Ursprungligen publicerad 2015-10-13.

Nyligen undrade en person jag mötte hur det kommer sig att svenskar visar en svag patriotism, just med tanke på den rekordstora migrationsvåg vi utsätts för i skrivande stund. Jag kommenterade saken så, att det råder en bakvänd pedagogik som gör folk förvirrade.

I alla historiska tider har ledarskapet för länder dragit fördel av och uppmuntrat stolthet och nationalkänsla bland befolkningen. Uppmuntran har så att säga kommit uppifrån och ner. I vår tid är det precis tvärtom. Makthavarna gör vad de kan för att döda den nationella självbevarelsedriften. Det är på gräsrotsnivå som patriotismen lever kvar, bland de få personer som trotsar makthavarna och som står emot det sociala trycket som riktas mot oliktänkare.

Det har även tidigare hänt att ledarskapet för länder bekämpat befolkningen genom att undertrycka deras nationella känslor. Då har det inte sällan rört sig om främmande makt som ockuperat länderna militärt.

Ockupationsmakten har tillsatt lydregeringar och tagit kontroll över informationsflödet och samhällsinstitutioner. Med dessa verktyg uppfostras den ockuperade befolkningen till att bli historielös, identitetslös och trogen ockupationsregimen.

Sverige är under ockupation precis som våra baltiska grannländer var under Sovjetunionen. Tidigare har jag och flera med mig haft denna syn om att ockupanter styr vårt land. Det har tyvärr varit svårt att förklara saken på ett begripligt sätt.

Det jag har fått höra tillbaka är att vi trots allt har fria val och möjlighet att uttrycka våra åsikter, så om vi vore under ockupation, ”av vilka då”? Det har inte gått att peka på någon främmande militärmakt eller någon ljusskygg intressegrupp som agerar i dimridåerna utan att framstå som en galen konspirationsteoretiker.

Om vi för stunden lämnar frågan om vilka det är som egentligen har makten så går det att observera det som utspelar sig i samhället med egna ögon. Åk till centrala Stockholm eller någon annan plats där papperslösa, arroganta kravpersonligheter under beteckningen ”flyktingar” passerar. Vad berättar deras ögon och uppsyn?

Jag sätter hela mitt namn och anseende på att det som pågår är en renodlad invasion med syfte att permanent förstöra vårt land och samhälle. Våra makthavare och deras blinda följeslagare ser till att välkomna migranterna med kramar och blommor samt resurser som våra egna hemlösa bara kunnat drömma om.

Att tala om assimilering och integration i detta sammanhang, med en invasion av dessa proportioner, är vansinne. Det här är en biologisk krigföring som pågår, där lydregeringen med världssamfundet i ryggen försöker utplåna den homogena svenska befolkningen. De som driver på detta biologiska krig är extremt fixerade av rastillhörighet och i synnerhet av att den vita nordiska rasen blandas ut med hjälp av dessa ”flyktingar”.

Det har förekommit en indoktrinering över flera generationer som till idag försatt många i ett låst mentalt tillstånd. Begrepp som ras förnekas existera och har tagits bort från våra ordförråd. Vi ska inte kunna uttrycka det vi ser utan att drabbas av skuldpanik.

Jag måste säga att ras är det mest aktuella ordet som behövs för att kunna definiera vår värld och det akuta läge som utspelar sig i Sverige och andra vita västerländska länder. Utan rastermer blir situationen obegriplig. Det förbjudna området måste beträdas igen för att återvinna den nationalkänsla som våra ockupanter berövat oss.

Vi ser en stor förändring i samhället i och med att Sverigedemokraterna går framåt i opinionsundersökningar. Den allmänna jargongen och stämningen har förändrats och fler uttrycker kritik mot massinvandring och känner oro inför framtiden.

Tyvärr är att denna reaktion en mild effekt som våra fiender skrattar åt och tar med en klackspark. Patriotismen som personen jag inledningsvis skrev om efterfrågade, lyser i det stora hela med sin frånvaro. Vi har en armé av försiktiga kritiker i landet samtidigt som det tågar in ”flyktingar” av flera arméers storlek.

Det finns ingen klagosång som kommer att stoppa det pågående vansinnet och ge oss tillbaka Sverige. Finns det inte en vilja att offra vad som krävs så är slaget förlorat. Handlingen måste sträcka sig längre än att rösta på ett invandringskritiskt parti, posta nidbilder på Stefan Löfven på nätet och svära över minskat rotavdrag.

Ska vi återvinna Sverige och vår frihet så måste vi strida med livet som insats om det så behövs. Munkar i Tibet kan dränka sig i bensin och bränna sig till döds av samma anledning. Det är inget jag vill uppmuntra. Däremot efterlyser jag en motsvarande mental inställning, bortom det bekväma svenssonlivets vardagliga välfärdsproblem. Denna mentala inställning och viljan att strida istället för att klaga är det enda fungerande receptet för att lyckas.