Lördagen den 2:a april hölls det en sluten fest i närheten av Sundsvall som ett femtiotal speciellt inbjudna samlades på under högtidliga former. Orsaken till sammankomsten var inget mindre än ett jubileumsfirande av att det i år är 25 år sedan Nordiska motståndsrörelsen bildades.

På plats närvarade både veteraner och något yngre förmågor i rörelsen, representerade av nordiska kamrater och med ett speciellt kärt återseende av kamrater från Nordiska motståndsrörelsens förbjudna finska gren som många inte träffat på länge.

Rollen som konferencier föll på Simon Holmqvist, som sin vana trogen skötte detta med bravur. Festligheterna inleddes med att Holmqvist äntrade scenen, hälsade gästerna välkomna och förmedlade information om vad som stod på schemat.

Först ut var en filmvisning som hölls av Martin Engelin, som på rekordtid lyckats klippa ihop en film som dokumenterar stora händelser i Motståndsrörelsens historia, år för år. Många av klippen hade dessutom aldrig tidigare visats. Efter varje del som berörde ett specifikt år tog man ett avbrott för att prata om händelserna som utspelats i klippen och dela minnen från dessa. Något som förmodligen slog alla var hur otroligt många häpnadsväckande aktiviteter som genomförts kontinuerligt genom alla år av kamp.

Efter detta tog man plats vid borden för att bjudas på förrätt. Dagen till ära hade köksgruppen arbetat fram en delikat och påkostad trerättersmeny, och efter att ha förtärt den första av dessa kunde man redan konstatera att de lyckats mycket väl med att tillfredsställa gästernas magar.

Nu var det dags för Nordiska motståndsrörelsens ledare, Simon Lindberg, att äntra scenen. Där höll han ett kraftfullt tal om rörelsens historia, som bland annat avhandlade olika milstolpar som passerats genom alla år av enträgen kamp för det nordiska folkets överlevnad. Detta förstärkte insikten av hur långt rörelsen faktiskt har kommit, hur mycket den växt och utvecklats i en positiv riktning.

Mot slutet av sitt tal vände han åhörarnas tankar mot framtiden, där han ponerade över olika möjliga utvecklingsvägar, utmaningar och scenarion som rörelsen kan komma att ställas inför. Men en sak kunde vi alla vara säkra på, och det är att kampen fortskrider oavsett vad framtidens dunkel kastar över oss, och att motståndet kommer att bestå. Detta möttes av rungande applåder från en uppeldad åhörarskara!

Nästa punkt på schemat var huvudrätten, som denna afton bestod av en mycket välsmakande ryggbiff och potatissallad. Här började den mer avslappnade delen av firandet, där man tog sig god tid till att förtära maten och samtala med sina bordsgrannar.

När alla var mätta och belåtna tog Simon Lindberg återigen plats på scenen. Denna gång för att hedra folk som varit trogna medlemmar i rörelsen under en lång tid, med diplom. En efter en fick veteranerna bestiga scenen för att motta sina hedersbetygelser till applåder och glada tillrop. Efter detta dukades prinsesstårtor besmyckade med tyrrunor fram, som ett perfekt avslut på en fantastisk måltid.

Konferenciern hade tidigare meddelat en önskan om att samtliga närvarande gäster gärna fick ta plats på scenen under kvällens gång och hålla spontana tal om Motståndsrörelsen och dess historia. Så blev också fallet, och en efter en steg olika talare upp på scenen, och bjöd på allt ifrån roliga anekdoter om händelser och kamrater, till mer djupsinniga och känslomässiga tankar om rörelsen och dess historia. Dessa tal blev mycket uppskattade och väckte många varma minnen hos medlemmarna.

Man hade även trubaduren och den mångårige medlemmen Henrik Pihlström på plats, som levererade vad som kan beskrivas som en hitkavalkad av nationalistisk musik. Många var de som sjöng med och höjde den redan höga stämningen i lokalen.

Senare under natten bjöds de delar av sällskapet som ännu inte gått och lagt sig på fiolspel och sång, som främst kretsade kring folkmusik och visor. Detta skedde spontant men lockade snabbt till sig en stor skara åhörare, varav flera blev så imponerade att de starkt uppmanade musikerna att spela in musik tillsammans i framtiden.

Umgänget, musiken och de spontana talen pågick långt in på småtimmarna. Trevlighetsfaktorn var så pass hög att folk hade det svårt att upphöra och gå och lägga sig. När festligheterna till slut avtagit och det var dags att åka hem, så gjorde nog alla det stärkta i sin övertygelse och längtansfulla inför att bedriva kamp under tyrrunefanor i 25 år till!