I senaste avsnittet av Ledarperspektiv hade jag en liten utläggning om ”Motståndsrörelsen 3.0”. Jag skulle här vilja sätta det hela även på pränt och försöka utveckla vad jag menar.
Jag menar Motståndsrörelsen är på väg in i en ny fas i sin verksamhet. Jag baserar det på vad jag ser i den typ av aktioner som redan äger rum och hur diskussionen går internt. Vi har haft flera möten där vi pratat om denna typ av verksamhet och vi följer en enhetlig linje.
Eftersom vi är på väg in i Motståndsrörelsen 3.0 så har det naturligtvis funnits både ett 1.0 och 2.0. Innan jag kommer in på ”Motståndsrörelsen 3.0” vill jag gå igenom de två första faserna.
Motståndsrörelsen 1.0 var, grovt förenklat och undantaget de absolut första åren, en organisation som från 1997 till 2012 var gatukampsbaserad men i övrigt var mycket intern. Verksamheten bestod i stort enbart av offentliga tidningsförsäljningar och basaktivism. Aktionerna var likriktade och så även budskapet (som var ideologiskt snarare än politiskt).
Inom den nationella rörelsen anklagades vi av en del för att vara en sekt och även om jag tycker att den bilden var lite orättvis så ligger det inte helt och hållet långt från sanningen. Vi hade väldigt svårt att nå ut och skaffa oss nya rekryter, men det var inget vi brydde oss särskilt mycket om. Målet internt var att skapa en hård aktivistisk kärna, vilket vi också gjorde. Personer ur denna kärna är idag chefer och driver idag även andra projekt inom organisationen som inte nödvändigtvis rör gatuaktivism.
Det var alltså inte fel det som gjordes, men vi nådde inte allt för stora resultat på kort sikt.
Som kännare av det som initalt kallades Svenska motståndsrörelsen nog märker är detta en grov förenkling av den första tidsperioden då de absolut första åren innehöll den så kallade Folktribunen-tiden. Aktivism skedde inte då kontinuerligt utan kanske några gånger per år då ett nytt nummer av Folktribunen kommit ut. Aktionerna gjordes då ganska stora och hypade. Däremellan var det ganska knapert, även om det ändå gjordes en del kreativa aktioner som utfördes med få medel men gav mycket bra propagandagenomslag – en typ av aktioner som mer påminner om Motståndsrörelsen 3.0. Här tänker jag bland annat på konfrontationerna av rasfrämmande våldtäktsmän utanför rättssalarna. Men framförallt var detta en tid för Folktribunen, med en hel del episka avslöjanden och undercover-reportage. Men detta var kanske också på gott och ont. Som en av mina föregångare beskrev det för mig var Motståndsrörelsen då en tidning med en organisation och inte en organisation med en tidning.
Det är alltså inte en fullt rättvis bild jag gör av Motståndsrörelsen 1.0, men sett över en 15-årsperiod så anser jag att jag har rätt. Här kan de första åren ses som ett slags prövoår där man prövade sig fram utan att ha någon egentlig plan för det. Men om man läser ledarartiklarna från Folktribunen från den tiden, och hur saker och ting kommunicerades internt, var målet att bygga upp en hård kärna.
Motståndsrörelsen 2.0 var den fas då vi förbättrade vår propaganda över hela linjen och där vi började rekrytera medlemmar och bli en större organisation med massiva demonstrationer. Viktiga markörer här är 2012 när Nordfront skapades och 2014 när vår parlamentariska gren bildades.
Under Motståndsrörelsen 1.0 kunde vi måhända leverera mycket bra kamprapportsfilmer, men det berodde i stort sett på en person som var särskilt nitisk. Det var alltså mer av en slump att vi hade en sådan person ibland oss samtidigt som detta mediearbete i stort sett var det enda vi var riktigt bra på. Utöver det saknade vi mediala plattformar för att på allvar nå ut med vår aktivism, vilket innebar att vi la ner stor energi på våra aktioner men fick lite utav det.
För att överbrygga detta problem bildades Nordfront som bara några få år senare hade fått ett massivt genomslag och var den största aktören inom hela den nationella rörelsen. Därefter utvecklade vi teve och radio vilket gjorde att vi kunde nå ut till ännu fler människor. Däremellan bildades också vår parlamentariska gren vilken bidrog till att vi kunde rekrytera medlemmar som bedrev annan verksamhet men med samma mål som gatuaktivisterna.
Motståndsrörelsen 3.0 är den fas vi börjar gå in i nu. Det är en tid då vi genomför mycket mer kreativa och spektakulära aktioner, men också aktioner där vi är mer relevanta, där vi svarar på något eller själva skapar opinion. Gemensamt för denna nya verksamhet är vi kan använda få medel under själva utförandet men att vi har mer planering bakom och arbetar mer med propaganda. Slutresultatet är mer ”bang for the buck”.
I Ledarperspektiv listade jag några nyliga exempel såsom aktionen mot Tomas Åberg, det snabbt organiserade torgmötet om corona utanför riksdagen, aktionen mot pedofilen Jimmy Nilsson, bojkottaktionen mot SAS med mera. Efter det programmet sändes har det skett några sådana aktioner till som kanske ännu inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. Vi talar bland annat om en aktion mot ett folkfientligt gym i Göteborg, skoteraktivism i Luleå, upplysningsplakat i Västra götaland och att man målade om Hbtqp-bänkar i Kristinehamn.
Värt att nämna är att den här typen av aktioner naturligtvis har ägt rum förut, men inte lika frekvent och inte över hela landet.
Det här handlar definitivt heller inte inte om att släppa gatukampen, basaktivism eller massiva demonstrationer utan om att tillföra ett element till nu när vi klarar av det. Vi har länge själva ansett att vi ibland varit något fyrkantiga, men det är heller inte att bara trycka på en knapp och förändra en hel organisations struktur.
Denna fas har växt fram organiskt men samtidigt också varit styrd uppifrån. De första verkliga mötena kring detta förekom någon gång under själva valrörelsen då vi redan då insåg att vi så fort valkampen var över var tvungna att dra ner på tempot och hitta andra verksamhetssätt.
Vad gäller andra verksamheter måste också nämnas att det inte enbart är den yttre aktivismen som håller på att förändras. Föredragsverksamheten och sociala aktiviteter har fått mer fokus sedan valrörelsens slutade. I flera nästen har de månatliga föredragen blivit till stora arrangemang som drar väldigt många utanför de egna leden. Även detta är en verksamhet vi avser att utveckla.
Att det är först nu vi börjar se några resultat av detta beror som sagt helt enkelt på att det tar tid att ändra rutiner och strukturer, och folks beteenden. Det görs inte i ett trollslag genom att någon bara pekar med hela handen. Särskilt inte som vi velat behålla och inkorporera Motståndsrörelsen 1.0 och Motståndsrörelsen 2.0 i Motståndsrörelsen 3.0.
Varför vi agerar – och än mer kommer att agera – på det här sättet beror inte enbart på att vi anser det är taktiskt rätt att arbeta på olika fronter för att nå ut till fler människor. Det handlar också om att försvåra för systemet. Exempelvis gör systemet i nuläget det svårt för oss att arrangera massiva demonstrationer på regelbunden basis, då måste vi skaffa oss förmåga att genomföra blixtdemonstrationer och aktioner under spektakulära och kuppliknande former. Det vill säga att vi har kapacitet att ändra taktik när så behövs för att inte bli lätta mål för systemet.
Jag ser oerhört positivt på utvecklingen och ser framföra mig en motståndsrörelse som inte enbart kan genomföra massiva demonstrationer utan också operera i mindre grupper när situationen så kräver.
