske inte ens får se hur det blir bättre under vår livstid. Men vi kämpar trots allt inte för oss själva i första hand, utan för vårt folk, för våra efterkommande i generationer.

Om vi använder denna tid rätt och är beredda att göra offer och ta vara på de möjligheter som kaoset kan leda till, då kommer vi bli odödliga i våra efterkommandes minnen. Det är i de allra svåraste av tider som hjältar föds.

Glöm inte det söndermemade ordspråket som i sin ursprungsform lyder:

Hårda tider skapar goda män. Starka män skapar goda tider. Goda tider skapar svaga män. Och svaga män skapar dåliga tider.

G. Michael Hopf, Those Who Remain