Motståndsrörelsen framhålls ibland av våra fiender som en sekt där man får vara beredd att möta hårda konsekvenser om man lämnar organisationen. Är detta korrekt eller är det som så mycket annat en medveten lögn i syfte att skada oss och skrämma bort människor från att ansluta sig till organisationen?
Egentligen besvaras allt detta i vår handbok för aktivister i Motståndsrörelsen, men då den varit slutsåld en tid och alla inte haft möjlighet att ta del av innehållet kan det vara på sin plats att reda ut det hela. Extra aktuellt blir det såklart i och med Henrik Holappas förräderi mot organisationen och hans svek mot forna kamrater. Jag kommer i mitt svar på frågeställningen att fritt blanda citat från nämnda handbok med utvecklade resonemang och tankar på temat.
Alla som går in i Motståndsrörelsen måste göra det med målsättningen att de ska stanna kvar i organisationen och arbeta efter bästa möjliga förmåga resten av sitt liv – till seger eller död. Man ska alltså inte gå med som partimedlem eller aktivist i Motståndsrörelsen för att man för stunden är uttråkad och behöver en tillfällig hobby eller se på sitt engagemang som man ser på ett sommarjobb. Däremot kan såklart saker inträffa i ens liv som gör att man omvärderar sina tidigare val.
Att lämna organisationen och alltså göra ett avhopp är alltid en form av svek mot de forna kamraterna, det skall aldrig förnekas. Men, det är inte alltid negativt eftersom omotiverade personer sänker kampmoralen bland sina kamrater och öser grus i organisationens maskineri.
Att gå ur organisationen med heder innebär att man tar ett eget självständigt beslut och förklarar de verkliga inneboende anledningarna till sitt avhopp, att man är ärlig mot sig själv och är självkritisk. Detta är betydligt mer ärofullt än de avhoppare som försöker rädda sin s.k. heder genom att hitta massa fel hos organisationen och på så sätt försvara sitt avhopp. Efter avhoppet håller man tyst om de eventuella organisationshemligheter man fått höra och om eventuella detaljer man fått kännedom kring i sina forna kamraters liv. Detta är, under omständigheterna, att agera så ärligt, hederligt och korrekt som möjligt. Om man lämnar organisationen på detta vis är man att se som en avhoppare och är och förblir neutral i organisationens ögon. Man är alltså inte att se som en förrädare eller fiende.
Om man däremot går under jorden och inte vågar stå för sitt avhopp, om man gaddar ihop sig med andra för att förmå flera personer att göra ett gemensamt gruppavhopp, om man gråter ut i media eller säljer information till våra fiender är man istället att se som en förrädare och fiende till organisationen och får då också räkna med att bli behandlad som en sådan.
Svaret på den tidigare frågeställningen blir alltså; nej, så länge man gör rätt för sig och lämnar organisationen på ett hederligt vis behöver man inte oroa sig för ovänskap. Om man istället beter sig på ett fegt och uselt vis och/eller agerar fientligt mot organisationen får man såklart räkna med att bli behandlad likadant tillbaka.
Är Holappa en neutral avhoppare eller en fientlig förrädare?
Holappa har gråtit ut i media om hur hemsk organisationen är och har med rena lögner gjort sitt bästa för att skada organisationen. Han har med personangrepp och smädelser gett sig på forna kamrater i syfte att försämra deras tillvaro. Han har sålt information som lett till att fientlig media kunnat hänga ut medlemmar som inte själva valt att vara offentliga. Han har flytt ekonomiska skulder till forna kamrater och istället för att betala tillbaka gett detta svek som tack för lånet.
Holappa har trots sina försök inte lyckats att skada organisationen. Visst kan hans utspel måhända vara genant för oss, det är ju trots allt denna organisationen som tillåtit honom att ansluta sig och avancera, men någon reell skada har jag svårt att se att han lyckats åstadkomma. Uppgifterna han lämnat ut är inaktuella och de personangrepp han kommer med baseras på lögner. Någon kanske tror på dessa lögner, men de hade lika bra kunnat bli serverade med liknande smädelser i andra forum och från andra fientliga krafter.
Holappa är med dessa exemplifierade gärningar, oavsett att han inte lyckats skada oss som önskat, ett praktexempel på en förrädare. Den uslaste av dem usla och lägsta av de låga. En svuren fiende till organisationen som vid tillfälle kommer att få känna av vad sådan fiendskap innebär och kostar!
Var det då fel att ta in honom i organisationen från första början?
Det är alltid lätt att vara efterklok och speciellt om andras gärningar. Med facit i hand var det kanske dumt, men ska vi vara ärliga kommer vi tyvärr att locka till oss fler sökare, narcissister, opportunister och psykopater i framtiden. Vi kommer alltså dessvärre att husera fler kommande förrädare.
Motståndsrörelsen ställer betydligt högre krav på sina aktivister än de flesta andra (kanske än någon annan) frivilligorganisationer och ingen kan komma in i gemenskapen utan att ha genomgått ett fysiskt rekryteringsmöte där ens person utvärderas. Men, samtidigt har vi för avsikt att växa och bli en massrörelse stark nog att krossa dagens system och då kommer vi behöva rekrytera en hel del nya människor. I vissa isolerade fall kommer vi ha gjort en felaktig bedömning och släppt in någon som borde nekats, i andra ännu ovanligare fall kommer vi ha godkänt någon som senare förändras till det sämre, men i den absoluta merparten av alla nyrekryterade kommer det ha varit helt korrekta bedömningar som leder till att motståndet stadigt växer både vad det avser kvantitet och kvalité.