Man samlades tidigt på dagen på en kamrats gård utanför Luleå, som aktiviteten sedan utgick ifrån. Planen var att åka skidor i ospårad terräng genom skogen för att så småningom hitta en lämplig plats att bygga bivacker på. De som inte hade skidor spände istället på sig snöskor. Samtidigt begav sig medlemmar som bor längre söderut i nästet ut på en lättare dagstur i sitt närområde.

Inledningsvis var vädret mycket angenämt och skidturen följdes av strålande solsken. Det var bitvis ganska tungt att forcera sig fram genom djupsnön, och med smärre missöden som snubblande över dolda grenar och skidspännen som krånglade, men överlag gick det hela ganska smidigt.

Så småningom anlände man till en öppen yta i skogen som ansågs lämplig, varefter man beslutade att slå läger där. Tanken var att man skulle bygga bivacker genom att skotta upp snöhögar som skulle grävas till grottor man kan sova i och som utgick från en cirkel i vars mitt en lägereld skulle placeras. Det var väldigt stora mängder snö som behövde skottas bort för detta ändamål och det blev därför en ganska ansträngande process som höll uppe kroppsvärmen. Det hade nu börjat skymma och kylan smög sig på, sakta men säkert.

Vad som skulle visa sig vara ett ganska stort problem för bivackbyggandet var att det var oerhört porös pudersnö, vilket nog kan anses vara den sämsta snöformen att bygga grottor utav. Detta fick ett par kamrater bittert erfara, vars grottor rasade in, efter att de med stor möda grävt ur dessa.

En kamrat hade tur i oturen då hans grotta rasade in medan han låg inne i den och grävde. Som tur var märkte han att den var på väg att rasa och hann ta sig ut med överkroppen innan snömassorna kreverade över honom. Efter detta fanns det en viss oro hos sällskapet att grottorna skulle rasa samman under natten när man låg i dem, så man gjorde ansträngningar för att förstärka snön genom att grundligt stampa ned högarna och låta dem sätta sig innan man började gräva på nytt. Efter detta höll grottorna mycket väl.

När grottorna väl var grävda hade det hunnit bli mörkt, och nu började kylan anlända på allvar. Det var således dags att starta en varm brasa. Det fanns inte särskilt gott om bra eldvirke i närområdet och därför tog det ganska länge innan man fick igång en bra eld. Nu hade några i sällskapet hunnit börja bli frusna, och mycket värre skulle det bli.

När man börjat få igång en eld var det dags att hålla ett månadsmöte. Sedan gick större delen av kvällen åt till att få upp elden, leta virke och laga mat. Efter detta satt man kring elden och förde intressanta diskussioner mellan varandra. Så småningom började vissa gå och lägga sig, medan andra som kände sig riktigt frusna beslutade sig för att stanna vid elden ett tag till.

När natten anlänt hade kylan hunnit bli nästintill outhärdlig för de två som fortfarande var uppe, och en av dessa beslutade sig för att inte ens försöka sova i grottan, utan istället stanna och hålla elden vid liv hela natten. Vid det här laget var det så pass kallt att även när brasan var i full gång så pressade kylan på bakifrån så hårt att det inte undgick att frysa rejält. I efterhand fick man lära sig att det faktiskt var den kallaste helgen i slutet av mars i Norrbotten på 100 år.

Den andre som till slut valde att pröva sin lycka i sovsäcken i grottan istället för vid brasan, i hopp om att det skulle vara varmare, blev grundligt besviken. Efter att ha legat någon timme i sovsäcken hade denne blivit så frusen att en viss ambivalens inför huruvida man skulle uppleva morgondagen uppstod, och återgick till elden för att resten av natten pinas av det minst sagt kymiga vädret.

Detta blev en god läxa i vikten av att ha rätt utrustning med sig och respektera vädret. De kamrater som hade med sig bra utrustning och varma sovsäckar klarade natten bra, medan de med sämre utrustning fick smaka på naturkrafternas skoningslöshet. Det gäller också att ha koll på väderprognoser innan man ger sig ut. Denna tur bjöd på ett väder som var mycket kallare än det brukar vara denna tid på året, och det kändes.

Till slut kom morgonen och det nyvakna sällskapet (de som kunde sova) kunde konstatera att ingen hade frusit ihjäl, varvid det var att betrakta som en lyckad natt. Därefter kokade man upp morgonkaffet och åt en enkel frukost, innan man packade ihop, städade upp och spände på sig skidor och snöskor inför hemfärden.

Turen tillbaka gick bra, även om det märktes och kändes att i princip alla i sällskapet var utmattade. Till slut nådde man fram till gården och fick gå in i värmen, nöjda över en lyckad aktivitet och att ha fått utstå en av de hårdaste vildmarksturerna på länge.

Är du trött på en meningslös och riskfri tillvaro och vill pröva dig själv på liknande äventyr i goda kamraters lag? Anslut dig då till Nordiska motståndsrörelsen!