Den nationella rörelsen hade rätt: alla andra hade fel

​Sedan efterkrigstiden har den politiska debatten präglats av en nästintill total konformism. När Socialdemokraterna och de borgerliga partierna på 1970- och 80-talen lade grunden för den svenska mångkultur- och migrationspolitiken, antogs det som en odiskutabel sanning att storskalig invandring från tredje världen berikade samhället utan några betydande konsekvenser. Den enda röst som invände mot detta var den stämplade och hatade nationella rörelsen.

Idag står det klart att den etablerade politiken drev Sverige in i en historisk återvändsgränd. De varningar som tidiga nationalistiska aktörer reste om kriminalitet, försämrad välfärd för vita människor och folkutbyte, avfärdades under decennier som ”främlingsfientliga domedagsprofetior”. Idag har allt detta blivit sanning.

Att i efterhand tveka om den nationella rörelsens historiska pricksäkerhet är inte bara intellektuellt ohederligt, det är en direkt förnekelse av verkligheten. Vi hade rätt i sak, och vi förtjänar till följd av detta full politisk legitimitet.

Och de som har mage att påstå att nationalisters tidiga varningar inte skulle vara legitima på grund av att de var gjorda utifrån en snäv och alltför ideologisk lins begår ett argumentationsfel (ad hominem). Ur ett rent sakligt perspektiv förändras inte sanningshalten i en varning av vem som utfärdar den.

Folkförräderiets höga pris

Genom att stämpla all kritik mot invandringspolitiken som oacceptabel låste partierna in sig själva i ett globalistkontrollerat hörn. Man ville till varje pris undvika att hålla med sin mest avskydda motståndare.

Detta skapade en trettioårig politisk handlingsförlamning. Eftersom ingen i riksdagen kunde förmå sig att adressera det påbörjade folkutbytet tilläts problemen växa sig så stora att de till slut överrumplade hela vårt folks tillvaro. Det var aldrig den nationella rörelsen som förstörde Sverige, det var den politiska makten som gjorde det.

Varför vägrade etablissemanget att lyssna?

På grund av detta borde vi ha vunnit. Vi fick ju rätt? Det funkar inte så. Men då kanske någon tror att informationen ändå inte gick fram till alla politiker och att det var det som var problemet.

​Vissa enskilda politiker saknade kanske rätt information och om dessa hade fått den på rätt sätt så hade de blivit ”omvända”. Men rent generellt är detta inte fallet. Rent generellt är vägran att förstå och viljan att inte ta till sig varningarna ett problem som grundar sig i att Norden är ockuperat av segrarmakterna.

​80 år av propaganda och total makt när det kommer till media, underhållning, bankväsende och våldsmonopol i form av polisen samt Säpo (som för övrigt aktivt orosanmäler ungdomar och föräldrar som engagerar sig för de vita folken) gör många inom det etablerade samhället helt oförstående inför eller helt vägrande mot nationell politik.

Varför kunde vi inte tvinga dem att lyssna?

Men hur kommer det sig att den nationella rörelsen inte kunde bromsa utvecklingen när det i mångt och mycket växte fram en folkrörelse mot det påbörjade folkutbytet?

​Svaret är att den tidigare nämnda 80-åriga ockupationen var för stark, samt att för många i och omkring den nationella rörelsen blev kontrollerad opposition (främst Sverigedemokraterna med deras hantlangare och sympatisörer). Detta blev de till stor del för att de inte förstod ockupationskonceptet, eller för att de förstod det instinktivt men hellre valde att byta sida och gå med ockupanterna.

​Dessa människor har inte varit tillräckligt revolutionära. Givetvis har det vid sidan av dessa kosherpatrioter funnits många bra och imponerande revolutionära element som jag är djupt imponerad av, men de har dessvärre varit för få till antalet.

En för stor massa av människor har drivit Sverigedemokraterna i den riktning de drivits, röstat på dem medan detta hände, ursäktat dem medan detta hände och överlag inte skiljt sig tillräckligt mycket från systemet. De har inte haft förståelsen för att kampen mot våra ockupanter mycket väl kan resultera i liv eller död – trots de många exemplen på frigjorda stater som fått utstå Natos, USA:s och Israels samlade eldstyrka.

Vägen framåt

Nu har vi gått ett varv i den parlamentariska cykeln. Alternativ för Sverige ligger på samma valresultat som Sverigedemokraterna låg på för 30 år sedan, och Örebropartiet med sitt nyfunna fokus på etniska svenskar försöker plocka upp de besvikna väljare som tröttnat på de etablerade politikernas mjäkighet och folkförräderi (med tillägget att Sverigedemokraterna nu är en del av dessa etablerade politiker som de själva var en protest mot tidigare).

​Kanske lyckas projektet denna gång? Kanske har svensken verkligen tröttnat nu och kommer med sin av systemet givna röst att rösta bort folkförstörarna i riksdagen, i konkurrens med alla de tiotals procent av icke-vita som också får ta del av det parlamentariska.

​Detta får framtiden utvisa, men även om svenskheten tar en seger i detta val tror jag personligen att loppet är dödfött och att den långa, trägna och hårt censurerade revolutionära kampen är vårt enda hopp om seger.

​Jag tror på utbildning för våra politiska soldater gällande att ockupationen existerar och att politiskt samförstånd inte får ske. Jag tror på politisk aktivism där vi tar över gatorna och härdar kropp och själ. Jag tror på uppbyggnaden av en organisatorisk struktur som klarar våldsamma och juridiska represalier från systemet.

​Vill man som nationalist och vän till Europas vita folk ha ett lättillgängligt första steg i denna långa och trägna kamp får man mer än gärna rösta på Sveriges enda revolutionära nationalsocialistiska parti. Såklart med vetskapen att det är din egen utomparlamentariska offervilja som kommer att ge oss det sanna övertaget mot denna globala sionistiska drake.