Skip to content
Media, politiker och kändisar i Sverige,
ja alltså hela etablissemanget, talar inte allt för sällan om den brist
på ”demokrati” som råder i många andra länder. De pratar fördömande om
totalitära stater och medborgare som inte får tycka och tänka som de
vill, om opposition mot de sittande regimerna som behandlas nesligt och
om polis som med våld slår tillbaka folkliga protester och granskande
journalister. Vi hör det om Ryssland, Syrien, Venezuela, Iran och Kina,
liksom vi hörde det förut om exempelvis Libyen och Irak.
Den här artikeln ska inte redogöra för förhållandena i ovanstående
stater eller överhuvudtaget resonera kring sanningshalten i
etablissemangets rapportering gällande dessa. Istället ska vi titta på
hur läget ser ut i Sverige. Det här landet är nämligen inte i närheten
så frihetligt som systemet vill ge sken av. Dina fri- och rättigheter
som oliktänkande svensk medborgare är rejält decimerade.
De senaste åren har nämligen den svenska yttrandefriheten begr
I senaste avsnittet av Radio Nordfront hamnade jag och de övriga programledarna i en diskussion av en mer ideologisk karaktär med Johan Andersson från Granskning Sverige. Johan uttryckte att det intressanta med politik är konflikt, bråk, tjat, tjafs och lögner, och menade att exempelvis Moderaterna har missat detta när de vill ha ett ”städat samtal”.
Mot detta synsätt satte jag ett nationalsocialistiskt sådant,
nämligen att politik inte behöver betyda oenighet och bråk. Det är
förvisso vad politiken har reducerats till i den liberala demokratin.
Men tvärtemot detta så finns det en styrka i att vara eniga, att ha
gemenskap och att som folk arbeta mot samma mål – ständigt framåt och
ständigt mot förbättring.
Johan medgav då också att den liberala demokratin kan ha en
splittrande effekt som är skadlig för samhället, samt att politiken
skulle kunna se helt annorlunda ut.
LYSSNA: LADDAT SOM F*N: Fotogruppens tips, AfS partiprogram och jakten på Granskning Sverige
Bety
För ungefär tjugo år sedan – då jag själv
började betrakta mig själv som nationell – var i princip alla nationella
också socialister och kallade sig just nationalsocialister. Huvuddelen
av den tidens nationella var arbetare och kunde i många fall relatera
till sociala frågor. Det var en tid av privatiseringar under regeringen Carl Bildt och därefter fortsatta privatiseringar under de regeringar, särskilt de under Göran Persson,
som leddes av ”arbetarpartiet” Socialdemokraterna. Alla var inte
insatta i vad det innebar att vara nationell socialist, men de flesta
hade hjärtat på rätta stället.
Idag är långt fler insatta i vad nationalsocialism handlar om
samtidigt som denna ideologi är på uppgång. Men den nationella
socialismen har tappat mark gentemot de inom den nationalistiska eller
invandringskritiska miljön som ser socialism som en barlast eller helt
enkelt inte bryr sig. Vi kan vara på väg att bli utkonkurrerade i antal.
Med tanke på att ”bara” 57 procent är natione
