Ursprungligen publicerad 2021-08-20.

Vi har den senaste månaden översatt och publicerat två artiklar av den norske skribenten Russleman:

• Det finns ingen rätt tidpunkt att ansluta sig till kampen
• Nationella borde inte ha övertro på det parlamentariska arbetet

Även om jag finner bägge dessa artiklar mycket läsvärda och i stort håller med om innehållet, finns det också en gemensam del i de bägge som jag eventuellt, beroende på om Russleman utelämnat detta medvetet, inte håller med om och därför tycker förtjänar en egen artikel. Det är synen på judarna som ett föredöme för vår kamp som manifesteras exempelvis i dessa bägge citat från de bägge artiklarna:

Som vita har vi en sak att lära oss av judarna och det är folklig organisering. Genom att se till att en klar majoritet av deras befolkning har varit politiskt aktiv har denna lilla grupp kunnat ta kontrollen över väst, men det enda skälet till att de har lyckats är att de är ensamma om att spela på denna nivå. Om vita började spela samma spel (som nationalsocialisterna gjorde i Tyskland 1933) skulle den sionistiska världsordningen bryta samman på bara några år och detta är något de själva är högst medvetna om.

Judar utgör mindre än 1% av mänskligheten och dominerar idag större delen av världen, trots att det knappast finns några exempel på explicit judiska politiska partier utanför Israel. Detta är fallet inte bara för att judar är världens mest hyperpolitiska etnicitet (med en överväldigande majoritet av dess befolkning involverad i någon form av politisk aktivitet), utan också med anledning av hur noggrant denna aktivitet samordnas, genom rabbiner bland religiösa judar och genom ideella organisationer (NGO:s) bland sekulära judar.

Innan jag går vidare i denna artikel vill jag klargöra att det såklart finns judar som inte på något vis ingår i någon hyperpolitisk organisering, liksom det finns icke-judar som ingår i densamma. De som styr samhället idag och är svurna fiender till nationalsocialismen består av såväl judar som icke-judar, men inte av alla judar eller alla icke-judar. Samtidigt är det i vissa fall högst väsentligt att prata just om judar då dessa, precis som nämns i citatet ovan, har en enorm makt i samhället sett till hur få de är. Judar har en speciell plats såväl historiskt som i nutid när det kommer till att stå upp för och förfäkta ideal som står i diametral motsats till nationalsocialismen.

Av olika skäl väljer jag trots detta att vidare inte referera till judarna som en homogen grupp utan istället till vår heterogena antagonist i stort.

Är våra antagonister föredömen?

Det finns för all del saker vi kan se och ta lärdom av kring hur våra antagonister arbetat under historien. Hur de organiserat sig, hur de använt propaganda såväl som svart propaganda, hur de arbetat kulturellt såväl som akademiskt och hur de alltid sett till att arbeta på flera fronter samtidigt istället för att fokusera stenhårt på en enda väg. Hur de arbetat med media, bankväsende, inom utbildning, livsmedel och underhållningsindustrin och så vidare.

De har arbetat brett, målmedvetet och organiserat och de har lyckats och lyckas fortfarande. År efter år går kulturmarxismen framåt, massinvandringen fortlöper och alla naturliga värderingar vi känner till luckras upp. Familjer slås sönder, könen ifrågasätts, storfinansen får mer makt, människoraserna och kulturerna blandas bort till oigenkännlighet.

Samtidigt är det också otroligt viktigt att förstå och komma ihåg att vi skiljer oss åt från våra fiender på flera plan. Precis som de etniska judarna skiljer sig åt från etniska nordbor, skiljer sig också kulturmarxismens väsen från den nationalsocialistiska andan.

Våra antagonister har arbetat stenhårt efter devisen att all moral och all heder är underordnat slutmålet. Att ändamålet alltid helgar medlen. De har därför som mer regel än undantag arbetat med lögner och manipulation, med entrism och rygghugg. De har gått framåt över gravar, totalt utan medmänsklighet eller för den delen med något som helst samvete inför naturen. Helt kliniskt har de listat svagheter och sedan gått till attack mot dessa utan någon som helst hänsyn till något annat än att själva ta sig framåt. Atombomberna i Hiroshima och Nagasaki är ett exempel på detta, derivatspekulation mot hela länders ekonomier ett annat.

Om vi här skulle kopiera våra fiender. Om vi skulle anpassa oss efter dem och agera som de gör, hade vi då kunnat få nationalsocialismen framåt som de fått fram sin världsordning? Jag menar med bestämdhet att svaret på denna fråga är nej. Genom att agera som dem, på ett sätt som är främmande för oss, hade vi också förvandlats till främlingar. Vi hade då inte längre varit nationalsocialister utan istället våra antagonister. Kulturmarxister. Globalister.

I nationalsocialismen finns en inneboende heder, moral och ära. Heliga värden som inte går att kränka utan att också tillintetgöra världsåskådningen som sådan. Det betyder såklart inte att vi aldrig under några som helst omständigheter inte skulle kunna ljuga för våra fiender eller krossa några ägg för att skapa vår omelett, men det betyder däremot att vi i det stora hela aldrig bör eller kan agera precis lika hederslöst som dagens härskare gjort.

Intrigörer, mästermanipulatörer och kuppmakare undanbedes från våra led och istället prisas ära genom trohet. Nationalsocialismen speglar här det nordiska folkets rasliga egenskaper som också tagit form i vår kultur sedan begynnelsen.

Hur ska vi då kunna segra?

Vi ska segra just genom att stå trogna till dessa högre nordiska värden – genom att leva och praktisera nationalsocialismen i sin fulla skönhet. Givetvis ska vi också titta på hur våra fiender organiserat sig. Även vi måste, på samma vis som vi inser vikten i styrka, förstå den enorma vikten i media, ekonomi och kulturkamp. Även vi måste lyckas organisera en betydande del av vårt folk för att kunna åstadkomma samma framgång som de har lyckats med. Men, vi ska göra det på vårt folks vis – nationalsocialistiskt. Med övertygelsen kring att sanningen och det goda alltid segrar i slutändan. Med vetskapen om att vårt folk i grunden attraheras av trohet, ära och styrka och inte av fagra löften och köpmannakraft.

Vi är inte dem och de är inte oss. Då deras, i själen inarbetade värdegrund, inte är i närheten lika högstående som vår kan de aldrig bli oss och ifall vi kopierar dem kommer vi inte längre vara oss utan istället bli till dem. Det är med den vetskapen högst närvarande vi måste studera och ta lärdom om de idag styrandes väg till makten. Det är så vi kan ta lärdom av våra antagonister för att själva segra. Aldrig som föredömen – men, som exempel.