Doxning eller uthängning är ett av många verktyg som systemet, lögnpressen och våra politiska fiender använder sig av för att motverka att allt fler nordbor organiserar sig i kampen för det egna folkets befrielse. Genom skambeläggning och genom ekonomiska repressalier (såsom att få dig sparkad från ditt arbete) försöker de hålla dig tyst.
Kanske är du så pass orolig för att drabbas av detta att du låter denna oro, snarare än din egentliga övertygelse, avgöra din officiella politiska hemvist. Rädslan driver dig till att omfamna ett politiskt mellanmjölks-alternativ såsom Sverigedemokraterna, eller till att ansluta till någon svensk intresseförening istället. Så var det i alla fall för mig. Under två år arbetade jag för Sverigedemokraterna på regional nivå, där jag kunde bevittna hur man såväl som politiker som politiskt anställd blir passiviserad. Jag var under denna period upplyst i judefrågan, rasmedveten och följde aktivt Motståndsrörelsen, men valde ändå att tiga om det jag såg. Dels för att det var bekvämt, men även för att inte bli uthängd i medier eller – som jag då såg det som – dra skam över familjen.
Under min tid i Sverigedemokraterna kunde jag också konstatera hur splittrat samt i många avseenden moraliskt förfallet detta parti har blivit. Partiets kursändring i Nato-frågan genomdrevs enkelt med partistyrelsens starka press på medlemmar som haft en avvikande uppfattning i frågan. När det gäller moraliskt förfall så verkar SD-fenomenet med gamla partirävar som utnyttjar unga flickor med ambitioner om en politisk karriär, gjort sig relativt känt i samhället. Att det här inte rör sig om någon missvisande nidbild, kan den som engagerar sig i partiet konstatera.
För mig krävdes det förutom en nationell uthängningskampanj även min sambos steg att aktivt organisera sig i en nationalsocialistisk organisation för att även jag skulle göra slag i saken och ansöka om medlemskap i Nordiska motståndsrörelsen. Jag hade under flera år reflekterat över hur jag skulle komma att hantera en uthängning. Hur skulle jag reagera? Hur skulle det bli med familjen? Hur skulle det bli med en framtida anställning? Men, när det väl kom till kritan, det vill säga när Expo ringde och frågade om min sambos deltagande vid Oslo-aktiviteten, då lägrade sig lugnet över mig. Det är ute – jag kan öppet vara nationalsocialist utan att känna någon skam över det! Jag trodde aldrig att det skulle vara så lätt, att det skulle kännas så bra att bli uthängd.
Handen på hjärtat, lite jobbigt var det samtidigt den första dagen, då såväl familj som vänner regerade på uppgiften att min sambo är medlem i Motståndsrörelsen, men tänkte jag, sociala relationer brukar kunna lösa sig själva med tiden. Idag har jag nytt arbete, en god relation till de vänner som ej tagit avstånd från mig, och relationen med min sambo har aldrig varit bättre.
Om du vill ansluta dig till den nationalsocialistiska kampen och är orolig för att bli uthängd – var inte det! Du kommer troligen inte få ett samtal från David Baas. Och ärligt talat, om du skulle få ett sådant, är inte det så farligt! Du är rädd för en papperstiger.
Varför ska du vika dig för våra fiender? Varför ska du vara tyst enbart för att behålla ett välbetalt arbete? Är inte kampen värd mer än en nolla mer på ditt bankkonto? Det är frågor som en ärlig nationalsocialist måste ställa till sig själv. För att bränna upp denna papperstiger, för att krossa detta system och för att bygga upp ett sunt samhälle med sann folkgemenskap så behöver vi dig i ledet. Ansök idag, resten löser sig.
Med detta val gjort vill jag avsluta med några ord om det här politiska partiet, som utger sig för att föra svenskarnas talan, men som inte gör det.
Sverigedemokraterna är inte ett alternativ för nationella, de utgör tvärtom ett verkligt hinder i vägen för deras strävanden. Med detta sagt, så bör det framhållas att det också finns goda krafter inom partiet, det finns till och med riktigt bra personer, som i många avseenden delar Motståndsrörelsens värderingar och åsikter, men som väljer att satsa på sin karriär och sitt Svensson-liv istället för att gå med i en revolutionär organisation. För dessa är det mer bekvämt att bo i villa och kunna åka till Thailand två gånger per år, än vad det är att ingå i en sann nationalsocialistisk kamporganisation. Men jag frågar mig:
Vad kommer de känna om 10, 15 eller 20 år när konsekvenserna av det egna sveket mot framtidens barn är alltför uppenbara för att kunna förnekas? Då, när det egna folkets nya generation utgör en minoritet på skolan och när sönerna blir förnedringsrånade och döttrarna våldtagna på regelbunden basis . Min gissning är att de kommer att skämmas.
/ Max Fagerstedt
