Skip to content
Tidig morgon den 30:e april, solen har just stigit över trädtopparna och dimman slingrar sig likt en drake över sjön utanför huset. I hallen ligger dagens förnödenheter prydligt uppradade sedan gårdagen. Likt många andra eldsjälar skulle jag idag bege mig för ett efterlängtat återbesök på den svenska västkusten. Mellan lund och teg for jag i gott sällskap för att snart ankomma till det bohuslänska Lysekil.Vid första anblick är Lysekil en vacker vit idyll med anor från så tidigt som 1500-tal, men ack, under denna yta döljer sig en mångkulturell förbannelse. Gäng stryker runt torg och gata likt ett pack hyenor efter vita, lätta byten. Trots denna uppenbara fiende i vår borg är det med sorg jag förnimmer en dunkel dimma över staden, ett kapitalismens gift har likt en förblindande rökridå svept folket i ett järngrepp. Materialismen, detta folkets opium, har förhindrat stadens invånare att säga ifrån, att sätta ned sin fot och höja näven ur fickan!Med rädsla för att inte kunna upprätthålla
