Ursprungligen publicerad på Nordfront.se.
Inför en tävling får du extra motivation och ett mål med din träning. Du måste träna och förbereda dig för att öka dina chanser att vinna och minska riskerna för skador eller en pinsam förlust.
Innan och under en match lär du känna dig själv och får brottas med känslor som nervositet, stress och rädsla. Om du inte är lugn och klar i huvudet när du går in i ringen kan det vara en stor nackdel. Åtminstone när fighten börjar får inga känslor distrahera dig. Känslorna ska inte aktivt störa ditt medvetande, utan istället bör de kanaliseras så att de på ett mer omedvetet plan gynnar dig; utan att du behöver tänka på det kommer din kropp förstå att du är i en farlig situation och ge dig adrenalinpåslag som gör att du bättre kan hantera situationen.
Det här utforskandet av det egna psyket påminner lite om upplevelsen under svåra vildmarksturer. Under en vandring kan man också behöva brottas med trötthet, smärta och viljan att ge upp, men det är mer lågintensivt och utdraget under lång tid jämfört med det man upplever i en fight. Så det är inte för inte som soldater ofta tvingas utföra plågsamma marscher som en del i sin utbildning, det stärker psyket och gör dem till bättre krigare. ”Det som inte dödar härdar”, som det brukar sägas.
En annan likhet är att både i naturen och i ringen lever man mer i nuet. I det förstnämnda fallet är det en utdragen och rofylld upplevelse där frånvaron av distraherande teknik (mobiler/datorer/TV-apparater) gör att man lever mer i nuet och bättre kan fokusera på den ofta storslagna och vackra naturen man omges av, sina egna tankar eller de personer som man eventuellt har med sig på vandringen. I det andra fallet är det istället en hastig och påfrestande upplevelse där faran du befinner dig i ger dig ett extremt starkt fokus där du bara ser din fiende och instinktivt attackerar denne och försvarar dig själv. Båda dessa upplevelser är i min mening naturliga och fundamentala för oss människor. Att leva helt alienerade från naturen och att inte få uppleva starka känslor är något som förvandlar oss till olyckliga och robotaktiga varelser.
Ett vanligt problem för moderna människor i västvärlden är att de blir chockade av våld för att de aldrig upplevt det. Ofta kan det räcka att någon beter sig aggressivt och hotfullt mot dem för att de ska få panik. Utsätts de för en örfil eller något värre ”fryser” de ofta helt och kan varken röra sig eller säga något för att de blir så chockade av den nya och otrevliga upplevelsen. Ett annat problem som ofta uppstår när någon ska börja träna kampsport är att de blivit indoktrinerade i att man inte ska slåss och att man alltid måste vara snäll mot andra. Så när de blir tillsagda att slå en annan person under sparring vågar de nätt och jämnt nudda sin träningspartner och vill nervöst be om ursäkt ifall de av misstag faktiskt råkar få in ett bra slag. De som trots dessa negativa impulser fortsätter att träna kommer till slut bli relativt bekväma med att både ta emot slag och att slå tillbaka.
Träning är dock bara träning och nästa steg som flyttar dina gränser är att gå en match. På träningar tränar du med andra personer (inte mot dem). Under sparring på en träning slår man vanligtvis inte med full kraft, man försöker vara avslappnad och målet är inte att en person ska vinna utan att båda ska lära sig av varandra. När det är tävling är det helt annorlunda. Då går du in i ringen mot en person som kommer göra allt han kan (och enligt reglerna får göra) för att göra dig illa under en begränsad tidsperiod. Om inte du går in med samma inställning kommer du förlora, få ont och kanske skada dig allvarligt om du har otur. Du måste alltså attackera din motståndare utan återhållsamhet tills denne ger upp eller domaren säger att matchen är över. Det kräver att man skärper sitt sinne mer än på träning och klarar av att tillfälligt vara genuint elak.
Under och efter en match får du sedan ett ärligt facit på hur din form är och hur förberedd du är på strid. Precis som att vikterna på gymmet inte ljuger så får man se sanningen i ringen.
Jag skulle säga att de som tävlar på elitnivå i MMA och liknande kampsporter är de ultimata idrottsmännen och i någon mån kanske också de ultimata människorna. De behöver kondition, styrka, psyke och teknik. Allt det utmanas och prövas under extrema former som väldigt få människor kan hantera. Andra idrottare kan vara bättre inom ett specifikt område, men just inom kampsport måste de som tävlar på elitnivå ha alla de egenskaperna och våld är helt enkelt den ultimata och ursprungliga sporten. Skulle man samla olika typer av idrottare i ett rum för att debattera detta skulle kampsportarna helt enkelt spöa upp alla skidåkare, fotbollsspelare, curlingmuppar och så vidare och sedan hade frågan varit avgjord på det sättet.
För egen del skulle jag ljuga om jag sa att jag i skrivande stund prioriterar kampsportsträning högre än gymmandet, men jag rekommenderar ändå alla kamrater som har möjlighet att försöka träna så mycket seriös kampsport som möjligt och gärna också tävla på så hög nivå som möjligt.
Så för att summera:
- Det är bra med tävlingar för att ha ett mål att träna mot.
- Du lär känna dig själv bättre.
- Våld är en del av den mänskliga naturen som det är uppfriskande att få uppleva i lagom stora doser.
- Tävlingar flyttar dina gränser mer än vad träning gör.
- Genom att tävla får du reda på om du tränat bra eller inte.
- MMA och liknande är de häftigaste sporterna och de som har möjlighet att göra det bör prioritera att träna kampsport över andra idrotter.
