Skip to content
Förra året i den smällkalla vintern så lades grunden till en ny tradition i nästet genom vandring och blot på Kinnekulle. Kontrasterna var stora både sett till väder och manskap. Då förra vandringen nådde köldrekord och en liten, men sammansvetsad grupp, så bjöd denna gång på t-shirtväder och tredubblad bemanning.
Fördelen med att återkomma till en plats där man tidigare varit är att man redan känner till förutsättningarna och prövningen som väntar. Vandringen till den plats som stenlades förra året skulle kamraterna nu åter gå, trodde de. Men istället för att vandra i upptrampade spår och bekväma leder blev de ledda uppför platåberget, vilket visade sig vara en ”något” mer utmanande väg.
Berget består nämligen av flera lager kalk, skiffer och sandsten, och under den bergsvägg de befann sig låg flera ton stenblock som formidabla hinder att överkomma.
Det var dock ingen match för de starka män och kvinnor på plats som bemästrade kvällens första utmaning med bara en stuk
Dagen inleddes med samling på en snö- och istäckt parkering uppe på Kinnekulle. Väl där förbereddes kamraterna på vad som komma skulle och det säkerställdes att alla fått med sig allt såsom förstärkningskläder, kamerautrustning och så vidare. Sedan meddelades det att all ledig plats i väskorna skall upptas av torr fin tändved och en marsch på fem kilometer från Kinnekulle ned till det gamla stenbrottet inleddes.
De första kilometerna var enkla och i nedförsbacke, vilket i sig kunde vara en utmaning med dåligt skottade och isiga vägar. Väl framme i stenbrottet vände det sedan raskt upp igen samma höjd som man tidigare så enkelt hade promenerat nedför.
Med den för västgötar beskedliga kylan om -17 grader som dagen bjöd kamraterna på, krävs det kunskap för att både överleva och ha det bekvämt. Att kriga på i spåret upp och snabbt tillryggalägga höjdmeter gör en varm, men för snabb stigning gör dig svettig och istället rejält kall när du stannar.
Väl på plats ovanf
