Fredrik Vejdeland anslöt sig till Nordiska motståndsrörelsen, eller faktiskt Svenska motståndsrörelsen som det hette på den tiden, endast några år efter organisationens bildande 1997. Idag ingår han sedan länge i dess riksråd där han har rollen som politisk strateg. Som Nordisk Radios chef är han sedan fem år ansvarig för Motståndsrörelsens och andra sympatiska nationella radiosatsningar. Dessförinnan drev han den idag väletablerade nättidningen Nordfront under publikationens fem första år.

”Radiobossen” Vejdeland är också känd som ”Herr HMF” – ett smeknamn kommet av ett antal domar mot en ståndaktig förkämpe för yttrandefriheten. Med sin förmåga att genom åren kombinera ett familjeliv, där åtta barn ingår, med stora och ständigt pågående insatser i kampen för vårt folks överlevnad – bland annat som chef, skribent, talare, programledare, redaktör och levnadsglad inspiratör – har Herr HMF genom åren bevisat sig för alla nordiska frihetskämpar.

Vill du göra en kort presentation av dig själv – ålder, fritid, familj och sådant?

Jag är 44 år, bor i Kungälv och har åtta barn tillsammans med Paulina Forslund. Utöver kampen, en stor familj och förvärvsarbete, ägnar jag tiden åt träning och när jag inte tränar på egen hand gör jag det gärna tillsammans med mina barn. Annars tycker jag om att vara själv med mina tankar och läsa.

Du är född och uppvuxen i Jämtland. Var det i din uppväxtmiljö som du genomgick ditt nationella uppvaknande?

Det finns ingen konkret händelse att peka på som föranledde mitt uppvaknande, eller några speciellt dåliga erfarenheter av det mångkulturella samhället som fick mig att vakna upp. Vid den här tiden var Jämtland som Hobsala i Tolkiens värld, det vill säga till mycket stor del skyddat från allt som försiggick i världen utanför.

Mitt nationella uppvaknande var istället en långdragen process som började tidigt och som jag var omedveten om vid tidpunkten. Att jag var något av en bokmal i tidig ålder hjälpte också till, för det var med bokläsningen det började. Jag hade tidigt en stark fascination för vår kultur och historia vilket ledde till att jag vid 12-årsåldern började läsa en hel del böcker om den fornnordiska mytologin. I högstadiet breddades min läsning till andra delar av vårt folks historia, men också europeisk historia i allmänhet.

I samma veva var dessutom ”Thule-vågen” som störst. Texterna inspirerade mig och fick mig att ytterligare identifiera mig med och känna stolthet över mitt folk. Det skulle dröja ytterligare år innan jag definierade mig själv som nationalsocialist, men det var så det började i alla fall. Kalla det rasinstinkt om du vill, men nog var det något som kallade på mig.

Fanns det några nationella organisationer som tilldrog sig ditt tidiga intresse?

När jag var runt 18-19 år såg jag mig som redo att ansluta mig till en organisation, men jag ville göra det i en organisation som var värd att satsa på och som hade framtiden för sig. Efter att Riksfronten gått under bildades Nationella Alliansen som jag tyckte var riktigt intressant. Jag var trött på subkulturen inom den nationella rörelsen och uppfattade det som att NA ville bryta med detta, men organisationen gick snart under och mitt sökande fortsatte.

Vid den här tiden – mitten/slutet av 90-talet – var det väl två organisationer som var aktiva: Sverigedemokraterna och Nationalsocialistisk Front. Det här var alltså på den tiden SD ville stoppa invandringen och emellanåt talade om ras, men det var samtidigt ett reaktionärt parti som saknade en världsåskådning, så för mig var SD aldrig intressant. Man anade dessutom redan då att SD skulle liberaliseras, vilket också skedde med svindlande fart – först under Mikael Jansson och sedan Jimmie Åkesson.

Även om NSF på sitt sätt var en frisk fläkt, så uppfattade jag dem som för mycket Tredje riket-fetischister. Tredje riket-estetik kan vara bra i små doser, men det var varken det eller den subkulturella delen jag sökte efter. Sedan bildades Svenska motståndsrörelsen som var något nytt och vars mål och visioner i stort sett till punkt och pricka sammanföll med mina egna.

När skulle du säga att du blev nationalsocialist? Vill du beskriva processen som ledde fram till detta?

Det var i gymnasiet. Grunden till detta lades som sagt när jag några år tidigare hade börjat identifiera mig med våra förfäder, men också deras syn på världen, vilken faktiskt inte är helt olik den nationalsocialistiska världsåskådningen, och sedan andra aspekter av vårt folks och vår ras historia. Men det skulle ändå dröja flera år innan jag erkände betydelsen av ras eller judefrågan.

Det positiva från denna tid var att halvnationella, som man kanske skulle kunna beteckna mig som ett exempel på, ofta umgicks i samma kretsar som nationalsocialister och snart nog läste jag också Nordland och lyssnade på så kallad WP-musik. Trots detta var det under en tid svårt att släppa de mentala spärrarna, vilket är lite absurt med tanke på vilket umgänge jag hade och vilken litteratur jag läste, vilket med tiden även kom att innefatta alster som Mein kampf, något som också visar hur kraftfull den psykologiska krigföringen mot oss faktiskt är.

En dag fungerade de betingade reflexerna inte längre och jag slutade ljuga för mig själv. Jag kommer inte ihåg exakt vad det var som fick polletten att falla ned, men jag kommer ihåg upplevelsen och var jag befann mig när det skedde. Det var en väldigt kraftfull händelse och en befriande känsla. Där och då svor jag en ed för mig själv att göra vad som än krävs för att rädda vårt folk.

Om jag fattat det rätt så gick du med i Svenska motståndsrörelsen år 2000, tre år efter organisationens bildande 1997. Vill du berätta hur det gick till?

Jag följde Svenska motståndsrörelsen redan från början med stort intresse. Svenska motståndsrörelsen kallade sig inte för nationalsocialister, ett beslut jag i och för sig var mot, men som förmodligen var nödvändigt där och då för att hitta nya vägar framåt. Det avgörande för mig var att de uppträdde som nationalsocialister. Fokus låg på träning, skapande av kultur och gemenskap och sådana saker, men också på storslagen aktivism – och detta utan Tredje riket-attribut, rånarluvor eller skinnskallemundering. Detta tilltalade mig. Dessutom gav Svenska motståndsrörelsen ut Folktribunen, som var något unikt och en fantastisk tidning. Det var också där jag började engagera mig, som notis-skribent, innan jag anslöt mig år 2000.

Om du jämför Svenska motståndsrörelsen anno 2000 med Nordiska motståndsrörelsen av idag, vilka är de mest avgörande skillnaderna i hur kampen bedrivs?

Det fanns helt klart mycket bra folk när jag gick med, men när man väl etablerat sig kändes mycket ostrukturerat och lite instabilt. Det var väldigt mycket av ett nätverksbygge under denna tid och inte alla drog åt samma håll, något som också ledde till en stor splittring som var nära att sänka hela organisationen. Strukturen förbättrades gradvis, men det var först efter att Lindberg tog över som den blev riktigt bra. Svenska motståndsrörelsen gjorde dock många bra saker redan från början och utan dess tillkomst hade vi kanske inte haft någon verklig nationell rörelse idag.

Hade du tidigt några ansvarsuppgifter inom organisationen?

Jag blev chef för Näste 4 ungefär ett år efter jag anslutit mig, vilket då innefattade hela Norrland. Jag bodde vid denna tid i Östersund, men kom snart att flytta till Sundsvall, som också blev fokus för nästets verksamhet.

När blev du upptagen i Motståndsrörelsens riksråd?

Samtidigt som jag blev nästeschef.

Kan du berätta lite om hur riksrådet arbetar?

Som en företagsledning skulle jag vilja säga. Vi ansvarar för att verksamheten fortskrider och är ”lönsam”, vilket i vårt fall inte alltid handlar om pengar utan om att verksamheten är effektiv när det kommer till att väcka upp våra folkkamrater, tilltala rätt personer och rekrytera till saken. Vi har regelbundna möten, följer upp beslut och kommunicerar med nästena och andra delar av vår verksamhet.

Nordfront

Vill du berätta lite om omständigheterna kring lanseringen av webbtidningen Nordfront 2012? Jag kommer ihåg att jag brukade läsa Patriot.nu vid den här tiden, men jag minns det som att denna publikation plötsligt försvann.

Jag drev Patriot.nu i ungefär ett år innan vi lanserade Nordfront med en ny, fräsch sida. Vad jag hade upptäckt som skribent under alla år var att vi hade väldigt bra skribenter i organisationen, men att de bara var aktiva 1-2 personer åt gången, vilket gjorde att vår media aldrig riktigt lyfte. Det var fortfarande fritt att göra lite som man ville, vilket säkert kan vara fint och behjärtansvärt i vissa sammanhang, men jag uppfattade det som ett strukturproblem som gjorde att vi stod och stampade. Det jag gjorde var helt enkelt att jag samlade alla skribenter och satte upp en redaktionell grupp och en nyhetsgrupp där vi hade regelbundna möten och krav på oss att leverera. Det var hårt arbete, men det gav snabbt resultat.

Hur uppfattade du att Nordfront vid och efter lanseringen mottogs i nationella kretsar och samhället i stort?

Våra ”konkurrenter” kanske inte gillade Nordfront, det var en del konflikter mellan nationella vid den tiden och vi var inte heller alltid så konstruktiva i kontakten med alla nationella. Men jag kände ändå att många nationella uppskattade Nordfront som på kort tid blev en aktör att räkna med – utan att ta genvägar för att nå dit. Hårt arbete och suveräna skribenter som levererade både nyheter och krönikor på regelbunden basis ledde till att Nordfront inom 1-2 år gick från att ha varit en nättidning i utkanten till att bli störst på den nationella scenen och även större än de flesta alternativmedierna, trots att de sistnämnda hade helt andra ekonomiska resurser. Detta gav oss nya medarbetare men också rekryter till organisationen och bidrog till det momentum organisationen skaffade sig några år senare.

Minns du några scoop som utmärker sig under tidningens tidiga år?

Scoop fanns, men jag skulle nog ljuga om jag sa att det var vår största styrka, det var nog snarare det kvantitativa arbetet i nyhetsrapporteringen och kvaliteten i våra kommenterande och ideologiska artiklar. Men vi avslöjade Expos hemliga högkvarter och olika vänsterextremister och jag kommer ihåg att Pär Öberg var en fältreporter av rang som klampade in lite här och var och ställde obekväma frågor och fick sådana som Säpo och andra att göra bort sig.

Du var chefredaktör för Nordfront 2012 – 2017. Var du även ansvarig utgivare parallellt med detta?

Jag var chefredaktör från 2012 till 2017 då Martin Saxlind, som varit med från starten och arbetat sig upp från notis-skribent, tog över. Jag var ansvarig utgivare från starten till 2015.

Vill du kort beskriva bakgrunden till den första HMF-domen mot dig som motiverades av en Nordfront-artikel?

Jag dömdes i egenskap av ansvarig utgivare för en notis med rubriken ”Negerpappa stoppade sitt barn i tvättmaskinen”. Detta var något som alla medier skrev om, men det blotta ordvalet i vår väldigt harmlösa notis resulterade i två månaders fängelse för mig själv.

Om du jämför Nordfront anno 2012 med Nordfront idag, vad ser du för avgörande skillnader? Hur skulle du beskriva tidningens utveckling i stora drag?

Nordfront har ännu bättre struktur idag och täcker fler områden och ämnen, den känns mer komplett på något sätt. Nordfront kan inte vara lika öppet ”edgy” idag på grund av HMF-lagens inskränkningar av yttrandefriheten, men är lite mer humoristisk och satirisk istället. Jag efterlyser mer kommenterande artiklar, för de som sysslar med det gör det jäkligt bra, men lite för sällan. Jag hoppas att jag ska kunna bidra lite mer inom det området i framtiden.

Du skriver fortfarande för Nordfront och har ännu skrivpass för nyhetsredaktionen, trots alla dina övriga åtaganden. Vad driver dig här?

Ja, jag har väl inte kunnat släppa det helt. Nej, men det kan nog vara nyttigt då och då att tvinga sig att hålla koll på vad som sker i världen, samtidigt som man fortfarande bidrar lite.

Nordisk radio

Berätta lite om bakgrunden till bildandet av Nordisk radio 2017.

Egentligen var det en snarlik historia som den om Nordfront, att jag såg att det fanns resurser som inte riktigt användes och att jag ville engagera mig i det. Vid denna tid fanns Radio Nordfront som var och fortfarande är vårt flaggskepp, men jag ansåg att det fanns många andra som hade passat som regelbundna radioröster då de hade andra perspektiv och kunskapsområden. Sagt och gjort så skapade vi något av ett radioimperium med ett myller av olika poddar.

Motståndsrörelsens politiska strateg övergav rollen som chefredaktör för den som radiochef. Finns det någon djupare symbolik i detta? Har lyssnade medier ökat i relevans för kampen på bekostnad av lästa skulle du säga?

Nej, det var bara en rockad för att få Nordfront och det som blev Nordisk Radio att fungera så effektivt som möjligt. Radio har väldigt hög relevans för kampen på så sätt att lyssnarna lär känna oss på ett helt annat sätt än man gör när man läser en artikel. Att lära känna oss är viktigt då sådana som vi beskrivs som monster i mainstream-media men ibland också uppfattas som för radikala och strikta för andra nationalister och nationella. Det är många som till slut hamnat hos Nordiska motståndsrörelsen radiovägen.

Jag vet inte om tidigare Nordfront-läsare övergivit läsningen till förmån för radiolyssnandet, men huvudsaken som jag ser det är att vi rekryterar och påverkar oavsett medium. För min del får radioverksamheten gärna bli ”utkonkurrerad” av någon extremt driftig person som skapar ett TV-imperium inom vår sfär. Det kommer alltid finnas personer som föredrar radio, TV eller läsning – vi ska använda oss av alla plattformar.

Nordisk Radio har för närvarande 17 aktiva poddar med varierande sändningsfrekvens. Tre av dessa är engelskspråkiga. Tre av dem har dig som en av poddvärdarna: Ledarperspektiv, Leadership perspective samt Mimers brunn. Vill du berätta lite om de tre och din roll som värd för respektive podd?

Ja, det har blivit så att jag leder tre program, vilket i ärlighetens namn inte var mitt syfte från början. Faktiskt så föredrar jag att skriva artiklar framför att prata i radio, så vi får väl se om jag lyckas smita ur något program i framtiden. Ledarperspektiv är Nordiska motståndsrörelsens officiella radioprogram där framförallt Simon Lindberg för talan och Leadership Perspective är dess engelskspråkiga version där vi kan nå ut till både våra nordiska organisationskamrater som inte förstår svenska språket, men också till andra nationella världen över. Vi sänder en gång i månaden respektive varannan månad och försöker att så exakt som möjligt föra ut Nordiska motståndsrörelsens officiella ståndpunkter och ideologi.

Mimers Brunn sänder jag tillsammans med Jonas De Geer och Mikael Hovila som inte är medlemmar i Nordiska motståndsrörelsen, så där är det mer svängrum för samtal och åsikter som går utanför de rent organisatoriska ramarna.

Nyhetspoddarna Coronabunkern från 2020 samt Den enda valpodden från ifjol blev båda mycket uppskattade och kan väl tas som intäkt för att Nordisk radio klarar av att hantera en daglig direktsänd nyhetspodd. Finns det i nuläget några ambitioner om att starta en sådan?

Vi är mycket stolta över dessa poddar då vi visat att vi inte bara kan sända daglig nyhetsradio utan att den också varit högkvalitativ med ett stort antal människor inblandade som dragit åt samma håll. Nu kommer jag inte ihåg den exakta siffran men i den senaste podden, Den enda valpodden, var vi mellan 20 och 30 personer som roterade där flera var intressanta gäster utanför vår sfär och där vi också upptäckte nya förmågor som idag är inblandade i andra radioprojekt. Att vi klarade av det – under en tid då i stort sett alla radiopratare var inblandade i en valkampanj – är verkligen en bedrift.

Vi skulle kunna driva en daglig direktsänd nyhetspodd över en mycket längre tidsperiod än vad fallet var med Coronabunkern och Den enda valpodden, men har kommit fram till att vi måste avsätta för mycket resurser för att driva ett sådant stort projekt. Vi kommer dock att fortsätta starta nya dagliga nyhetspoddar när större skeenden äger rum i världen och tittar även på möjligheterna med program som gör kortare nyhetssändningar.

”Lokalradio” har under de här åren varit en viktig del av Nordisk Radios utbud. Vi har bland andra haft Radio Ludvika som blev NR Dalarna och Radio Kungälv som blev NR Bohuslän. Mitt intryck är att de här poddarna har haft goda lyssnarsiffror och att de attraherat nya skaror till organisationen. Idag är NR Småland ensamt om att fortfarande vara aktiv. Vilka är dina tankar om lokalradio? Finns det några planer på en ny sådan podd – eller rentav en återkomst för en tidigare aktiv, men idag slumrande?

Lokalradio tjänar definitivt sina syften genom att attrahera människor ute i landet. Jag tycker att alla våra lokalradioprojekt varit duktiga på lokal historia, något som tilltalar de som bor på orten, men som även kan vara intressant för utomstående. Just nu finns det inga konkreta planer för en ny lokalradiopodd eller återkomst för en idag slumrande dito. Generellt är det heller inte nya veckopoddar och liknande vi kommer lägga resurser på framöver, utan snarare att utveckla vår förmåga att göra dokumentärer, nyhetsinslag och tillfälliga nyhetspoddar som just Coronabunkern och Den enda valpodden.

Valkampanjer

Vill du berätta lite om när och hur Motståndsrörelsens satsningar på en parlamentarisk gren, samt på valdeltagande i såväl riksdag som kommunfullmäktige växte fram? Fanns det sådana planer eller ambitioner redan på Svenska motståndsrörelsens tid?

Vi hade faktiskt seriösa diskussioner om att ställa upp i val redan 2010 och 2014. 2010 föll det på att vi påbörjade arbetet försent och inte hann med allt pappersarbete och 2014 bestämde vi oss till slut för att låta bli eftersom det var onödigt och inte konstruktivt när det redan fanns ett nationellt parti (SvP). Jag var vid tidpunkten ganska ljummet inställt till att ställa upp i val, och Öberg var inte heller någon drivande part om jag minns rätt. 2018 var det en annan sak.

Klas Lund hade beslutat att vi skulle registrera ett parti och ställa upp i val, och efter Lindbergs övertagande av ledarskapet hade vi vind i seglen och bedrev intensiv aktivism i hela landet, vilket vi ville använda oss av för att bedriva en storslagen valkampanj och för att kunna rekrytera ännu fler till våra led.

En sak som alltid följt med oss, är insikten om att vi förr eller senare måste ställa upp i val, bland annat för att försvåra ett förbud av organisationen. Detta är ännu mer sant idag, så därför ställde vi upp i val även förra året.

Jag är för övrigt inte principiellt mot att ställa upp i val. Argumentet om att inte ”spela efter fiendens spelregler” kan lika gärna åberopas för den renläriges nyttjande av sociala medier – vilket i vissa fall är detsamma som att vara ägd av judarna, men som vi ändå använt och använder med framgång. Målet får aldrig vara att tävla i att vara ”mest autistisk”, utan om att vinna. Om val och valkampanjer är en väg dit, så varför inte?

Under två val, 2018 samt 2022, har du lett Nordiska motståndsrörelsens satsning på att ta sig in i Kungälvs respektive Munkedals kommunfullmäktige. Hur vill du så här i efterhand värdera satsningen?

Vi har vunnit valkampen vid bägge tillfällena och intensifierat vår aktivism när vi påverkat människor i vår riktning under en tid då vanligt folk är mer intresserade av politik. Vårt mål är att satsa på små kommuner, där vi har en chans att påverka människor och eventuellt också komma in, något som dock är väldigt svårt så länge som SD:s kurva fortsätter att peka uppåt. 2022 satsade vi på ännu mindre kommuner än tidigare, och lärdomen vi drog var att framförallt att våra kandidater måste vara mer etablerade på orten.

Finns det något eller några valkampanjs-ögonblick som du vill dela med dig av?

Det finns så otroligt mycket. Att vi jagade bort vänsterextremisterna i Munkedal under deras motdemonstration var riktigt roligt, men annars var demonstrationen i Boden en riktigt bra upplevelse där vi hade tusentals kommunister mot oss, men där vi ändå ägde staden och höll otroligt kraftfulla tal. Ett annat minne var när Annie Lööf ledde en motdemonstration mot oss i Stockholm; att en så judevänlig, ondskefull och äcklig slyna betraktar oss som det värsta hon vet är ett väldigt bra betyg för oss. Det jag tycker var väldigt speciellt för min egen del var de torgmöten vi höll i Kungälv 2018 som blev ganska så stora och där såväl arbetskollegor som grannar och bekanta fanns med i publiken.

Det känns lite som att medan etablissemanget med tillhörande press under valrörelsen -18 hade som strategi att varna för Motståndsrörelsen, så var strategin fyra år senare snarare att försöka tiga ihjäl oss. Något som underlättades av den efter förra valet införda censuren på bland annat YouTube, men som ändå inte lyckades. Håller du med?

Ja, det stämmer, även om det kanske går att ifrågasätta att de massiva skriverierna om oss 2018 enbart var en del av en medveten strategi. När vi klampade in på deras firmafest i Almedalen och avslöjade dem för svenska folket så sårade vi dem på ett sätt som ingen annan gjort tidigare. Hur har vi mage att ifrågasätta dem på deras egen arena och stjäla deras show när de dricker bubbel tillsammans och bara vill fortsätta ljuga för hela folket utan att någon stör dem? Perioden inför valet 2022 hade de lärt sin läxa, men förmodligen också fått order från World Jewish Congress – som satte igång regeringens försök att förbjuda oss – att helt tysta ned oss.

Idag kan vi arbeta mer ostört och utan de största krigsrubrikerna, vilket också har sina fördelar då vårt budskap blir mer normaliserat. Att de fortfarande tänker på oss och drömmer mardrömmar bekräftas dock emellanåt av sådana som Annie Lööf som fortfarande talar om oss vid första bästa tillfälle och av alla journalister som fortfarande är kränkta över uttalanden som att vi kommer sanera mediakåren och att de är förbrytare. Vem vet, vi kanske ses i Almedalen igen någon gång i framtiden?

Tror du att organisationen även framöver kommer att ställa upp i Kungälvs eller Munkedals kommunval?

Kanske, men vi har faktiskt inte diskuterat frågan överhuvudtaget ännu.

Politisk strategi inför att annalkande 30-tal

För att karva ut de stora dragen i en utveckling kan man säga att den nationella rörelsen 2017, efter åtminstone en cirka två års period av ständig expansion, gick in i en ny fas – med kraftigt tilltagande censur och repression. Systemet har sedan dess i omgångar med olika strategi försökt kriminalisera systemkritik och har undersökt olika juridiska vägar att driva igenom organisationsförbud. Fredrik, vad tror du kan förväntas hända på området de närmaste åren? I vilket skede och under vilka förutsättningar kan vi räkna med ett nytt nationellt uppsving?

Systemet gjorde helt rätt, utifrån deras perspektiv, att utöka censuren och repressionen 2017 när vi hade massivt momentum och där bara en artikel eller en ”vanlig” aktionsvideo kunde nå ut till 100 000 människor. Samtidigt har det blottat systemet och eftersom censuren och repressionen spillt över även till andra systemkritiker, eller till dem som bara ställer obekväma frågor, så har systemet blottat sig. Nödvändigheten i deras agerande har skapat många systemkritiker och orsakat skada som de inte kommer kunna reparera.

Förändringen kommer när systemet inte längre kan hantera de interna motsättningarna i samhället samtidigt som den sociala och ekonomiska tryggheten slagits ut på riktigt. Jag förväntar mig ännu mer kaos de närmaste åren, med mer social och ekonomisk otrygghet, men kanske också ett tredje världskrig, mer drakoniska lagar och korruption.

Nordiska motståndsrörelsen har som tydlig ambition att möta människor i deras olika miljöer. Vi har till exempel inte dragit ned på vår gatuaktivism när vi utökat vår internetaktivism. Du har i dina tal och skrivalster de senaste åren betonat vikten av en innovativ nydanande aktivism och har vunnit gehör för detta. Några aktioner du skulle vilja lyfta fram som särskilt goda vägvisare för kampen framöver?

Det är svårt att peka ut någon särskild spektakulär aktion, men jag personligen uppskattar Näste 3:s repelleringsaktioner som varit häftiga. Vi har genomfört ett par trollaktioner och kommer bli ännu bättre på det. Sedan som jag sa, när vi motdemonstrerade mot vänstern i Munkedal och i stort sett jagade bort dem från staden.

Begreppet ”accelerationism” debatteras flitigt bland nationella på olika sociala medie-plattformar. Tillräckligt stora motgångar eller tillräckligt stor materiell nöd är det som genererar verkligt motstånd och i förlängningen seger, menar en del. Andra betonar kamp i form av välorganiserat motstånd som den avgörande faktorn, den som måste finnas där för att motgångarna ska kunna generera konstruktiva motståndshandlingar och faktiskt väcka även de sovande och mätta ”NPC:erna”. Kallar du dig för accelerationist, och vad lägger du i så fall in för betydelse i ordet?

Det är sant att accelerationism kan göra så att allting bara exploderar, men vi kommer ändå inte kunna agera i en revolutionär situation – om det är vad de åsyftar och eftersträvar – utan ett välorganiserat motstånd i grunden som leder revolutionen. Något sådant skapas inte i en handvändning när situationen är rätt, utan är något som svetsas fram under många år, i misslyckanden som vi lär oss av, och i framgångar. Det som aktivister i Nordiska motståndsrörelsen får vara med om i kampen är träning inför varje sådan situation, vare sig det handlar om hur man som grupp bemöter en annan grupp som använder sig av våld, hur man hanterar ett förhör, ett fängelsestraff eller annan form av repression – eller hur man lär sig leva med en låg materiell standard under en längre tid. Att gå med i Nordiska motståndsrörelsen innebär inte per automatik att man får sådana problem – det handlar ofta om hur aktiv och framträdande man själv väljer att vara – men vi har ett ganska stort antal bland oss som hamnat där för att de varit eller blivit av det virke som kommer krävas i ”skarpt läge”.

För att ge ett kort svar: Tillräckligt stor materiell nöd, social oro och instabilitet i samhället är nödvändigt för att segra, men vi måste skapa oss de bästa förutsättningarna redan nu genom att vara så starka, organiserade och prövade som möjligt när den dagen kommer!

Tack Fredrik för din tid och dina svar – och för dina insatser för vårt folk!

Tack själv!