Även om vi har talat om detta ämne vid minst ett par olika tillfällen i podcasten Ledarperspektiv, och Fredrik Vejdeland också berört det när han skrev om den amerikanska organisationen RAM, så känner jag ändå efter diskussioner med andra nationalister att vår syn på de så kallade aktiva klubbarna eller de moderna självutnämnda ”männerbunden” behöver tydliggöras och då framförallt utifrån svenska och nordiska premisser.
Konceptet går alltså ut på att nationellt sinnade kompisgäng ska träffas lokalt och bedriva olika former av aktiviteter, kanske träna tillsammans, dra ut i vildmarken, sätta upp klistermärken ihop, eller rentav gå ut och ta en öl i varandras sällskap. Detta är väl vad nationellt sinnade kompisgäng har ägnat sig åt i alla tider, men den stora skillnaden nu är alltså att varenda ett av dessa kompisgäng också ska utgöra små organisationer med egna namn, symboler och ledare (uttalade eller inte) – små lokala föreningar som man är med i istället för att kompisgänget är en del av en större rikstäckande organisation.
Är då detta något bra eller dåligt?
Svaret på frågan beror egentligen främst på vad syftet och målet med verksamheten är.
Är syftet att du vill hitta likasinnade kompisar att träna och umgås med, utan att du vill att det ställs några krav på dig, målet inte är högre än att du själv ska få ut något av det, och ditt engagemang i klubben är på bekostnad av att du engagerar dig med Motståndsrörelsen – en organisation där syftet och målet är att rädda vårt folk – då är det väldigt dåligt ur kampens perspektiv med denna typ av klubbar.
Är det till och med som så att du aktivt förespråkar att människor borde ”aktivera” sig på detta sätt istället för i större skala, i länder där det ändå finns seriösa alternativ som fortfarande kan verka öppet utan större problem så som här i Sverige och Norden – då är du i det minsta väldigt naiv, men i värsta fall rent av en fiende till vår ras!
Är syftet för dig som driver en sådan klubb istället att försöka organisera de människor som har en massa fördomar om Motståndsrörelsen eller av andra anledningar som jag tidigare avhandlat inte vill gå med oss, och att målet så småningom är att dessa ska organisera sig också i den större kampen, då är initiativet betydligt mer lovvärt.
Också om du driver klubben som en öppen verksamhet för alla nationella och utan beröringsskräck, och att du faktiskt gör det du gör riktigt professionellt och bra, så kan det absolut vara positivt för kampen. Vad jag menar är att om du verkligen spetsspecialiserar dig och med det lyckas organisera bättre kampsportsträningar eller vildmarksaktiviteter än Motståndsrörelsen gör och där dessutom Motståndsrörelsens medlemmar är varmt välkomna, då är det helt klart något som skulle kunna gynna också den större kampen.
Vart varje så kallat männerbund eller ”aktiv klubb” väljer att positionera sig är upp till dem och jag är alltid öppen för nya kontakter, bekantskaper och kanske rent av allianser. Jag respekterar alla nationellt sinnade (mer eller mindre) som gör mer av godo för kampen än av ondo. Men, ska vi se på det hela ur ett historiskt nordiskt perspektiv måste det dock tilläggas att domen blir hård.
Även om många (kanske framförallt unga) verkar tro att detta koncept och dessa tankegångar är nya i den nationella rörelsen så är det inte sanningen. Tvärtom har vi många gånger sett liknande organisationer komma och gå. I vissa fall har förvisso de som var aktiva i dessa ”fria” organisationer gått vidare och sedermera anslutit sig till oss, vilket vi såklart inte vet säkert om de hade gjort utan att den ”fria” organisationen fångat upp dem först. I väldigt många andra fall har tyvärr dock personerna som varit engagerade totalt försvunnit från ”kampen” och förvandlats till Svenssons (läs zombies) istället. Då har alltså hela verksamheten bara varit negativ eftersom att vissa av dessa människor kanske annars organiserat sig seriöst, med sitt engagemang rekryterat nya personer och möjligtvis än idag kvarstått i kampen.
Vi kan också se, trots många predikningar om att det behövs mellanalternativ och steg på vägen, att Nordiska motståndsrörelsen var som allra störst och starkast när inga andra nationellt sinnade alternativ fanns mellan oss och Sverigedemokraterna. Med största sannolikhet är det alltså felaktigt att påstå att vi skulle gynnas av någon mellanmjölk.
Varför skulle då Motståndsrörelsen vara bättre än dessa ”männerbund”?
Givetvis kan man inte åstadkomma större verk än vad man har för ambition att göra. En organisation som har som syfte att vara ett kompisgäng kommer inte av slumpen att råka rädda vårt folk. Även om målet skulle vara att faktiskt besegra systemet och skapa en nationalsocialistisk stat, så kan såklart aldrig en eller två handfull män i ett kompisgäng lyckas med detta.
Är det bättre att vara i smågrupper för att man då tvingas genomgå mindre repression från systemet? Återigen, om målet är att vara ett kompisgäng så är det kanske inte alltid kul att bli uthängd eller åtalad, men om man faktiskt vill besegra det här systemet är ju repression istället ett kvitto på framgång. Som jag skrev i en annan artikel för inte så länge sedan; möter du ingen repression är det inte för att du är taktisk eller smart, nej det är för att inte systemet ser att du utgör något hot eller har någon potential att kunna göra det inom en snar framtid. Det är inte konstigare än så.
Rob Rundo som driver ”Active clubs” i USA greps nyligen för att hans verksamhet där utgör ett faktiskt hot mot systemet, han får vita ungdomar att organisera sig på detta vis i brist på, eller som komplement och i positivt samarbete med, andra alternativ. Hans kopior i Sverige möter dock ingen repression eftersom det för systemet här bara är positivt om nationella står splittrade i massa småorganisationer istället för att enas i Motståndsrörelsen.
För att kunna segra måste vi dock göra som våra förfäder gjort när de besegrat fiender och byggt upp samhällen och hela länder – vi måste organisera oss på allvar!
Vi måste göra som våra fiender gjort för att lyckas besegra vårt folk och förgöra våra samhällen och länder – vi måste organisera oss på allvar (och samtidigt förmå fienden att istället bli mer individualistisk)!
Ju fler kvalitativa personer vi är som organiserar oss för ett gemensamt och storskaligt mål, desto större är chansen att vi kommer lyckas nå det. Med hierarki och tydlig ledning kommer vi på mest effektiva vis att ta oss framåt, och om inte detta varit sanningen hade givetvis varken militärmakter eller framgångsrika företag opererat på detta vis.
Kanske skulle då någon aktiv i dessa smågrupper hålla med om detta, men mena att tiden inte är inne just nu och att när den väl är det ska dessa mindre grupper gå samman till en, eller något liknande!? Detta synsätt finns det också tydliga problem med jämfört med Motståndsrörelsen.
Till att börja med kommer såklart praktiska och teoretiska frågor. Vem ska leda den nya stora gruppen? Vilken ideologi ska förespråkas? Vilken strategi ska anammas? Alla frågor som garanterat kommer leda till konflikter och som kan undvikas genom att detta varit tydligt redan från start.
Sedan kan självklart inte en gemenskap och stark lojalitet inom någon grupp uppstå hipp som happ när det behövs. Nej, istället måste denna prövas och bevisas om och om igen – en gemenskap och lojalitet kan såklart inte prövas i en organisation som inte existerar ännu.
Slutsats
Det går alltså inte att enkelt svara bara ja eller nej på frågan om dessa nationalistiska klubbar är bra eller inte. I vissa fall är det tydligt för den som läser denna artikel och sedan granskar den berörda klubben utifrån denna måttstock, att de inte är det, och i andra fall får väl tiden utvisa. I de allra flesta fall tror jag dock gott om människorna som organiserar sig i dessa klubbar och jag vill att de alla ska veta att om dagen kommer när de faktiskt vill börja engagera sig storskaligt för vårt folk så finns vi här.
Nordiska motståndsrörelsen har alltid lyckats bestå och driva vår verksamhet framåt när andra har kommit och gått. Det ämnar vi fortsätta med alldeles oavsett hur många klubbar, männerbund eller ”fria” organisationer som bildas eller läggs ned.
