Översatt från Frihetskamp.net.

En av de mest frustrerande aspekterna med modern politisk dialog är att den inte är meningsfull. Politiska ståndpunkter och principer packas ihop på ett sätt som är helt osammanhängande och motsägelsefulla, där varje parti i allt högre grad representerar nischade intressen, samtidigt som en fullständig och holistisk förståelse för statsbyggande har blivit ovanligt. Ingenstans är detta tydligare än när det kommer till jämförelserna mellan nationalism kontra kosmopolitiska värderingar och socialism kontra kapitalism som det överordnade ekonomiska systemet.

Under min livstid har jag sett uppkomsten av en ytligt socialistisk och aggressiv kosmopolitisk vänster och en aggressiv kapitalistisk och ytligt nationalistisk höger, båda i verkligheten något olika varianter av nyliberalism när det kommer till hur de faktiskt genomför politiska förändringar. Vad menar jag med detta?

En kosmopolit ska uppfattas som en ”världsmedborgare” som tyr sig till universella principer som omfattar hela mänskligheten. Idag växer denna världsbild fram genom konsumtion av (ofta judiskt kontrollerad) massmedia som främjar globalism, familjefientliga och antisociala värderingar i form av feminism och HBTQ. Kärnan utgör en omfamning av individualismen som i verkligheten ofta kokar ned till en nihilistisk hedonism som står över allt annat och som också utgör antifascismens väsen. Kopplingen mellan judendomen och dessa värderingar kan sägas ha erkänts av judarna själva i och med sina klagomål om användningen av termen ”rotlös kosmopolitisk” som ett antisemitiskt epitet och skulle i sådant fall kunna ha en lång historia.

Hur vänstern stödjer kapitalistiskt förtryck

För att förstå en modern vänstermänniska, särskilt den prototypiska antifascisten, vore det värdelöst att plocka upp en kopia av ”Das Kapital” eller ”Maos lilla röda”. För att verkligen förstå vad som driver den här personlighetstypen, kan du istället helt enkelt ta upp fjärrkontrollen och slå på Netflix. Du kommer att drunkna i en konstant ström av ideologiskt betingad ”underhållning” där européer utplånas ur sin egen historia när afrikaner spelar 1800-talets engelska aristokrater, homosexualitet och ”girl-power” är allestädes närvarande och vita rasistiska terrorister utgör kriminaldramatiseringarnas antagonister (trots att de knappast existerar i verkligheten).

Hela denna process har gått så långt att man nu kan finna termen ”sexarbetare” användas helt icke-ironiskt av vänstertidningar i allt från Klassekampen till Dagbladet (norska tidningar som skulle kunna jämföras med Proletären och Aftonbladet, reds.anm.). Det är så det moderna kvinnliga slaveriet målas upp, där det socioekonomiska prekariatet endemiskt används i kapitalistiska system för att ofta exploatera östeuropeiska tjejer med begränsade möjligheter, allt i ”inkluderingens” namn. Detta är dock inte ett begränsat fenomen. Ett av antifascismens mest använda vapen det senaste decenniet är att just använda sig av prekariat för att hota nationalisters jobb genom uthängningar och för att sätta press på arbetsgivare, ett hyckleri som ofta motiveras under den löjliga parollen att ”fascister är inte arbetare”.

En liten anmärkning bara; om du kan främja din politiska sak genom att använda kapitalistiska krafter, så är du inte mot kapitalismen.

Den moderna vänsterns schizofrena och osammanhängande natur stannar dock inte här. Det är lika giltigt när så kallade antikapitalister som Bjørnar Moxnes (partiledare för det kommunistiska riksdagspartiet Rödt i Norge, reds.anm.) klagar på social dumpning, utan att någonsin förklara hur de tänker motverka detta utan järnhård gränskontroll. Hur kan Moxnes, en självutnämnd förkämpe för arbetarklassens intressen, bortförklara det faktum att varje framgångsrik fackföreningsrörelse i vår västerländska historia skulle bli stämplad som rasistisk med hans egen antirasistiska och kosmopolitiska moral?

Vi hör ständigt om USA:s rasistiska förflutna, men en del av detta som du nästan aldrig hör talas om är de många massakrerna på kinesiska importarbetare i slutet av 1800-talet. Även om du kanske ifrågasätter om inte denna handlingskraft istället borde ha varit mer fokuserat mot de industrimän som förde in kineserna, snarare än utländska faktiska slavarbetare, så förnekar det ändå inte det faktum att de vita arbetarna hade helt rätt i att denna arbetskraftsinvandring utgjorde ett existentiellt hot mot deras försörjning och kineserna själva skulle givetvis ha gjort exakt detsamma om rollerna hade varit omvända. En modern vänstermänniska skulle dock bara analysera dessa händelser genom ett kosmopolitiskt och antirasistiskt (läs antivitt) spektrum och därigenom helt ignorera implikationerna av den transnationella arbetskonflikt som faktiskt utgjorde den utlösande orsaken.

Först nu, 150 år senare, ser vi slutet på denna process. Urholkningen av det industriella USA har direkt gynnat kinesiska arbetare som har byggt upp en medelklass och en robust lönetillväxt baserad till stor del på utkontraktering av vita arbetare. En arbetsgrupps intressen strider ofta mot arbetstagarnas intressen över nationsgränserna (vilket är anledningen till att gränskontroll traditionellt har stått i centrum för facklig politik) och när det kommer till distinktionen mellan väst och den tredje världen är detta regeln och inte undantaget.

Även inom en och samma nation är detta sant. Det är ingen slump att arbetarrevolutionerna som ägde rum i Europa på 1800- och 1900-talet skedde i ett sammanhang av raslig, kulturell och religiös homogenitet. Det är inte heller en slump att eftersom denna homogenitet har urholkats av massinvandringen under efterkrigstiden, har framstegen för arbetare vänt tillbaka ett efter ett, med slutresultatet att den rikaste procenten av USA:s befolkning nu äger mer än hela medelklassen tillsammans. Detta kunde aldrig ha hänt om landet fortfarande var 85% vitt, men i ett land så förvirrat och splittrat som 2021 års USA är detta istället en oundviklighet.

Fri rörlighet för mänskligt ”kapital” har alltid varit en hörnsten i den plutokratiska kapitalistiska elitens strategi för att undergräva arbetarnas förmåga att främja sin sak och idag står vänstern axel mot axel med dem i kampen för antirasism och ”inkludering”.

Be en modern vänstermänniska att ta upp denna grundläggande motsägelse i sin världsbild och be om ett vettigt svar. Inte heller kan den till synes antikapitalistiska vänstern svara på varför så mycket av deras mest framträdande politik, särskilt när det gäller antirasism, multikulturalism, sexuell liberalism och genusradikalism, är identiska med de värderingar Google bekänner sig till – ett företag som kan stå som symbol för plutokratiskt och kapitalistiskt förtryck. Svaren finns inte, varför det helt enkelt ignoreras.

Högersidans falska nationalism

När det kommer till högern behöver man inte se längre än till Fremskrittpartiets (motsvarigheten till Sverigedemokraterna i Norge, reds.anm.) långa väg till att balansera på randen av kollaps nu år 2021 från storhetstiden kring år 2000 då partiet på sin topp hade stöd av en tredjedel av landets befolkning i opinionsmätningarna. Partiet från den tiden går inte att känna igen idag. Då med framstående medlemmar som John Alvheim, en man vars medmänsklighet ingen kunde tvivla på, som talade varmt om Kubas socialistiska sjukvårdssystem helt offentligt och där partiets omfattande invandringskritik byggde på en positiv förståelse av den etniska norrmannen som en varelse som måste skyddas. Femton år med Siv Jensen senare gick partiet alltså inte längre att känna igen, med en ledare som framför allt brann för privatiseringar och med en invandringskritik baserad på ett negativistiskt motstånd mot Islam som aldrig kunde piska upp den glöd som Arne Myrdal på sin tid kunde skapa. Och medan partiet nu är resolut nyliberalt när det gäller sitt ekonomiska program, är det intressant att notera att det inte använder ordet ”kapitalism” en enda gång i det partiprogram som antogs tidigare i år – ett erkännande av hur fundamentalt impopulärt k-ordet har blivit.

En så kallad nationalkonservatism baserad på själviska klassintressen hos ett litet fåtal som fördömer alla statliga ingripanden som lyfter upp de svaga bland våra egna landsmän, kan aldrig utgöra sann nationalism eftersom den saknar en genuin kärlek till den utökade familj som nationen verkligen utgör. En ihålig och falsk nationalism som inte kan inspirera massorna till handling.

Förändringen som skett i Fremskrittspartiet (och som på många vis liknar den i Sverigedemokraterna, reds.anm.) har skett under inflytande av den kontrajihadistiska maffian, med dess besatthet av att till varje pris demonisera socialism. Med artikeltitlar som Resetts (konservativ och högervriden alternativmedia liksom Dokument.no och Rights, reds.anm) ”Socialister och islamister har en sak gemensamt – de är alltid väldigt arga”, Dokument.no:s ”Socialismen lovar enhet, men levererar hat och splittring” och sist men inte minst Rights: ”Befolkningen har bytts ut vilket banar väg för socialistiskt styre inom en överskådlig framtid”.

Strategin här, fulländad av amerikanska konservativa opinionsbildare, är att koppla alla samhällets negativa förändringar – massinvandring, sexuell revolution, statens överhöghet etc. till orden socialism/socialist – inte baserat på några logiska eller intuitiva resonemang, utan genom kontinuerlig upprepning som till sist skapat ett pavlovskt och reflexivt svar som är känslomässigt och inte rationellt betingat. Spendera en timme i kommentarsfältet till Document.no så ser du fenomenet äga rum frekvent.

Socialismen i sin renaste form är en grundläggande europeisk och moralisk princip som bygger på det faktum att nationens ekonomiska system bör struktureras för att upplyfta sina medborgare, till skillnad från kapitalismens tendens att koncentrera allt i händerna på en dekadent och moraliskt korrupt plutokratisk elit. Den växte fram som en ideologi långt före marxismen, en korruption av socialismen, som i verkligheten var en judisk makt-strategi som globalisterna sedan har övergivit till förmån för nyliberalismen.

De största socioekonomiska framstegen som skedde under 1900-talet ägde rum i Tyskland mellan 1933 och 1939, baserat på följande princip:

Hitler betraktade nationalism som ett patriotiskt motiv att sätta landets bästa i främsta ledet när det gäller personlig ambition. Socialismen var ett politiskt, socialt och ekonomiskt system som krävde samma underordning av egenintresset för samhällets bästa.

Som Hitler sa 1927: ’Socialism och nationalism är sina egna stora förkämpar, de hårdaste förkämparna för överlevnad på denna planet. Därför är de inte längre krigsrop som står mot varandra.’

Die SA sammanfattade: ’Marxismen drar upp skillnader mellan de som har och de som inte har. Den kräver att den förste förgörs för att kunna föra all egendom i offentlig besittning. Nationalsocialismen sätter istället den nationella gemenskapen i främsta rummet…’

Ett folks kollektiva välfärd uppnås inte genom att ytligt rättvist fördela allt av värde, utan genom att acceptera principen att nationens intressen går före individens intressen.”

Hitlers politik, som baserades på att förena klasserna genom ras, snarare än den orealistiska fantasin kring att förena raserna baserat på klass, gav honom en överväldigande parlamentarisk seger 1933 i ett system som var mycket mer demokratiskt än den falska liberala demokrati vi idag känner till. Bland hans första åtgärder, som du kan läsa om i Tedors bok, var att avsätta en hel miljard Reichsmark för byggprojekt över hela Tyskland som kraftigt förbättrade landets infrastruktur och minskade arbetslösheten och som till och med föreskrev att projekten måste använda egenproducerat tyskt material.

Dessutom erbjöd den nya regeringen generösa lån till arbetande kvinnor om de sa upp sig från sina jobb och gifte sig för att istället vara hemmafruar, vilket öppnade för ännu fler arbetsmöjligheter för arbetslösa män. Lånen var tänkta antingen till husköp eller till hushållsföremål som möbler och kläder och för varje barn som föddes sänktes lånen med 25 % och för större familjer raderades skulden helt efter det fjärde barnets födelse. Detta genidrag hade inte bara sommaren 1936 tagit 750 000 kvinnor ut från arbetsmarknaden och in i äktenskap och familj, utan också stimulerat den tyska industrin genom att skapa en marknad för en mängd olika produkter.

Om man jämför detta med hur den genomsnittlige medborgaren behandlas av västerländska nyliberala regeringar idag, är det verkligen då så svårt att förstå varför det tyska folket förblev lojalt mot Hitler till det bittra slutet, även efter att det stod klart att kriget var förlorat?

Nationalsocialismen är i slutändan det mest naturliga och intuitiva sättet att strukturera en postindustriell nation och står som ett lysande exempel jämfört med högerns falska nationalism och vänsterns falska socialism.

Kasta bort din valsedel till högern och du kommer att få några brödsmulor av nationalism i utbyte mot en allt mer brutal kapitalism. Slösa bort din valsedel till vänstern så får du lite brödsmulor av socialism i utbyte mot en allt mer aggressiv och kosmopolitisk kulturradikalism. Vad du än väljer kommer du att upptäcka att det blir värre efter fyra år.

Sanningen är att om du är en äkta nationalist DÅ MÅSTE DU också vara en socialist, och om du är en äkta socialist DÅ MÅSTE DU också vara en nationalist. Allt annat är en distraktion menad att slösa bort din tid när vi glider längre in i den nyliberala dystopin som så småningom kommer att påbörja övergången till nyfeodalism där du kommer att leva i ett teknokapitalistiskt helvete utan privat äganderätt.

Avvisa dessa falska val. Omfamna den tredje vägen. Den nationalsocialistiska vägen.

/ Russleman