I det enkla finner vi det vackra.

Någonstans i Sverige, där magiska skogar breder ut sig och sjöarna är för många för att kunna räkna. En slingrig grusväg där gruset knastrar som för att avisera om vår ankomst. En skogsglänta. Ett rött hus med vita knutar. Här ska vi samlas. Ung och gammal, kvinna och man. Barn och djur.

Långbord står uppdukade med härliga blombuketter, midsommarstången är lövad. Alla hjälps åt att duka fram mat, hålla koll på varandras barn och se till att hundarna på plats får kallt vatten och en skuggplats. I bakgrunden spelas svenska sommarfavoriter där vi påminns om att ”sommaren är kort” och att ”sol, vind och vatten” är det bästa som vi vet.

Jag sveper med blicken över gårdsplanen och tar in hela scenen. Det är som en Carl Larsson-tavla som plötsligt kommer till liv. Det är som att Barnen i Bullerbyn möter Madicken och jag vill att det ska vara för evigt.

Att få samlas med folkkamrater, att få skratta, att få uppleva den äkta känslan av folkgemenskap, det är en ynnest, ett privilegium och en fröjd för själen.

Kvällen fortskrider med dans kring midsommarstången, grillning och härliga samtal. Solen tycks aldrig vilja gå ner och samtalen fortsätter kring grillen som nu agerar som eldstad.

I århundraden har våra förfäder samlats kring elden och här står vi. Sida vid sida, så som det alltid borde vara. Så enkelt och så vackert.

Tack för att jag får vara en del av denna tavla, av denna idyll. Tack för värme och gemenskap. Tack för en magisk midsommar.

/ Erik Nilsson