Ursprungligen publicerad på Nordfront.se. Podcasten Aristogenesis hittar du på Nordiskradio.se.
En nations vilja att leva och kämpa har aldrig varit en angelägenhet för folket, trots de ohistoriska, vilseledande och hysteriska skriken från marxisterna på alla nivåer, förklädnader och nyanser. De hävdar att sociala och politiska förändringar kommer direkt från massorna och av tillfälligt och löst församlade grupper av medborgare, som på något sätt lyckas övervinna sin instinktiva individualism och hitta förmågan att bilda en kraft som kan förändra historiens flöde. Detta är en felaktig föreställning och en av demokratins grundmyter skräddarsytt uteslutande för att karessera massan och stimulera individens inneboende egocentrism och dess naturliga benägenhet till självupptagenhet.
Historiens krafter som formar den ständigt växlande världen omkring oss genom att skapa den, upprätthålla den och erodera den, förkroppsligas på mänsklig nivå uteslutande av en grupp män som förstår hur spelet spelas – och ett spel är det, sett ur ett metafysiskt perspektiv. Män som besitter instinkten och förmågan att observera världen från en ”högre” synvinkel som sträcker sig bortom här och nu. Män som kan se den verkliga orsaken bakom den tunna och bräckliga ytan av förevändningar som omgärdar handlingar och fenomen. Män med skarp insikt som tydligt urskiljer de otaliga reflektionerna av krafter och idéer när de stiger, kolliderar och faller i vår ovaraktiga verklighet. Män som har utvecklat ”ryggrad”, som hjälper dem att stå upprätt mot de ständigt växlande och kraftfulla strömmarna av historiska trender och vars inre kompass leder dem till vad som är rätt enligt deras karaktär, typ och plikt. Endast dessa mäns handlingar har den nödvändiga kraften och momentumet för att styra världen mot sin vision.
Dessa män är de sanna aristokraterna – de utmärkta – vars handlingar höjer dem över massorna med hjälp av den gudomliga försynen och med det allsmäktiga historiska ödets välsignelser. Man kan växa till att bli en sådan man, men egenskapen måste vara medfödd!
Varje nation som vill leva måste kämpa. Detta är ett axiom och en grundläggande naturlag och varje nations enda chans att lyckas i denna kamp ligger på dess förmåga att upptäcka, underlätta och bemyndiga dessa män med tyglarna i nationens organiserade form, staten. Statens styre bör uteslutande överlämnas till dessa män, aristokraterna. Den tidigare och enklaste definitionen av aristokratin är: ”den bäst födda och bäst utbildade.” Men under de dramatiska historiska händelserna som drastiskt förändrat vår värld till oigenkännlighet de senaste 150 åren, har de genetiska poolerna (klaner och familjer) som brukade försörja de ”bäst födda” nästan utrotats. Dessutom existerar inte det system på plats som skulle underlätta den ”bästa utbildningen” för de ”bäst födda”. Det har jämnats ut med jämlikhetsdoktrinen som godtyckligt och bedrägligt gör män lika från födseln till dödsbädden oavsett kvalitet, karaktär eller insats; även medfödda och permanenta variationer, som kön och ras, förnekas. Läran om jämlikhet är lika marxistisk som kristen och den har alltid varit ett kraftfullt verktyg i händerna på grupper som varken tillhör aristokraterna eller massorna, utan utstötta som vill tillskansa sig auktoritet och utöva psykologisk manipulation och bedrägeri.
Frågan som uppstår är hur vi ska upptäcka de nya aristokraterna och säkra våra nationers tyglar i deras händer?
Källan till den nya aristokratin kommer definitivt inte att vara de gamla blåblodiga familjerna som överlevde de senaste årens sociala uppror och världskrig. Det som finns kvar av dessa dekadenta rester av en en gång mäktig och livlig europeisk adel har länge förlorat all rätt att hävda sin gamla status, roll och rätt till privilegier. Deras förfäder hade inte självförtroendet och hänsynslösheten att försvara sig när de ifrågasattes och attackerades, och deras avkommor har blivit komiska karikatyrer som desperat håller fast vid meningslösa titlar för att bevara ett lyxigt liv som de inte har rätt till. De överlevande pseudokungarna, drottningarna och kungafamiljerna, symboliserar inte själen eller den ideala mänskliga typen av nationerna utan tvärtom, de är mänskliga troféer som paraderas runt av de sanna segrarna från 1900-talets blodsutgjutelse vars enda uppgift är att driva våra fienders agenda kamouflerad under en mantel av tradition och auktoritet. Om dessa ”kungligheter” skulle ha någon anständighet kvar, skulle de ansluta sig till de få modiga som motsätter sig globalism och jämlikhet. Om de vill bli aristokrater igen, måste de börja från botten och förtjäna denna rätt med sitt blod och svett som vilken soldat som helst i våra linjer.
Bör vi leta efter de nya aristokraterna inne i högerns intellektuella kretsar och bland framstående tänkare? Vissa kan frestas att svara ja, men rollen som forskare och filosof har alltid varit rådgivande för aristokraterna. Intelligens, kunskap och till och med visdom i sig räcker inte för att ge en individ ett så tungt ansvar och en upplyst ledare är inte nödvändigtvis den mest kunniga. Enbart sökandet efter kunskap och visdom eller talang att föreställa och artikulera abstrakta idéer, det vill säga utan kultivering och förfining av andra kvaliteter, innebär risken att bli instängd i teoretisk analys eller kontemplationer utan förankring i verkligheten. Jag anklagar inte forskarna för att dagdrömma, men kultiveringen av sann visdom – vilket är en grundläggande egenskap hos aristokraten – är en livslång utvecklingsprocess och kräver en mycket verklig och praktisk känsla av hur världen fungerar, en empirisk förståelse även av de mest triviala detaljer i livet som inte bara kan uppfattas teoretiskt. Det kräver erfarenhet och att man helhjärtat måste försjunka sig i livets motgångar, komplexitet och oförutsägbarhet och återuppstå som guld ur ugnen. Alla liv kan naturligtvis inte ha denna renande och stärkande effekt för individen. Livet i fråga här – och det avgörande elementet som kommer att hjälpa oss att hitta de nya aristokraterna – är livet i kamp, och specifikt idealistens kamp inte för sig själv och sin personliga vinning, utan för idéer och mål som inte förstås av massorna.
Idealisten kämpar inte nödvändigtvis för massorna eller sitt folk. Det i sig kan vara en mycket ädel motivation, men att vara en förkämpe för folket innebär inte nödvändigtvis att man känner sig som en far för sitt folk. Det mest kraftfulla incitamentet är den överväldigande känslan av plikt! Plikten att bli den du verkligen är och plikten att uppfylla ditt uppdrag i livet som den gudomliga försynen har anförtrott dig med.
Ska vi söka efter den nya aristokratin hos den soldattyp som oftast i vår tid framstår som en politisk soldat, en aktivist? Det skulle vara det bästa stället att börja och en sund grund att bygga vidare på. Vikten av denna typ ligger i termen ”soldat”. En soldat är inte en huligan eller en barbar. Han kan kontrollera sina instinkter och sina passioner. Han är disciplinerad i sina led och respekterar hierarkin; han kan både lyda och leda eftersom dessa två egenskaper är oskiljaktiga. En soldat är integrerad i sin grupp. Hans personliga känslor, strävanden och önskemål har absorberats i den gemenskapen och den armé han tjänar. Hans ”persona” är försvagad och kontrollerad av kraften i hans lojalitet och ära. En huligan vill ventilera sin undertryckta aggression och sitt våldsamma momentum (fysiskt eller psykologiskt), vilken lika spasmodiskt som den uppstår, lika hastigt avtar eftersom det inte finns någon verklig inre energi som upprätthåller den. Denna inre energi, denna låga, brinner outtömligt i soldatens hjärta eftersom den ständigt får näring av krafter som inte hör till vår värld och inte begränsas av naturens lagar om födelse och förfall. Soldaten, i sin sanna definition, besitter redan den nya aristokratens viktigaste egenskaper. Han är osjälvisk, och vi bör inte underskatta svårigheten i att bli osjälviska; våra egon viskar outtröttligt in i våra sinnen att vi ska ta hand om oss själva först! Hans pliktkänsla söker offer och hans hederskänsla säkerställer ett upprättstående och dygdigt uppförande. Han har de egenskaper som skiljer en ledare från en politiker. Hjältemod, självuppoffring, asketism, nykterhet, beslutsamhet och trots mot den moderna världens Sirener och Cykloper. Den tekniska kunskapen för att administrera en stat kommer på andra och tredje plats jämfört med soldatens autentiska egenskaper och ingen statsledare eller tjänsteman kan göra någon nytta för sitt folk utan att ha dem.
Vi söker dock inte ”bara” efter lojala och modiga soldater eller intellektuella som tror sig veta vad som är rätt. Vi letar efter den nya aristokratin till vilken vi kommer att anförtro vår frihet, vår säkerhet och vår framtid.
Thukydides, den store atenske generalen och historiken under 500-talet f.Kr., skrev:
Samhället som skiljer sina intellektuella från sina krigare kommer att få sitt tänkande utfört av fegisar och sitt stridande av dårar.
Inte alla intellektuella är förstås fega och inte alla krigare dårar, men hans poäng är tydlig!
Vår framtida elit måste kombinera den upplysta forskarens breda och djupa förståelse och den sanne soldatens tapperhet, offervilja, osjälviskhet, dygd och lojalitet. Var börjar vi då? Definitivt från soldaten. De politiska soldaterna på våra moderna fronter, särskilt de som outtröttligt uthärdar svårigheterna i vår tids unikt säregna och genom historien aldrig tidigare skådade slagfält, har redan utvecklat aristokratens alla inre egenskaper. Vissa i embryonal form och andra helt manifesterade! Det är faktiskt deras medfödda aristokratiska egenskaper som inspirerar och tvingar dem att agera och gå in i ett krig som för många verkar både meningslöst och hopplöst.
Det är dock av yttersta vikt att den intellektuella sidan också får näring och odlas av två skäl.
För det första lever vi idag i förmodligen den mörkaste tiden i europeisk historia. Andra världskrigets fysiska ruiner följdes av postmodernitetens andliga ruiner. Även om mängden information vi samlar, bearbetar och använder via teknologi aldrig har varit så stor, har européer aldrig tidigare varit avskurna i sådan utsträckning från de intellektuella och andliga egenskaper som vägledde och förädlade dem individuellt och som ras. Vårt utbildningssystem har svikit ungdomen för länge sedan. Våra allmänna kunskaper om viktiga ämnen (historia, geografi, litteratur etc.) har minskat, våra språkkunskaper förenklats och vår förmåga att kritiskt kombinera information och nå sunda slutsatser försvagats. Våra sunda instinkter har neutraliserats och vårt traditionella sunda förnuft nästan utrotats eftersom andra världskrigets segrare tycks ha – nästan – lyckats inaktivera vårt försvar och driva oss till vilken riktning de vill med sitt obestämda flöde av nya trender, pseudo-idéer, livsstilar, falska kriser och agendor. Vår väg till visdom behöver idag mer kunskap, mer läsning, mer sökande och mer fördjupning i de ämnen vi väljer att studera, samtidigt som vi minimerar störningar och noggrant filtrerar systeminfluenser, både uppenbara och kamouflerade. För det andra, visdom föregår och är överlägsen handling som ande föregår och är överlägsen materia. Detta betyder inte att vi ska absorberas av ideologiska och filosofiska uppdrag medan vårt hus brinner, utan att alla våra handlingar måste vara inspirerade av visdom. De måste ha en högre mening som förädlar, rättfärdigar och validerar dem i enlighet med vår inre kompass (nationellt och rasmässigt definierad), de heliga naturlagarna och den universella ordningen. Detta är definitionen av sann politik och inte administrationen av skatteintäkter och vardagliga trivialiteter.
Dessa två grundläggande karaktärer hos den sanna aristokraten – handling och visdom, eller den Platonska ”krigarfilosofen” – är dynamiska och deras ömsesidiga balans förändras genom att reagera på yttre förhållanden. Deras balans måste aktivt bevaras till den punkt av högsta effektivitet där deras interaktion är mest harmonisk. Eftersom det inte finns något etablerat politiskt utbildningssystem som kan bidra till att justera och upprätthålla jämvikten, är ansvaret för tillfället uteslutande individuellt. Med outtröttlig självinspektion behöver vi observera oss själva och uppmuntra den ena medan vi kontrollerar den andra, när den dynamiska ekvationen är ur balans.
Det är dock lättare för en soldat, en kämpe med alla de egenskaper vi har beskrivit, att intellektuellt och andligt bättra och lyfta sig själv än det är för en lärd att beträda ett slagfält! Det är därför vi bör söka vår framtida aristokrati där ”bomberna faller” och inte i närheten av enorma bibliotek och bokklubbar. Dessutom är det ett historiskt faktum att varje aristokrati uppstår spontant och organiskt ur själva kampen. Segrarna erövrar och bestämmer normerna och det är bara naturligt och önskvärt att de ledare och krigare som driver kampen för befrielse eller erövring (vi gör ingen diskriminering, båda är lika naturliga som regn och åska) kommer att styra samhället de skapar. Det är just dessa hjältemässiga förkämpar som har offrat mest, utstått fienders eld och överlistat fiendens bedrägerier som de facto besitter den viljan och makten som utmärker upplysta härskare. Vi kan bara hoppas att de väljer rätt vise män, intellektuella eller filosofer som rådgivare.
Aristokraterna är fanbärarna och de levande förkroppsligarna av rasens heliga idéer och visioner, samma idéer som återigen kom till liv i den europeiska historien genom nationalsocialismens politiska rörelse. Denna kast är inte en återspegling av antik folktro och tillhör inte sagorna, utan den är verklig och påtaglig som nationen själv. Den stiger och faller efter de stora tidscyklerna, som allt annat i livet. Den gamla aristokratin gick under på grund av att det pompösa yttre skalet av ceremonier, uppförandekoder, framträdanden och privilegier saknade inre mening och auktoritet, och sprack lätt under yttre tryck. Naturen tillåter dock aldrig ett vakuum att uppstå, då den gamla kasten var döende gav fröna till de nya hoppfulla blommorna under det senaste världskriget som både härjade vår kontinent men också klargjorde visionen för framtiden. Framtidens aristokrati lever och andas redan inuti dem som plockade upp det stora krigets fallna fanor, den smids inne på vår tids slagfält av vår ras gudar och den är förutbestämd att den kommer ändra historiens gång återigen.
/ Nestor.
