I land efter land i Europa ser vi nu bondeprotester. Vägarna fylls med traktorer. Bönderna har fått nog av den lantbrukarfientliga politik som förs både på EU-nivå och på nationell nivå. De får också stöd, folken ställer sig på böndernas sida och visar att de står med dem. När bönderna unisont reser sig i Europa så är det ett tecken på att något är fel på ett djupgående sätt med det politiska systemet, och att visa bönderna sitt stöd är ett sätt att också visa att man på något plan förstår detta.
Vad handlar protesterna om? Sammanfattningsvis att villkoren för att vara lantbrukare ständigt rör sig i riktningen att bli alltmer omöjliga. En ständigt krympande andel av intäkterna tillfaller bönderna, och en lika ständigt ökande del tillfaller de företag som bönderna levererar till. Sett över decennier är denna trend tydlig. Det handlar också om sämre ekonomiska villkor för bönderna på andra sätt, som högre drivmedelskostnader och effekter av ökad konkurrens med omvärlden som EU driver på för, då man importerar varor från länder som kan producera till lägre kostnader då de inte har samma kvalitetskontroller – ett slags öppet förräderi mot Europas bönder.
Böndernas situation är nu driven till bristningsgränsen och förbi. Siffror som talar sitt tydliga språk visar detta, då antalet lantbruk hela tiden minskar och en stor andel bönder lever under fattigdomsgränsen. Självmordstalet är högt.
Vad vi ser är en grupp som har fått nog av ett system som helt enkelt är fientligt mot dem. Systemet finns inte till för dem, utan för de finansiella aktörer som EU och dess politikerklass tjänar. Bönderna är snarare i vägen för detta system, och man vill därför på alla sätt man kan göra livet surt för dem. Utöver de problem som redan har berörts så åläggs bönderna hela tiden tyngre och alltmer snåriga regelverk från EU, som ofta legitimeras med att det ska vara för klimatets skull – som om det mest naturliga yrket som finns skulle vara klimatfientligt. Bönderna, som markägare, är också helt enkelt i vägen för den värdefulla mark som detta kapitalistiska system via sina storföretag vill åt.
Ett politiskt system som befinner sig i krig med bönderna är den perfekta symboliken för ett politiskt system som är helt fientligt till Europa och som inte överhuvudtaget finns till för Europa och européerna – dessa är man ju i full färd med att byta ut, som bekant. Men symboliken – och innebörden – går längre än så: Europa slavar under ett system som befinner sig i regelrätt konflikt med livet självt, vilket vi konstant påminns om då det inom varje område alltid är det mest onaturliga som ska ha företräde och som sanktioneras både av företag och med offentliga medel – och politikerna jamsar alltid med, oavsett vad det är och hur långtgående det är.
Att stå med sin bonde tror jag därför handlar om mer än att visa sitt stöd för de direkta problem som drabbar bönderna. Det handlar om att man på ett djupare plan ställer sig på livets sida mot det onaturliga och korrupta. Bonden är en symbol för livet, för det naturliga. Bönderna arbetar med och i harmoni med naturens blodomlopp. Ett Europa där de naturliga lantbruken är ersatta med anonyma stordriftsföretag är, vågar jag påstå, en djupt dystopisk tanke för så gott som varje europé.
Men, det är den utvecklingen som EU och våra politiker tjänar. De naturliga familjeägda jordbruken är bilden av det sista sunda som återstår av Europa. Därför måste det naturligtvis förstöras av det onaturligas system, vilket är den kapitalistiska förstörelsens fulländning.
Som sades inledningsvis är böndernas resning över Europa ett tecken på att något på ett djupgående sätt är fel, liksom de som ställer sig på böndernas sida känner detta på sig. Att översätta denna känsla och den problematik som drabbar bönderna till politisk och ideologisk förståelse erbjuder egentligen inga svårigheter, då det knappast är en ny problematik som har drabbat Europa. Snarare är det en gammal som nu är dragen till vägs ände.
Det är här passande med ett utdrag ur Sven-Olov Lindholms Frihetskamp – alltså ord från första halvan av förra seklet.
Bland de bästa elementen inom vårt arbetande folk har man länge insett, att ställningen är ohållbar. Landsbygdens folk har fått lida för de internationalekonomiska teorier, som behärskat våra demokratiska statsmakter. Under långa tider hette det, att om man blott gynnade de näringsgrenar, som gåvo största vinsten och lämpade sig för export, så kunde Sverige byta till sig vad som helst. Här importerades även jordbruksprodukter i stor skala från Östeuropa och Sydamerika, medan våra egna bönder fingo allt svårare med sina avsättningsmöjligheter. ”Om jordbruket ej bär sig, så bör det läggas ned” – den tesen förfäktades av flera demokratiska nationalekonomer, bl.a. den judiske prof. Eli Heckscher, som undervisade våra handelshögskolestudenter! Även småindustrierna och hantverket drabbades hårt av dessa doktriner, som ledde till att endast de stora gynnades, truster, monopol och kapitalstarka bolag.
I motsats härtill vill den nationella socialismen i Sverige befrämja nationell folkhushållning, grundad på ett stort och livskraftigt jordbruk. Vi vill främja alla hederliga näringsfång, som ge arbete och bröd åt svenska människor enligt principen största möjliga självförsörjning. Detta utesluter icke ett sunt handelsutbyte med import av sådana varor, som ej kunna produceras inom landet. Med hjälp av en nationell och välorganiserad planhushållning skulle vårt land ej blott kunna försörja en långt större befolkning än nu utan också få tillräckligt över för exporten. Det svenska jordbruket och livsmedelsproduktionen skulle helt visst kunna indelas i tillräckligt stora, garanterade avsättningsområden inom landet. Man måste börja inifrån! Vårt näringslivs uppgift är, att försörja största möjliga antal människor, icke att åstadkomma största möjliga förräntning av lånekapitalet.
Men att genomföra detta stöter på motstånd från mäktiga kapitalintressen och deras skyddsmur av demokratiska partistyrelser. Socialdemokratins inställning var ju tidigare marxistisk, dvs. motarbetade den privata äganderätten, vars säkraste grund utgöres av bönderna på stora gårdar och hemman. De socialdemokratiska agitatorerna – numera landshövdingar och statsråd – lärde sig från början, hur städernas arbetarbefolkning skulle hetsas emot dessa ”egoistiska bönder, som bara tänka på egen vinst”. Givetvis fanns det och finns alltjämt en speciell bondeegoism här och var, men endast den, som är oskyldig, har rätt att ”kasta stenar”. Varje undersökning bevisar, att småbönderna varit mest missgynnade i långa tider, och deras inkomster motsvara i allmänhet icke på långt när kostnader och arbetsinsatser.
Med kännedom om den socialdemokratiska grundinställningen mot bönder och jordbruk – som naturligtvis ännu gror på djupet och en dag kommer att bryta ut – vågade vi redan vid den s.k. kohandelns början 1933 förutsäga, att bönderna skulle komma att dra det kortaste strået. Så skedde också. Sveriges bönder ha under de senare åren mer än en gång fått ångra, att de så fullständigt gåvo sig till socialdemokratin och storfinansen i våld. Bondeförbundet har drivits till den mest skandalösa eftergiftspolitik i ”samförståndets” namn.
Lindholm var helt klar över, att ideologierna har flera aspekter av det naturliga och onaturliga inbäddade i sig. Socialdemokratin eller de andra ”demokratiska” partierna har aldrig stått på folkens sida. De står för kapitalism, internationalisering, urbanisering, maktförskjutning bort från folken. Det är den nationella socialismen som ensam har värnat om motsatsen. Ett system som alltid förfäktar det onaturliga då det är till fördel för externa parter måste därför brännmärka en sådan ideologi.
”Grön politik” baserad på kapitalistisk ideologisk grund kan därför aldrig innebära något förnuftigt och vettigt för vanligt folk. Med tanke på alla övergrepp som begås i klimatpolitikens namn är det hög tid att människor på bred front börjar genomskåda detta.
Verkligt grön politik, som värnar natur, folk och bönder, är givetvis den nationalsocialistiska som Nordiska motståndsrörelsen förfäktar!
