Den låga intellektuella nivån i Arbetarbladets ledare om Motståndsrörelsens aktivitet i Gävle i helgen, ger i kombination med författarens höga moraliska svansföring texten en högst komisk lyster.

Ledarskribenten Jenny Wennberg konstaterar inledningsvis att Nordiska motståndsrörelsen är samma organisation som en misstänkt mördare en gång ”visat intresse” för. Med vilken logik en kriminell individs intresse för en organisation kan tas till intäkt för denna organisations brottslighet – eller vilka som helst andra egenskaper – förklaras inte. Någon generell statistik över brottslingars intresse för olika organisationer och politiska partier presenteras inte heller i artikeln.

”Hot”

Lätt patetiska blir Wennbergs alla försök i texten att med känslo-ord utmåla såväl helgens aktivitet som organisationen Nordiska motståndsrörelsen – som ”hot”. Som när hon beskriver hur det under lördagen rasade en kamp mellan motsatserna ”nazistisk propaganda” och ”Gävles julmys”. Etablerade partier i liberala demokratier har ju för vana att benämna den verklighetsbeskrivning som de själva levererar till väljarna som ”information” – medan den som systemkritiska partier presenterar förklaras vara ”propaganda”.

Som ”hot mot människoliv och demokrati” beskriver Wennberg det faktum att Motståndsrörelsen har ett ”dokumenterat våldskapital” samt det att organisationen enligt Säpo ”har kapacitet att begå terrorattentat”. Här likställer författaren implicit ”möjlighet att använda våld” med ”våldsanvändande”, men hon presenterar givetvis inga exempel på våldsamma angrepp eller terrordåd som organisationen i fråga skulle ha utfört eller försökt utföra.

Riktigt absurt blir det när skribenten i denna ledarartikel om Motståndsrörelsens aktivitet i Gävle i helgen plötsligt går in på förra C-ledaren Annie Lööfs beklaganden över ”attentat” som hon själv ska ha utsatts för. Någon uppges ha sänt tomhylsor till den dåvarande partiledaren, som vid ett annat tillfälle ska ha fått ett bord dukat åt sig utanför sin bostad, och samtidigt erhållit ett brev, där hon inbjuds till sin sista måltid.

Här gör Wennberg inte ens något försök att sammanbinda ”attentaten” med Nordiska motståndsrörelsen – utan blottar sin intellektuella ohederlighet genom att helt kallt förlita sig på att den kopplingen ska göras i läsarens huvud.

Skapar oklarhet

Ledarskribenten dröjer länge vid frågan huruvida Motståndsrörelsen hade ett demonstrationstillstånd för helgens aktivitet eller inte, och hon upprörs storligen över polisens oförmåga att bringa henne klarhet i denna fråga. Oavsett Wennbergs syfte med detta fokus är det sannolikt att många läsare här drar slutsatsen att det i Sverige är olagligt att demonstrera utan ett polistillstånd – vilket inte stämmer.

Kanske också vissa hjärntvättade hjon uppfattar det som att Motståndsrörelsen är terrorister – vilket stämmer ännu sämre. Oss vakna ger hon dock ett stort skratt för att ha skrivit årets kanske mest absurda artikel om Motståndsrörelsen hittills.