Under många år stod jag ganska långt bort från Motståndsrörelsen även om jag var nationell. Varför skulle jag stödja dem när de anser sig vara bättre än mig och i vilket fall är de ändå bara en sekt?!
Med argument som dessa tog jag avstånd från något jag i hemlighet fortfarande såg upp till, men som jag hade en känsla av att vara för folk som var mer inom ”normen” än vad jag själv ville och kände att jag kunde vara. Likvärdiga argument har jag även efter mitt medlemskap i Motståndsrörelsen fått höra från gamla kamrater som hellre övervägt organisationer som är mer inriktade på festande än på faktisk revolution och kamp, då saker som tatueringar och festande i överdriven grad inte är uppskattat inom Motståndsrörelsen. Att förneka att deras argument har sina poänger vore visserligen felaktigt, men då är ju frågan snarare om fylla och synliga tatueringar är viktigare än vårt folks överlevnad?
Att kämpa för vårt folks frihet kan givetvis innebära att man ibland får göra avkall på vissa av sina egna friheter. Finns det saker inom Motståndsrörelsen som jag själv inte stod bakom till 100% från dag ett? Ja givetvis, jag är i grunden en skinhead och därmed någon som mer än gärna sticker ut ur den stora massan och inte gärna anpassar mig och därför var det ett stort steg för mig att ta att ansluta mig till något som i mångt och mycket gick mot den jag en gång varit. Frågan jag själv varit tvungen att ställa mig är i vilken grad detta bör stå över vårt folks framtid och hur jag i största möjliga grad kan påverka detta samhälle i en mer positiv riktning.
”Att ställa kängorna på hyllan” är nog något de flesta i mina gamla kretsar ser på med ett visst förakt, till stor del då det ses som att ett förräderi mot det man står för, men om man ställer kängorna på hyllan, för att i högre grad kunna kämpa för de delar av det man står för och som verkligen är viktiga – på ett mer effektivt sätt, är det då verkligen ett förräderi?
Är det ett tecken på svaghet att låta bli att gå ut på stan och skapa kaos iklädd klorblekta jeans, pikétröja och bomberjacka? Jag har till viss del fortfarande mina gamla skinhead-attributs på mig, särskilt till vardags, mitt hår förblir kort och mina tatueringar sitter där dem sitter. Men, detta är på inget sätt prioriterat över mitt folks eller min egen dotters framtid.
Jag har under perioder varit ganska respekterad inom skinhead-kretsar, delvis på grund av mitt våldskapital. Idag är jag dock betydligt lugnare och en bidragande orsak till det är givetvis min roll som förälder, men även det faktum att jag kommit till insikt med att en slumpmässig misshandel på stan i det stora hela gör mer skada än nytta. Detta innebär dock givetvis inte att jag skyr att använda nävarna i de situationer som kräver detta, eller att jag inte är redo att försvara en kamrat.
Under lång tid kände jag att jag ändå aldrig skulle accepteras inom Motståndsrörelsen och undvek därför att ens ansöka även om jag insåg att deras kamp bidrar mycket mer än att supa mig dyngrak och bege mig ut och söka bråk främst för mitt eget nöjes skull.
Blir jag fortfarande onykter ibland? Givetvis kan jag ibland ta några öl och vid enstaka tillfällen även någon för mycket. Detta har dock blivit mer sällsynt sedan jag valde att engagera mig i Motståndsrörelsen, inte på grund av tvång utan för att jag själv finner suget mindre när jag är en del av kampen för en bättre framtid och har vettigare saker att engagera mig i. Jag föredrar numera att hålla alkoholen till en lägre nivå och istället fokusera på att utvecklas både fysiskt och psykiskt.
Är alla medlemmar inom Motståndsrörelsen ”stela jävlar” som jag inte har något gemensamt med?
Vid första mötet med organisationen får jag medge att det kändes på tok för strikt för mig, men efter viss tvivel valde jag till sist ändå att fortsätta framåt och gemenskapen med både individer med snarlikt förflutet och individer som jag nog förr hade avfärdat som strikta tråkmånsar har växt tills att nu samhörigheten blivit total. Medlemmar som kommer från ett helt annat förflutet och alltid varit ordentliga har visat sig vara otroligt lätta att ha att göra med och inte alls vara så tråkiga som de först kan verka, utan tvärtom väldigt roliga och öppna, bara man kommit dem lite närmare och framförallt så har vi det viktigaste av allt gemensamt, kampen för vårt folks överlevnad!
Vad är viktigast- min stil eller vår framtid?
Jag är inte en individ som är känd för att bry mig om andras åsikt och min egen framtid är faktiskt rätt irrelevant, men däremot är min dotters och mitt folks framtid av yttersta vikt.
Ja, min dotter kommer kanske få mer skit för att hennes far är med i Motståndsrörelsen och de smutskastningar som därmed kan följa, men däremot ökar hennes chanser att slippa att bli ett mångkulturellt våldtäktsoffer och hennes möjligheter att stå mot kulturmarxistisk hjärntvätt jämfört med om jag enbart hade förblivit en försupen skinnskalle. Hon får även lära sig om moral och om att stå upp för vad som är rätt är högaktningsfullt. Hon kan lära sig detta genom exempel eftersom hennes far inte endast knyter näven i fickan och dömer henne till att i framtiden leva i ett än värre samhälle utan att ens ha försökt bygga något bättre.
Skinhead tills den dag jag dör?
På sätt och vis ja, men på många andra sett nej! När jag är hemma och ska försöka finna frid så dånar fortfarande Skrewdriver, Bound for Glory och Storm ur högtalarna.
Jag har fortfarande en Alpha-jacka till vardags och äger fortfarande ett par kängor, men när det kommer till uppförande så väljer jag numera att hellre framställa mina mer ordentliga sidor. Vill jag ta mig ett par öl så gör jag det i lugn och ro, helst bland goda vänner snarare än ute bland folk och beter mig som ett svin.
Idealet om att kämpa står jag fast vid och lever upp till i högre utsträckning än tidigare.
Den forne skinnskallens uppmaning till gamla vänner är därför; anslut er och gör skillnad ni också!
Avslutningsvis vill jag givetvis inte enbart uppmuntra de som rört sig i skinheadkretsar, utan även andra som kan tänkas dela en del av dessa förevändningar jag tidigare har haft att ansöka. Givetvis kommer det krävas uppoffringar av dig för att föra kampen framåt, men dessa uppoffringar är på inget sätt omöjliga eller orimliga. Organisationskamrater kommer inte att se ned på dig för att du inte levt ett perfekt nationalsocialistiskt liv tidigare. Inte heller innebär en ansökan att du inte kan ändra dig, utan egentligen endast att du blir erbjuden ett möte med representerar där du får förklara vad du eventuellt har för tvivel, men även förklara vem du är som person och vad du tror att du kan bidra med.
/ Erik Svensson
