På nättidningen Nordfront publiceras med jämna mellanrum antikvariska artiklar som ger insyn i hur samhällsdebatten lät vid tiden under och runtom andra världskriget. De är generellt läsvärda och ibland mycket insiktsfulla.

En av de återkommande skribenterna är Annie Åkerhielm, en konservativ författare som sedermera kom att bli nationalsocialist. Direkt efter krigsslutet så var hon mer klarsynt om vad Tysklands nederlag skulle betyda för Europa än många av våra samtida röster är än idag, mer än 80 år efteråt, även om de kallar sig nationalister eller antiglobalister.

Hon insåg att Europas ”andliga och geografiska centrum” hade kollapsat, och att för Tyskland självt skulle nu en lång och utdragen död vänta. Detta skulle i förlängningen innebära Europas död, vars tid därmed var förbi: Europa försvann med andra världskrigets utgång som subjekt på världspolitikens arena, och ett tredje världskrig skulle därför bli en uppgörelse ”mellan världens numera enda två verkliga stormakter, av vilka ingendera är europeisk”, enligt Åkerhielm. Det var väl vad som kom att bli ”kalla kriget” som hon såg framför sig, men som utvecklingen ser ut idag är det inte uteslutet att hon också kommer att få rätt också i en ”het” mening.

Andra världskrigets slut innebar också att de fosterländska krigens tid är förbi; återigen insåg hon korrekt att krig från och med nu kommer att föras för ”demokratin” och för internationalistiska ideal. Hon såg också att alla partier kommer att vara bundna till dessa ideal; vänstern var det redan då och högern hade påbörjat sin omsvängning från vissa fosterländska ideal till att anpassa sig efter liberalismens slagord. Högern saknade modet att erkänna det som var sant i nationalsocialismen.

Sverige höll sig utanför kriget, men svenskarna kommer inte att undgå att dela tyskarnas öde, enligt Åkerhielm. För svenskarna, liksom de andra europeiska folken, väntar nu sedlig upplösning, ”förvittrande kultur” och tilltagande ungdomskriminalitet; och även om hon fick rätt också i detta tror jag knappast hon hade kunnat föreställa sig hur Sverige skulle komma att se ut idag.

Det var alltså hela Europa – inte bara Tyskland – som förlorade andra världskriget. Efter andra världskriget försvann möjligheten för européer att föra ”riktiga” krig, det vill säga krig som går ut på att försvara våra folk och vår kultur. Detta var vad serberna fick erfara i Balkankriget på 90-talet, och ukrainarna kan idag inte föra krig för sin egen sida, utan är klämda mellan å ena sidan EU, Nato (USA), och globala plundringsföretag och å andra sidan Ryssland.

Det är en fruktansvärd sak för européerna att deras krigsuppoffringar inte längre kan gynna deras egna sak, att det som krig i självt går ut på är förvägrat dem; nu kommer de endast användas cyniskt, som förbrukningsvara i krig för intressen som aldrig är deras egna. Därmed är alla krig redan på förhand en förlust för européer, eftersom det inte finns några sätt på vilka vi kan vinna – och då följer att krig bara kan vara något dåligt för oss. Före den dag folkutbytet i Europa är reverserat behöver vi inte ens fundera på att det skulle förhålla sig på något annat sätt.

De krig som kallas för världskrigen var egentligen västerländska inbördeskrig, i vilka soldater som trodde sig strida för sina länder i själva verket stred för de olika vägar som Västerlandet vid den tidpunkten kunde gå, vilket i synnerhet gäller andra världskriget. Flera veteraner som stred för den vinnande sidan i detta krig har i efterhand, när de nu fått bevittna förstörelsen av sina länder, framträtt och sagt att ”detta var inte vad vi stred och dog för”.

Vem vet om Europa får en ny chans. Historiens utgång är aldrig given. Vi lever i orostider med tilltagande konflikter på världsscenen. Om chansen dyker upp så gäller det att inte begå samma misstag som de som inte var uppmärksamma på vad de stred för i andra världskriget och som senare fick ångra sig bittert.

Det gäller därför att vara uppmärksam på Europas politiska krafter, att genomskåda vad som utgör opposition och inte. Det går inte att ta miste på att Europa förlorade kriget, då en vinnares land helt enkelt inte ser ut såsom Europas länder ser ut idag – däremot svarar dessa länders utseende väldigt väl mot hur förlorande länder som ska förnedras ser ut. Kanske är den största förnedringen av allt att behöva låtsas att den goda sidan vann.

Därför behöver sant oppositionella politiska krafter också uttala detta, det måste vara en grundsats. Att uttala det är ett kriterium av flera som utgör skiljelinjen mellan vad som utgör blivande systempartier med i bästa fall någon form av urvattnad, och därför meningslös, nationalism på programmet, och vad som utgör en tredje position – det vill säga en reellt annan politisk position, vår strikt egna position. En sådan tredje position kan se olika ut på olika håll i Europa, och i världen för den delen. Också de goda, Europavänliga krafterna i USA måste finna sin väg här.

Att säga att Europa förlorade andra världskriget bör idag inte vara så svårt. Kontinenten går knappt att känna igen längre, namnet har så gott som tappat all koppling till sin historiska betydelse. Men om det kan erkännas, vilka hinder återstår då för att också erkänna riktigheten i de ideologier som besegrades materiellt? Utgången av ett krig avgör naturligtvis inte vad som är rätt eller fel, sant eller falskt.

Drygt åttio år har nu gått sedan krigsslutet. Om vi någonsin ska resa oss ur ruinerna från detta krig, som är ruinerna av det som var Europa, så måste vi först resa oss ur de lögner som segrarna etablerade – som ännu idag har ett järngrepp över Europas politiska etablissemang, och stora delar av folken. Nordens tredje position heter nationalsocialism och dess främsta förfäktare heter Nordiska motståndsrörelsen.