Dagen inleddes med samling på en snö- och istäckt parkering uppe på Kinnekulle. Väl där förbereddes kamraterna på vad som komma skulle och det säkerställdes att alla fått med sig allt såsom förstärkningskläder, kamerautrustning och så vidare. Sedan meddelades det att all ledig plats i väskorna skall upptas av torr fin tändved och en marsch på fem kilometer från Kinnekulle ned till det gamla stenbrottet inleddes.

De första kilometerna var enkla och i nedförsbacke, vilket i sig kunde vara en utmaning med dåligt skottade och isiga vägar. Väl framme i stenbrottet vände det sedan raskt upp igen samma höjd som man tidigare så enkelt hade promenerat nedför.

Med den för västgötar beskedliga kylan om -17 grader som dagen bjöd kamraterna på, krävs det kunskap för att både överleva och ha det bekvämt. Att kriga på i spåret upp och snabbt tillryggalägga höjdmeter gör en varm, men för snabb stigning gör dig svettig och istället rejält kall när du stannar.

Väl på plats ovanför stenbrottet ska det ärligt erkännas att det fuskats lite då det redan körts dit en del ved, då det krävdes mer än vad gruppen hade kunnat få med sig för att kunna hålla värmen och för den ceremoni som senare skulle genomföras.

Utsikten från platsen beskrevs som magisk av de närvarande och man kunde se vinterlandskap hela vägen bort till horisonten. Nästan hela bukten utanför Lidköping ut till Kållandsö låg det ett istäcke på som längs kusten sedan sträckte sig hela vägen bort till Torsö och sedan över till Värmlandsnäs. Längst ut på Kållandsö kunde man vid skymningen även se Läckö slott lysa som en pärla längst ut på näset.

Vid den utvalda platsen, precis vid en stupande klippvägg ned mot stenbrottet, började det nu göras upp eld innan det hölls en utvärdering om året som gått. Årets bästa aktiviteter utsågs med ibland uppseendeväckande iver och riktlinjer av vad som skulle ske i år drogs upp.

Samtidigt som detta tillagades det mat över öppen eld som nog hade räckt till även om samtliga av rikets nästen hade dykt upp, då samtligas fruar och flickvänner tycktes ha packat ned både två och tre ransoner extra för ”nu när det är så kallt, vill jag inte att du går hungrig”.

Mellan skrattsalvor och seriösa samtal kamrater emellan sänkte sig nu solen långsamt över horisonten och ett lugn lade sig över gruppen när man nu förberedde för den ceremoni som väntade.

Man tog nu resten av all ved som fanns att tillgå och byggde två större bål, ett för offer och ett för en helig eld.

Aktivisten Martin Engelin talade under ceremonin om vårt gemensamma arv och vår strävan framåt. Hur vi bär bördan av vårt folk och dess framtid och att vi inte har någon som helst rätt att svika vårt arv eller förråda våra förfäder. Vi står som väktare för den obrutna blodslinjen och tänker hålla facklan högt för de som kommer efter oss.

”Förbundna i brödraskap ska vi låta våra handlingar lysa som facklor i natten. Och i eldens sken denna kväll, finner vi vägen framåt. Fram mot en framtid fylld av seger och ära!”

Först offrades en Hagal-runa som representerade den destruktiva kraften som krävs för att skapa förändring och förutsättningar för oss. Sedan en Seger-runa som representerade vår oöverträffade tro på seger och framgång.

Och till sist en morakniv, som representerar inte bara makt och styrka utan även att det är symbolen för den individuella viljan som driver organisationen framåt.

Med ceremonin över umgicks nu kamraterna vid bålen tills de inte gav värme längre, och det gjordes klart för avmarsch tillbaka till ursprungsplatsen. Fast nu under en becksvart himmel som gjorde det till en större utmaning att gå tillbaka då man valde en annan väg som gick längs stupet, dock utan den nu så vackra utsikten.