Ursprungligen publicerad på Nordfront.se

Redan 2021, då det i mindre skala hettade till mellan Israel och Palestina, skrev jag om den utdragna konflikten som nu har blossat upp igen och faktiskt riskerar att eskalera till en historiskt avgörande konfrontation (om tunga aktörer som USA eller Iran väljer att fullt ut ge sig in i kriget och detta därmed blir en ny front i proxy-världskriget mellan Ryssland och Nato). Den som vill läsa mer allmänna resonemang om varför jag sedan tidigare står på palestiniernas sida kan läsa den artikeln, eller Joseph Jordans mer färska artikel om varför Israels undergång vore positiv för västvärlden.

I den här artikeln tänkte jag istället fokusera på den interna debatten bland nationella där vissa menar att det är fel att bry sig om att Israel genom våld, terror och framtvingad svält försöker att etniskt rensa Gaza på palestinier. De som har den inställningen ser det ofta som mer ”renlärigt” eller ”radikalt” att inte känna empati med icke-vita rasfrämlingar och menar att den starkes rätt trumfar den svages moraliserande. Jag har till att börja med tre invändningar mot detta.

1. Känslor är relevanta

Människor är väldigt känslostyrda. Det räcker alltså inte att säga att vi enligt något filosofiskt resonemang borde vara känslokalla och likgiltiga; känslorna finns fortfarande och skapar moraliska instinkter eller impulser som det inte går att fullständigt ignorera. Om något ”känns fel” är det förmodligen verkligen fel på något plan, även om man så klart inte ska låta känslor ensamt styra ens ställningstaganden.

För egen del kan jag känna empati med djur, så det vore ju konstigt om jag inte också kunde göra det med människor av annan ras. Sedan är det förstås sant att ju längre bort och ju mer främmande en människa är, desto mindre bryr man sig om personens öde – det är naturligt att det är så.^[1] Att bry sig mindre om någon är dock inte samma sak som total likgiltighet. Att påstå sig inte känna något ogillande alls när man ser barn och kvinnor sprängas i småbitar när Israel bombar bostäder, heliga byggnader och sjukhus i Gaza är bara konstigt.

Just i palestiniernas fall hedrar det också deras folk att de trots dåliga odds gör tappert motstånd mot sina fiender och är beredda att dö för rätten till sitt land. Det är tyvärr mycket mer än vad man kan säga om många svenskar idag.

2. Moral är en viktig faktor

Vita människor och då särskilt nordeuropéer är mer moraliska och idealistiska än många andra folkslag. Total might is right-nihilism är alltså främmande för oss.

Inga andra nationer styrs heller av en elit som inte försöker rättfärdiga sin makt genom moraliska argument, även om länder utanför väst ofta har ett mer auktoritärt och ärligt styre medan vi i väst styrs av lömska sociopater som rättfärdigar sin makt med att de ska göra våra länder till ”moraliska stormakter” och liknande floskler.

Det är förståeligt att folk som en reaktion på våra politikers falska (och för vårt folk skadliga) PK-moraliserande, reagerar genom att förespråka kall rationalitet. Men det är inte propagandistiskt effektivt att avstå från att betona att vi som oppositionella är mer moraliska än de som styr samhället idag. Vi kommer så klart inte vinna bara genom att visa oss vara moraliskt överlägsna våra fiender, men allt annat lika så vinner vi mer stöd från vårt folk om folket ser vår kamp som moraliskt rättfärdig. Det är också därför våra fiender föredrar att försöka angripa vår heder och moral istället för att sakligt bemöta våra åsikter.

Både Israel och Palestina försöker under den pågående konflikten att framställa sig som den moraliska sidan. Detta för att moraliska faktorer motiverar det egna folket^[2] och påverkar omvärldens inställning till de båda krigförande parterna. Att Nordfront och många andra aktörer betonar Israels moraliska underlägsenhet förstör alltså lite för sionisterna. Även om vårt moraliserande i sig inte kommer vara någon avgörande faktor i kriget blir det en av flera bäckar som skapar problem för vår ärkefiende.

3. Moraliska slutsatser kan dras rationellt

Även om man tittar rent rationellt på konflikten kan man, om man är en objektiv bedömare, se till exempel att Israel dödar fler palestinska barn än tvärtom och att sionismen historiskt sett har orsakat mycket onödigt lidande i Mellanöstern (som sedan spillt över till Europa i form av flyktingströmmar). Det är fakta, oavsett hur mycket eller lite känslor man känner kring konflikten. Så man kan rationellt tycka något moraliskt om den här konflikten utan att vara en hysteriskt känslosam blåhårig feminist (eller en osympatisk feministisk landval).

I vissa andra fall kan det finnas en konflikt mellan känslor och rationalitet. Till exempel när det gäller flyktingmottagande. Å ena sidan kan man tycka lite synd om verkliga flyktingar; å andra sidan måste vi förstå att vi inte årligen kan släppa in tusentals rasfrämlingar i Sverige och låta dem bosätta sig här permanent, helt oavsett hur synd det råkar vara om någon enskild person. I sådana situationer måste förnuftet få bestämma och känslorna stå åt sidan.

En sådan intressekonflikt finns dock inte när det gäller Israel-Palestina. Det kostar inte oss något att ta ställning för palestinierna i det pågående kriget. Att stödja palestinier i Palestina är inte att välkomna arabisk massinvandring till Sverige eller säga att svenskar ska engagera sig i den här konflikten på bekostnad av vår egen kamp. Det enda mer ljumma nationalister skulle kunna säga är att vi – genom att vara fientliga till Israel – förlorar möjligheten till stöd från judar och sionister, men det är ändå inget som vi vill ha eftersom vi vet att det stödet alltid kommer med en så hög prislapp att vi aldrig kommer kunna betala av räntan på den skulden.

Might is right?

Den yttersta orsaken till undergång var alltid, att man glömde, att all kultur är beroende av människor och inte tvärtom, att alltså, om en viss kultur ska bevaras, den människa, som skapat den, måste hållas vid liv. Men detta vidlivhållande är bundet vid den järnhårda lagen, att den bäste och starkare nödvändigtvis, och med rätta, ska segra.

Den, som vill leva, måste också kämpa, och den, som inte vill strida i den eviga kampens värld, förtjänar inte att leva.

Adolf Hitler i Mein kampf:

Ovanstående text är ett välkänt Hitler-citat som väldigt väl fångar den nationalsocialistiska världsåskådningen. Uttalandet beskriver tre objektiva sanningar:

1. De som inte är både villiga och kapabla att kämpa för sin överlevnad riskerar att dö ut.
2. Bara de människor som överlever kan skapa och upprätthålla en kultur.
3. Man kan säga att de personer eller grupper som överlever (biologiskt och kulturellt) ur naturens objektiva synvinkel var överlägsna och förtjänade att överleva.

Allt detta är sant. Men det är inte riktigt en morallära. Hitler berättar bara hur saker ligger till rent krasst; hur världen faktiskt fungerar. Han uttrycker inte en personlig åsikt om en specifik moralisk fråga.

Om man skulle bygga en moral grundad i det aktuella citatet kan man egentligen gå fel åt två olika håll. Det ena hållet är det fatalistiska och deterministiska: Allt som händer är alltid per definition naturens vilja och därmed både oundvikligt och positivt, så det spelar inte så stor roll vad du gör eller hur något faktiskt går eftersom saker ändå alltid blir som naturen vill. Det andra hållet är det mer aktiva och psykopatiska kriget mot alla: Alla andra människor är konkurrenter och fiender! Så ju fler människor som du dödar och förtrycker, desto mer moralisk är du eftersom makten att göra något i sig ger dig rätt att göra det. (Personer som vill att nationella idag inte ska sympatisera med palestiniernas lidande är ofta i någon mån anhängare av den här andra moraluppfattningen och tycker att Israel har rätt att utnyttja sitt militära övertag gentemot palestinierna hur mycket de vill.)

Inget av de här två synsätten är något som Hitler skulle skriva under på. Utöver att han hade en objektiv förståelse för naturens lagar hade Hitler en egen idealistisk vilja. Han var nationalist och ville att det tyska folket skulle resa sig ur Weimar-dekadensen som de hade fastnat i efter det förnedrande slutet på första världskriget. Även om Hitler var självkritisk mot tyskarna efter första världskriget så riktades kritiken framför allt mot landets politiska ledare, och han välkomnade inte segermakternas förtryck av det tyska folket som någon form av naturlig ”rättvisa”.

Att somliga judar under 1920-talet på olika sätt de facto besatt en stor makt i Tyskland gjorde inte heller att Hitler tyckte att deras maktutövning var moraliskt rättfärdig, tvärtom hade han många moraliska invändningar både mot hur makten införskaffats och hur den användes. Hitlers invändningar mot hur judar skaffade sig makt var ofta grundade i att makten införskaffades på ett ”ohederligt” sätt (en personlig, moralisk preferens). Invändningarna mot hur den judiska makten utövades var att det ledde till splittring och försvagning av det tyska folket (en i stor utsträckning subjektiv och specifikt nationalistisk invändning).

Min poäng här är att nationalsocialister och nationella idag likt Hitler bör förstå och respektera naturlagarna. Men utöver att blicka utåt och objektivt förstå hur världen fungerar har vi också skäl att blicka inåt och reflektera över vår egen moral, hur vill vi själva att världen vi lever i ska se ut? Folkets överlevnad är förstås det primära för nationalister, men vi måste också ha andra positiva visioner. För ett folk utan viss gemensam kultur och moral är egentligen inte riktigt ett enat och självmedvetet folk.

Även om det finns eviga sanningar och viss moral som är relativt tidlös, så måste moral också anpassas utifrån omständigheterna. Historiskt sett stämmer det till exempel att olika folk stridit mot varandra och att de fysiskt och intellektuellt starkare tenderat att överleva och att det varit eugeniskt, men idag med globalisering, kärnvapen och högteknologisk krigföring är det inte längre en kamp mellan genetiskt homogena folk där fysiskt underlägsna människor dödas av fysiskt överlägsna människor. Så att måla upp moderna krig som något annat än ett nödvändigt ont framstår som absurt för mig.

Särskilt om man tittar specifikt på konflikten mellan den illegalt kärnvapenbestyckade staten Israel och de statslösa palestinierna som inte ens har en reguljär armé känns det moraliskt absurt att säga att palestinierna ”förtjänar” att gå under. Det är möjligt att sionisterna kommer lyckas med sina planer att fördriva palestinierna från Gaza, men det kommer i så fall med rätta leda till att Israel blir en ännu mer hatad stat.

Etnopluralism?

Motsatsen till det nationella ”makt är rätt”-tänket är det liberalt nationalistiska rättighetstänket som brukar kallas för ”etnopluralism”. Etnopluralisterna säger att alla folk ska ha rätt till ett eget land. Tanken är att en etnopluralistisk världsordning skulle skapa fred och bevara den kulturella mångfalden på jorden, medan globalisering och mångkultur blandar upp och utplånar kulturer och skapar konfliktfyllda, etniskt splittrade samhällen.

Etnopluralismen är en fin tanke, men det är utopiskt och opraktiskt. För att det ens teoretiskt sett skulle kunna fungera hade det behövts någon FN-liknande överstatlig aktör som kan bestämma exakt vilka folk som ska ha rätt till exakt vilket land. För i verkligheten finns det alltid meningsskiljaktigheter och intressekonflikter kring de sakerna.

Israel och Palestina är ett utmärkt exempel på varför etnopluralismen är en naiv tanke. Problemet där är att båda folken har argument på sin sida. Palestinierna har de facto sina rötter där och borde ha rätt till landet. Sionisterna argumenterar emot palestinierna genom att förneka att det tidigare funnits ett palestinskt folk (precis som när svenskfientliga judar förnekar att det finns ett svenskt folk) och påstår sedan att palestinierna ändå faktiskt är ett arabfolk och borde kunna bo i något av de många andra arabländerna som finns.

Israelerna har en svag historisk och religiös koppling till området som i sig inte riktigt räcker för att rättfärdiga deras rätt till landet. Istället har de använt ”tyck synd om oss”-propaganda: 1. Judarna har ingen annan egen stat och det är ju orättvist!^[3] 2. Judarna har förföljts och blivit utsatta för en misslyckad förintelse och måste därför ha någonstans där de kan gömma sig från alla hemska gojer. Palestiniernas invändning mot israelerna är att de är tjuvar som stulit och ockuperat palestinskt land samt terroriserar och förtrycker den palestinska ursprungsbefolkningen.

FN och andra externa aktörer som försökt medla i Israel-Palestina-konflikten har misslyckats eftersom de inte har haft tillräckligt mycket överstatlig makt för att kunna driva igenom en permanent tvåstatslösning. Så rättighetstänket har inte kunnat lösa konflikten utan Israel har mer enligt principen om den starkes rätt kunnat expandera sitt territorium och tränga undan palestinierna. Den israeliska makten är dock inte bara rent militär utan även propagandistisk (moralisk) och ekonomisk (korrumperande). Utan stödet från USA och andra sionistkontrollerade västliga stater hade inte Israel kunnat agera så som de gör nu och har gjort i tidigare skeden av konflikten, för många andra stater – framför allt i Mellanöstern – genomsyras istället av moralisk avsky inför Israels agerande och kan till slut känna sig tvingade att gå i krig med sioniststaten.

En mer balanserad och realistisk syn på den existentiella kampen mellan olika nationer är alltså att moral ofta är en viktig faktor, men att man inte kan räkna med att påstådda rättigheter alltid kommer respekteras och att konflikter när de dras till sin spets istället oftast avgörs till fördel för den mäktigare parten.

Tillägg:

• 1. Utöver geografiskt och biologiskt avstånd, som påverkar vår sympati för andra människor, ligger det mycket i citatet som brukar tillskrivas Stalin: ”En enskild människas död är en tragedi, en miljon döda är statistik.” Det insiktsfulla i citatet är att människor känslomässigt påverkas mer av något tragiskt om det framställs på ett personligt och målande sätt än om det är något som beskrivs mer abstrakt eller svepande. När judiskägda tidningar gör personliga snyftreportageintervjuer med anhöriga till personer som kidnappats av Hamas väcker det alltså mer känslor än när samma tidningar i förbigående nämner att tusentals palestinska barn dött på grund av den israeliska hämndkampanjen.
• 2. Angående moral och gruppkonflikter är det också talande att ordet demoraliserad hänvisar till en person eller grupp som tappat lusten att kämpa. Att ha en moralisk övertygelse är alltså psykologiskt viktigt ur en självförsvarssynpunkt.
• 3. Angående att judarna inte har något land utöver Israel kan det i viss mån ifrågasättas då det Judiska autonoma länet i sydöstra Sibiren (vid den ryska gränsen mot Kina) faktiskt fortfarande existerar. Jag tycker att det vore en mycket mer rimlig lösning att sionisterna fick bosätta sig där och att Israel avskaffas, än att Israel ska fortsätta upprätthållas genom bistånd från väst, regelbundna amerikanska krig å Israels vägnar och det ständiga israeliska kärnvapenterrorhotet mot resten av världen.