Simon Lindberg, vill du börja med att göra en kort presentation av dig själv ?

Jag är en fyrabarnspappa boendes i Grängesberg i Ludvika kommun. Jag har varit engagerad i den nationella kampen i hela mitt vuxna liv samt i större delen av mina tonår. Sedan år 2015 är jag ledare för Nordiska motståndsrörelsen.

Nordiska motståndsrörelsen ställer i år upp i riksdagsval samt i val till kommunfullmäktige i fyra kommuner. Vilka val kandiderar du i?

Jag ställer inte upp i någon kommun utan endast i riksdagsvalet. Där är jag Nordiska motståndsrörelsens förstanamn.

Vilka är Motståndsrörelsens kärnfrågor i valet?

Våra viktigaste frågor i höstens val är den ständigt aktuella, och med tiden till och med ännu mer alarmerande frågan, om invandring och repatriering, den närmast lika allvarliga frågan om miljö och natur, samt den i samband med Covid 19 och Ukraina-kriget extremt aktualiserade frågan om självständighet.

Invandringen av rasfrämlingar måste stoppas och en omfattande hemskickning påbörjas snarast möjligt – görs inte detta spelar inte någon annan politisk fråga någon som helst roll då vårt folk kommer utrotas biologiskt genom det pågående folkutbytet.

Vad gäller miljö och natur är den allmänna debatten extremt skev och vinklad till storfinansens förmån genom att det till 100% bara fokuseras på global uppvärmning och att ”lösningen” ofta ligger i att privatpersoner ska konsumera ännu mer (elbilar m.m.). Vi väljer istället att lägga fokus på betydligt viktigare frågor för vår natur såsom miljöförstöring, exploatering och den pågående utrotningen av jordens biologiska mångfald.

När det kommer till självständighet tycker jag att vi med tydlighet ser att Sverige och Norden är totalt beroende av import från andra folk och länder trots att vi egentligen skulle klarat av att producera nästan allt vi behöver själva. Än mer beroende av andra håller vi på att göra oss genom ansökan till krigsalliansen Nato. Nordiska motståndsrörelsen vill istället skapa en nation med en självförsörjningsgrad på över 100% som dessutom står fri från alla folkfientliga allianser.

Går det enligt dig att rangordna dessa kärnfrågor efter grad av angelägenhet för Motståndsrörelsen? Kanske ordningen du just nämnde dem i ger en vink?

Alltså invandring och repatriering är och kommer så länge problemet inte lösts, vara den absolut viktigaste frågan då det är den som är allra mest akut och då som sagt ingen annan fråga i världen spelar någon som helst roll om vår ras inte existerar mer.

Vad gäller de andra är väl miljö och natur den viktigare så till vida att vi inte har mycket för någon självständighet om naturen och planeten dör ut, men frågan om självständighet är istället mer dagsaktuell. Ett Nato-medlemskap skulle exempelvis fortfarande gå att hindra med massiva folkliga protester, att stoppa miljöförstöringen och läka naturen är en betydligt mer omfattande process.

Är du en politiker?

Jag är politiskt intresserad, men jag ser mig absolut inte som någon politiker nej. Snarare en aktivist eller kanske rentav en kämpe. Jag är inte engagerad i den nationella kampen för att det gynnar mig, tvärtom har det kostat mig många personliga offer under åren och jag är nog så långt ifrån populist man kan komma. Jag står istället upp för det som är riktigt och rätt och säger det som behöver sägas och detta alldeles oavsett vad massorna tycker om det eller vad det kostar mig.

Kommer en senator i det befriade Norden att kalla sig ”politiker”? Är ordet förbrukat av maktmissbrukare eller tror du det kan det återerövras?

Jag tror helt klart att betydelsen av ord kan förändras med tiden. Det sker hela tiden en kamp om ord i samhället där vi tydligt exempelvis kan se att ord som ”demokrati” eller ”rasist” förändrat innebörd kraftigt på bara ett fåtal årtionden. Givetvis skulle begreppen åter kunna förändras igen åt ett annat håll. Av samma anledning slår vi också vakt om ord som ”propaganda”, ”radikal”, ”nationalsocialist”, ”revolutionär” och så vidare för att vi inte accepterar att förlora dessa ord till etablissemanget. Politiker är dock inte ett sådant ord vi känt varit viktigt att kriga för, men kanske kan det komma att bli det i framtiden, vem vet?!

Vad kännetecknar en god ledare?

Givetvis måste en chef kunna delegera uppgifter och motivera sina underställda, men för att svara något kanske åtminstone lite mer unikt och intressant så tycker jag att en viktig egenskap hos en bra ledare är att denna aldrig ska sitta på någon hög häst och aldrig vara för fin för något som måste göras.

En ledare som aldrig själv är på gatorna kan inte kräva att de underställda ska vara det, en ledare som är för fin för att sätta upp klibbor eller spreja med sprejmallar kan inte begära att någon annan ska göra det, en ledare som inte kan ta tag i sopkvasten efter ett föredrag eller ställa sig i köket kan aldrig förvänta sig att andra ska vilja ta tag i dessa uppgifter. Sedan givetvis vore det enormt resursslöseri och inte alls bra om ledaren för denna sakens skull ägnade sig åt allt detta istället för de verkligt viktiga sakerna som bara måste fungera från ledningshåll, men min poäng är att om det tryter så måste en god ledare också kunna genomföra allt som alla andra gör.

En god ledare går i täten för sina män och sover med dem på liggunderlag i barackerna, men avstår bäggedera om det finns större behov för ledarskap någon annanstans.

Nordiska motståndsrörelsen har ledare på flera olika nivåer. Hur tillsätts ledare inom rörelsen? Hur säkrar vi att vi tillsätter rätt personer?

De tillsätts till 100% baserat på en kombination av kompetens och uppvisad lojalitet. Kompetens är väl ganska uppenbart, men vikten av lojalitet i en oppositionell organisation går inte att understryka nog. Hur kompetent du än är inom ditt område så kommer den kompetensen vara tämligen värdelös om du inte står kvar rakryggad när det stormar rejält runt omkring dig. Att tillsätta oprövade chefer enbart baserat på kompetens kan vara extremt kontraproduktivt. Samtidigt vill vi såklart inte heller att folk får ansvarspositioner enbart med anledning av lojalitet som någon slags nepotism – nej, mottot ”rätt man på rätt plats” måste ändå ständigt vara vägledande.

Egentligen kan man väl bara med tidens gång sedan vara helt säker på att man tillsatt rätt personer. Man kan ibland tro att man gjort rätt val, eller att det inte finns något rätt val, men att man gjort det bästa valet utifrån förutsättningarna, men att det senare visare sig vara helt fel.

Mer praktiskt sett så ansvarar varje chef för att tillsätta chefspositioner under sig, men med dialog kring processen med såväl under- som överordnade.

Har det hänt någon gång att du totalt ändrat uppfattning i en politisk fråga? Berätta i så fall!

Jag vet faktiskt inte om det skett att jag totalt ändrat uppfattning i någon viktig politisk fråga, men det finns väl frågor som man fått andra nyanser kring, insett vikten av eller tvärtom kommit fram till inte är så viktiga i alla fall.

En sådan fråga är att jag nog var mer konspiratoriskt lagd förr. Då trodde jag väl i högre utsträckning mer på verkligt hemliga sällskap som tog detaljbeslut om saker och aktivt försökte utrota oss. Jag säger inte att det inte existerar några sådana här illasinnade organisationer nuförtiden, men jag har förstått att betydligt mer handlar om ekonomiska intressen och nepotism än att det skulle vara medveten och planerad ondska (annat än så pass mycket ondska som ju ekonomiska intressen och nepotism ändå kan utgöra för de som kommer i dess väg).

Sedan har Norden-frågan blivit betydligt viktigare med åren. Som ungdom var man väl något mer av en nationalist och Sverigevän. Idag förstår jag att Sverige och svenskarna är totalt förlorade om vi inte går samman till en större gemenskap med våra brödrafolk så vi verkligen kan stå självständiga gentemot stormakterna i både öst och väst.

Finns det något speciellt tillfälle under din ”politiska karriär” då du känt extra stor entusiasm inför vad som uppnåtts i kampen samt inför framtiden?

Absolut, det sker kontinuerligt varje månad att något extraordinärt sker som får en att öka kampmotivationen. Enskilda exempel på enorm offervilja bland våra medlemmar och aktivister eller solskenshistorier från gatan eller annorstädes där vi fått bekräftelse på vår popularitet bland folk som man tidigare inte visste om ens kände till oss.

Ska jag ta lite större och rent konkreta exempel så var jag enormt nöjd med att vi som första nationella organisation i modern tid kunde genomföra demonstrationer i mer än en stad samtidigt liksom jag var när jag för första gången utnämndes till en av världens farligaste individer. Vidare när vi för första gången intog centrala Köpenhamn och Reykjavik så var det mycket behagligt. Allt detta var energibooster utan dess like!

Varje månad sker något extraordinärt som får en att öka kampmotivationen.

Finns det något speciellt tillfälle under din ”politiska karriär” då du känt besvikelse och kanske upplevt att entusiasmen inför framtiden naggats i kanten?

Det är såklart extremt tråkigt varje gång någon faller offer för lättjans frestelser och lämnar kampen och speciellt tråkigt är det när dessa avfällingar visar sig vara helt andra och mycket sämre människor än vad de utgett sig för att vara, så att de dessutom förråder organisationen och sina forna kamrater.

Det är en del knivhugg man fått i ryggen under åren, men jag vill med det sagt för det första klargöra att det inte precis är något konstigt så hårt som systemet försöker motarbeta oss och för det andra vill jag säga att den uppkomna besvikelsen alltid bara är för stunden. I det långa loppet stärks man och blir en bättre människa även av dessa tillfälliga motgångar.

Finns det något generellt råd att ge till den modstulne nationalisten som är besviken på vad kampen har att erbjuda för tillfället, men som kanske lovar att återkomma när det börjar ”hetta till” på riktigt?

Det handlar ju om att försöka fokusera på de positiva aspekterna istället för de negativa och att inte göra det perfekta till det godas fiende. Med största sannolikhet kommer det aldrig att uppkomma en situation eller en organisation som ses som exemplarisk utifrån just ditt individuella synsätt, men organisering handlar just om att kunna frångå detta egocentriska synsätt och istället gå samman med andra för en högre sak. Då kan det kräva att man verkligen framhåller det goda istället för det eventuellt negativa och att man letar efter det alternativ som upplevs bäst av de existerande istället för att leta efter det ouppnåeliga felfria. Det finns massor med optimism och vita piller att ta del av på kontinuerlig basis i vår kamp om man bara väljer att se dem.

Sedan är det ju som jag sa tidigare angående vikten av lojalitet. Givetvis kan man inte komma från ingenstans in i ett skarpt läge och tro att man ska få förtroende. Det är i kampens nuvarande fas vi verkligen har möjlighet att testa våra förmågor och att folk kan få visa vad de går för under brandövningarna så att vi har detta klart för oss utan frågetecken när det väl brinner på riktigt.

Det finns massor med optimism och vita piller att ta del av på kontinuerlig basis i vår kamp om man bara väljer att se dem.

Du berättade att du är en familjefar. Hur tycker du det fungerar för dig att kombinera familjeliv, yrkesliv och ditt politiska engagemang?

I stort sett alla människor, vem du än frågor och vilken situation de än befinner sig i, pratar om att få ihop livspusslet. Det är väl samma sak för någon i min situation, kanske bara med något fler pusselbitar. Allt man gör eller inte gör här i livet handlar om prioriteringar och jag tror att en viktig del av lösningen egentligen mest utgörs i att man skaffar sig bra rutiner kring saker.

Har du kandiderat i val för någon annan organisation än Nordiska motståndsrörelsen?

Ja, 2006 ställde jag upp på riksdagslistan och till Kristianstads kommunval för det nu nedlagda partiet Nationalsocialistisk front, NSF.

Hur skulle du kortfattat beskriva skillnaden, dels mellan NSF och Nordiska motståndsrörelsen som kamporganisationer, dels din egen roll inom respektive organisation?

Jag kämpade helhjärtat för NSF i de tio år jag var medlem och jag gillade verkligen partiet, så det är verkligen inte min mening att någon ska ta illa upp, men så här i backspegeln kan jag ändå säga att NSF var inte lika mogen, inte lika djuplodande som Motståndsrörelsen är. Jag brukar säga att NSF mer var nationalsocialister på pappret, medan Motståndsrörelsen är nationalsocialistisk i ben, märg och själ. NSF var mer politiska och Motståndsrörelsen mer ideologisk.

Min egen roll är väl ganska skild. I NSF var jag länsledare och hade ansvar för kamparbetet i Skåne, nu i Motståndsrörelsen är jag högste ledare för hela den nordiska organisationen med alla dess underliggande grenar och arbetsområden. Kanske lite som att vara platschef för ett lokal företag som ingår i en större kedja eller att vara VD för hela koncernen,

Det framgår i partiprogrammet Vår väg att Nordiska motståndsrörelsen är en revolutionär kamporganisation. Vad finns det för anledning för en sådan att ställa upp i ett parlamentsval arrangerat inom en liberal demokrati?

Vi arbetar ju högintensivt med propagandaarbete året om – valår eller ej, men framförallt blir valdeltagande en väldigt tydlig och konkret satsning i en tid då vanligt folk är betydligt mer mottagliga för politik än vad de annars är. Det ger oss också legitimitet bland vissa grupper av människor som annars har svårt att förstå vad vi menar när vi säger att vi kämpar för att ta makten i Norden.

Vi har inga illusioner om att vi kommer segra i några parlamentariska val så länge systemet är riggat på det vis det är idag, men vi menar att valkampen ger oss en utmärkt plattform att föra ut vårt budskap genom och ger oss dessutom en möjlighet att stärkas framförallt lokalt där vi också ställer upp i kommunvalet.

Skulle vi sedan, trots abnormt motarbetande av etablissemanget med alltifrån medialögner till nedstängda bankkonton och andra former av mer direkt valfusk, kunna knipa åt oss något mandat någonstans vore det såklart fantastiskt roligt och hade gett oss ytterligare en plattform att föra ut vårt budskap ifrån, men alldeles oavsett kommer vår valkamp att få organisationen att stärkas.

När i organisationens historia fattades beslutet att bilda en parlamentarisk gren av Motståndsrörelsen?

När beslutet togs är jag faktiskt något osäker på då jag själv inte ingick i riksledningen vid den tidpunkten, men hösten 2014 utannonserades i varje fall beslutet och 2015 bildades formellt ett parti då insamlingen av namnunderskrifter var klar.

Fyra år sedan sist

Motståndsrörelsen ställde 2018 upp i riksdagsvalet samt i kommunfullmäktigevalet i tre kommuner. Vilka lärdomar tycker du finns att dra av den erfarenheten?

Oj, det finns massvis av saker vi tagit lärdom från det valet som vi kommunicerat internt och nu praktiserar våra erfarenheter kring i årets valkamp, men om det finns något som jag just nu vill berätta om också offentligt vet jag väl inte riktigt. Mer fokus lokalt och mindre nationellt skulle väl kunna vara en sådan sak jag kan säga och mer kvalitet än kvantitet när det kommer till propaganda skulle kunna vara en annan.

Hur tycker du att samhället har förändrats under de här åren?

Det allra mest påtagliga är väl att mångkulturen brett ut sig ännu mer. Många städer som det fanns hopp för 2018 är idag i stort sett förlorade. Många småorter som då var etniskt homogena har idag en växande andel rasfrämlingar.

Det har också blivit allt tydligare exempelvis med Covid 19-resstriktionerna, de uppkommande terrorlagarna, förbudshetsen gällande oss och Nato-ansökan, att dagens så kallade demokrati egentligen är totalitär ut i fingerspetsarna, men att man ändå försöker upprätthålla illusionen om någon slags frihet för folket.

I takt med dessa bägge negativa saker har dock också åtminstone vissa grupper ur folket blivit mer mottagliga för radikala politiska alternativ och vetskapen kring att förändring är nödvändig vilket såklart är väldigt positivt för våra möjligheter att nå fram.

En påtaglig förändring är ju graden av censur på olika plattformar. Under förra valrörelsen visades till exempel filmer från Motståndsrörelsens offentliga aktiviteter på YouTube och Nordisk Radios poddar fanns på plattformen Spreaker. Det gör de inte längre. Kommer denna utveckling att eskalera eller rentav vända framöver tror du? Finns det ett läge där byggandet av egna plattformar börjar övertrumfa upprepade plattformsbyten?

Jag tror tyvärr att vi måste vara helt och hållet inställda på att det kommer en dag när vi inte kommer tillåtas finnas på internet överhuvudtaget – när vi alltså inte ens kommer ha möjlighet till en domän på webben. Det är en av många anledningar varför det är så otroligt viktigt att vi alltid och med allt vi gör lutar oss mot gatuaktivismen som kärna i vår verksamhet och inte tvärtom. När vi väl tas bort från internet, eller det för den delen när internet släcks ned helt och hållet till följd av terrorism eller krigföring, då börjar inte vi från början utan har väl invanda rutiner och hög kompetens.

Egna plattformar är något vi börjat arbeta på allt mer, problemet är att de inte når ut till alls lika mycket folk. Youtube, Facebook, Google med flera har ett enormt monopol på sina respektive marknader.

Hur tycker du att Motståndsrörelsen och (förutsättningarna för) vår kamp har utvecklats under perioden sedan förra valet? Lögnpress, säkerhetspolis och underrättelsetjänster påstår att vi ”har försvagats av avhopp och splittringar”. Samtidigt betraktar starka krafter oss som ett så pass stort hot mot det nuvarande systemet att man till varje pris vill få fram ett organisationsförbud. Vad är egentligen sant här?

Sanningen är väl att vi både stärkts och försvagats på samma gång. Vi hade fler medlemmar 2018 än vad vi har idag och vi bedrev mer kvantitativ utåtriktad aktivism. Samtidigt har dock organisationens ledning och innersta kärna blivit betydligt starkare och vi har bedrivit mer intern aktivism såsom kampsportsträningar, sociala aktiviteter och studiecirklar än vi gjorde då.

Med detta sagt utgör vi otvivelaktigt ett större hot mot systemet idag än vad vi gjorde 2018. Medlemmar kommer och går i vågor beroende på olika omständigheter, så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara i stort sett vad vi än gör åt saken. Därför är det betydligt viktigare att ledningen är stark och kärnan stabil så att vi har de bästa tänkbara förutsättningar nästa gång vi får en stark tillströmning av medlemmar.

Den dagen skiten träffar fläkten på riktigt kommer vi vara i betydligt större behov av en god struktur och lojala sammansvetsade kamrater än att kunna locka ex antal personer till valstugorna eller ens till en demonstration – med det sagt menar jag såklart ändå inte att det sistnämnda heller är ointressant, bara att det förstnämnda är ännu viktigare.

Med detta sagt utgör vi otvivelaktigt ett större hot mot systemet idag än vad vi gjorde 2018.

Filosofi och framåtblickar

Motståndsrörelsen vill införa folkstyre och förespråkar till exempel folkomröstningar, samtidigt som vi alltså också betonar vikten av ett starkt ledarskap. Hur går dessa principer ihop?

De går ihop mycket väl faktiskt och är egentligen ganska lika hur det såg ut i den ursprungliga demokratin i antikens Grekland.

För det första tror vi att folket själva, betydligt bättre än någon annan, kan ta de bästa besluten när det kommer till alldagliga saker som berör dem lokalt i deras vardag. Vi vet däremot att i verkligt viktiga frågor som berör nationens överlevnad, frihet och utveckling så skulle det fungera betydligt bättre med en auktoritär och tydlig ledning som kan ta de beslut som krävs utan onödig byråkrati och parlamentariskt käbbel.

För det andra tror vi på ansvarsprincipen, med en ledare som i högsta grad är synlig och tar ansvar för sina beslut och att ett sunt och upplyst folk i ett samhälle som har en mångfaldig media också måste ha möjlighet att kunna avsätta sina ledare om dessa skulle visa sig inte vara tillräckligt kompetenta. Denna makt vill vi ge folket både med misstroendevotum och att de får förvara sina tjänstevapen från sin militärtjänstgöring i det egna hemmet.

I dagens Sverige har vi motsatsen till allt detta och det sämsta från alla världar. Ett folk som står totalt utan makt och karriärister till ”ledare” som trots folkets maktofullkomlighet är handlingsförlamade av byråkrati och gömmer sig bakom sina kollegor istället för att ta ansvar.

Vad behöver Motståndsrörelsen enligt dig ha uppnått för att i höst med rätta kunna betrakta årets val(rörelse) som en framgång – eller rentav som en seger?

Vi behöver synas och höras mer än de andra partierna trots vårt extrema resursunderläge och vi behöver ha stärkts lokalt i de kommuner där vi ställer upp, genom nya medlemmar, värdefulla kontakter eller det allmänna stödet.

”Jag har läst ert partiprogram ’Vår väg’ och finner det vara det program som bäst stämmer överens med mina åsikter. Jag tänker dock rösta på Sverigedemokraterna eller eventuellt Alternativ för Sverige, för ni kommer ändå inte in i riksdagen, så jag tänker inte kasta bort min röst på er.” Vad svarar du?

Att det enda viset man kan kasta bort sin röst på är genom att inte rösta på oss!

Man kan väl börja med att säga att Sverigedemokraterna får över en miljon röster, givetvis spelar det noll roll för dem om du röster eller inte. Din röst kommer inte påverkar deras vara eller inte vara det minsta. För oss partier utanför riksdagen syns dock varenda röst och ger utslag.

Systemet skiter också fullständigt i om du röstar på Sverigedemokraterna eller inte, de är idag till och med en del av systemet, men de är extremt oroade över att du ska rösta på oss även om vi inte kommer in i någon riksdag.

Sedan kan det givetvis också sägas att varken Sverigedemokraterna eller Alternativ för Sverige har det som krävs för att rädda det här landet även om de så skulle få en majoritet av rösterna i valet (vilket de knappast kommer få). Det har gått alldeles för långt för att bara politiker med en annan färg på slipsen ska kunna skapa förändring. Det krävs handlingskraftiga män och kvinnor av folket. Det krävs en fullskalig revolution. Med din röst på oss ger du den nordiska revolutionen legitimitet!

Avslutningsvis kan det nämnas att Sverigedemokraterna tydligt uttalat att de vill förbjuda Nordiska motståndsrörelsen. Genom att rösta på dem röstar du alltså för ett förbud av oss – något som i det minsta kan sägas vara ganska osmakligt om du nu faktiskt gillar vårt politiska program bäst.

Systemet skiter också fullständigt i om du röstar på Sverigedemokraterna eller inte, de är idag till och med en del av systemet, men de är extremt oroade över att du ska rösta på oss även om vi inte kommer in i någon riksdag.

Så sammanfattningsvis: Varför ska man rösta på Nordiska motståndsrörelsen i årets val?

Man ska rösta på oss för att man förstår att det inte går att rösta bort de problem som finns i Sverige idag. Man väljer Nordiska motståndsrörelsen för att vi är det revolutionära valet!

Tack Simon för din tid och dina utförliga svar! Och lycka till i årets val!

Preferenstest med snabbfrågor

Det var så sant, ett litet preferens-test också: Välj ett av två alternativ!

Gatuaktivism eller Internetaktivism?

Alla former av aktivism fyller sin funktion och kompletterar varandra, men ifall valet är det ena eller det andra blir det helt klart gatuaktivism. Det är både roligast och nyttigast!

Riksdagsdebatt eller Innovativ aktivism?

Innovativ aktivism i riksdagen!?

Kristianstad eller Grängesberg?

Det gamla Kristianstad så som det såg ut när jag växte upp, det nuvarande Grängesberg så som Kristianstad ser ut idag.

Hålla tal eller gema flygblad?

Haha, hålla tal, helt klart! Gudarna vet dock att jag verkligen gjort min beskärda del också av det sistnämnda.

Hårdrock eller Dansband?

Hårdrock! Jag är dock ingen fantast av black metal som många andra inom organisationen.

TV-spel eller Film?

Förr när jag hade ett enklare livspussel skulle mitt svar givet vara tv-spel, men idag får svaret bli film då det kräver mindre.

Styrketräning eller Löpning?

Absolut styrketräning!

Öl eller Vin?

Öl, helt klart!

Armhävningar eller Marklyft?

Givet marklyft!

Grillat eller Husmanskost?

Jag är väldigt svag för grillat.

LCHF eller Vegankost?

Ideologiskt veganskt, smaklöksmässigt och efter vad jag tror är bäst för min kropp; LCHF. I verkligheten blir det därför ingetdera utan istället en fin blandning.