Skip to content
Ursprungligen publicerad på Nordfront.se.
Marcus Hansson skrev en artikel om barnuppfostran och politik. Som kvinna och mamma säger jag inte att han har fel i sak eller att artikeln är dålig, för det är den inte. Däremot så ger den mig anledning att ta upp en aspekt av kampen och barnuppfostran som jag länge tänkt på. Den här artikeln är inte ett svar på Hanssons artikeln utan mer ett komplement eller en fortsättning på en viktig diskussion om kvinnor, män, relationer och kampen.
En del av er som läser det här känner mig. Jag har varit aktiv i Nordiska motståndsrörelsen i snart 10 år och i andra nationella kretsar sedan början av 00-talet. Sedan valet 2018 har jag dock inte synts eller hörts lika mycket då jag lyckats skaffa två barn till sedan dess. Sedan några veckor tillbaka är jag alltså fyrabarnsmor. Jag är dock fortfarande aktivist i organisationen och har inga som helst planer på att pausa mitt engagemang mer eller längre än nödvändigt. Jag är alltså inte den typiska
Ursprungligen publicerat på Nordfront.se.
Jag vill börja den här texten med att påpeka att jag själv inte har några barn, men om jag hade haft några så hade jag levt som jag lär. Det är enkelt att säga men jag känner ändå ett behov av att framföra detta.
När jag pratat med människor som har sett sig som nationalsocialister eller har varit starkt sympatiska till världsåskådningen så är det en del som har sagt att de inte vill påtvinga deras värderingar eller idéer på sina barn. ”De ska få välja själva”, säger de. Jag har alltid blivit förbryllad över hur lättvindigt de säger detta. Jag tror det är lite av en generationsfråga där äldre människor tänker i sådana banor i högre grad.
Varför jag blir förbryllad är därför att övriga människor och samhället i helhet inte har några som helst problem att skola sina egna barn och andras i ”demokratiska värderingar”. Alla barn skolas genom skolväsendet, den privata pressen (judiskättade Bonnier) och public service. De som säger att de får
