Skip to content
Direkt vid lunch dök motståndsmän upp på en av broarna som går över Kungsgatan där pridetåget skulle komma att passera någon timme senare. Det skulle bli en väldigt lång dag, men till skillnad från tidigare år var i alla fall vädret lite mer uthärdligt.
Några ögonblick efter ankomsten dök den första polisbussen upp och ut klev en grupp poliser som försökte få kontakt, men informerades att man enbart kommer samtala med dialogpolisen, vilket man av erfarenhet lärt sig är bästa metoden.
Allt eftersom tiden gick dök det upp fler och fler åskådare och väntan kändes mycket lång då ingen av kamraterna hade något som helst intresse av att ta del av detta jippo, men var på plats av ren pliktkänsla då det fortfarande finns några enstaka individer i huvudstaden som är mottagliga för ett positivt budskap, och publiciteten på internet brukar sprida sig till betydligt fler personer.
Banderollen var betydligt större detta år än tidigare år och sträckte ut sig hela fem meter ovanpå brofundame
Som ett tecken från ovan möttes kamraterna av kraftig blåst, en mulen himmel och annalkande regn när man anlände till staden. Med fanor och banderoll i högsta hugg tågade man nedför stadens gator tills man anlände till Fristadstorget, som för tillfället var belamrat med diverse tält och en stor scen framför stadshuset. Stadens alldeles egna Pridejippo var i full gång, vilket hade dragit till sig alla möjliga märkliga människor.
Mitt i smeten ställde kamraterna upp, vilket självklart irriterade de som i vanliga fall skriker om ”allas lika värde” och hur de ”älskar olika”; annorlunda åsikter var dock inte något som uppskattades.
Vissa Eskilstunabor hade sannolikt varit på kurs i Nyköping och började skramla med sina nycklar i protest mot att människor som värnade familjen fick lov att vistas på platsen. Vilsna småflickor som virat in sig i konstiga flaggor ställde sig också framför banderollen i tron att detta skulle förarga nationalsocialisterna, samtidigt som detta blev ett e
Dagen började med att kamrater sammanstrålade söder om Stockholm för att gemensamt åka tåg in till huvudstaden. Redan när man stigit på tåget stötte man på en röding som försökte varna de andra på tåget att ”nazisterna var här”. Den sinnesförvirrade försökte fråga vad kamraterna skulle göra och var de skulle vara, och uppmanade dem att inte göra någon obekväm under dagen. Ett så ironiskt uttalande att det saknar motstycke då de flesta normalfuntade människor blir väldigt obekväma av att se paraden som går genom staden.
När man närmade sig platsen stötte man på en stor grupp poliser som följde efter sällskapet under resten av dagen. Det var fortfarande relativt folktomt när man ställde upp vid samma bro som tidigare år, men detta år var det inga rabiata människor på plats. Ordningsmakten kraftsamlade kontinuerligt och förde samtidigt dialog med en kamrat om vad som skulle hända. Det föreslogs från polisens håll att man skulle vara tvungen att stå i ett litet hörn på bron,
För vissa medlemmar började dagen redan på morgonen innan trafiken kommit igång på riktigt. Banderoller sattes upp runt om i Stockholm över vältrafikerade vägar in mot stan. Kort därefter möttes flera kamrater upp på en välbekant bro söder om huvudstaden.
Här höll man en broaktion dagen till ära, med budskapet Inga Pedofiler På Sveriges Gator, med flera ledande gestalter ansvariga för Stockholm Pride i åtanke som faktiskt blivit dömda för pedofila brott genom åren. Responsen var så pass positiv att en medlem som tidigare inte stått vid bron blev överraskad över hur glada människor faktiskt var över Motståndsrörelsens närvaro.
En stund in i aktiviteten kom statens våldsmonopol på besök, envisades med att en anmälan skulle upprättas, trots att inget brott begåtts, och höll sig sedan kvar vid platsen under resten av aktiviteten. Med polisen efter sig, något som skulle bli ett signum för dagen, begav man sig sen till närmaste tunnelbana för att ta sig vidare in mot de centrala de
Efter en del aktivism under förmiddagen begav sig motståndsmän in till Stockholms innerstad för att beskåda spektaklet som är ”prideparaden”. Vid denna tid hade man redan dragit på sig snuthäng, så planerna på att diskret ta sig till den tilltänkta platsen fick skrotas, och man åkte in i samlad trupp.
Paraden skulle gå längst med Kungsgatan ner till Sturegallerian och Humlegården, så man tog sig till en av broarna som gick över Kungsgatan, där man spred ut sig lite. Det tog inte lång tid innan ett tjugotal civila och uniformerade poliser hade tagit sig till platsen. Här fick man vänta runt en och en halv timme på att början på tåget skulle komma fram till platsen. Under tiden fylldes det på med fler och fler människor, som av någon outgrundlig anledning frivilligt vill beskåda hela spektaklet.
En handfull nationalsocialister mot tusentals sinnesförvirrade människor.
Alltid lika kärleksfulla.
När tåget kommit runt hörnet vecklades banderollen med budskapet
