Jag har tidigare varit medlem i Nordiska motståndsrörelsen, men lämnade med anledning av personliga skäl och tog en längre paus.
När jag valde att lämna kände jag lustigt nog aldrig samma dödsångest som (om ni minns) tönten och avhopparen ”Pizza-Martin”. På honom och vissa andra lät det som att det skulle vara svårt och rent av farligt att gå ur Motståndsrörelsen. Det räckte dock gott och väl att man var ärlig med sina intentioner och därigenom var en, under omständigheterna, god kamrat.
Jag bröt aldrig helt med mina kamrater, men i min paus ingick större fokus på familj, så kontakten var inte frekvent. Alla hade tålamod med mig under pausen, vilket jag är evigt tacksam för. Nu när jag väl kände mig redo igen tog jag därför än en gång steget och precis som förra gången var alla otroligt välkomnande. Men, till det som jag kanske egentligen vill skriva om i denna artikel, vad var det som fick mig att ansluta mig igen?
Det finns många olika faktorer som kan ge den där lilla ”knuffen” som gör att man äntligen ansluter sig. Ibland är det flera olika små händelser, som tillsammans resulterar i att man agerar, medan det i andra fall räcker med en enda händelse.
I mitt fall, denna gång, blev Hamas-offensiven en rejäl ögonöppnare. Givetvis har palestinierna funnits i mina tankar även före 7 oktober, men nu när deras motstånd intensifierades och dessutom var lättillgängligt att ta del av via sociala medier, blev varje filmklipp för mig ren propaganda och det var nyttigt för mig att ta del av den sanningen. Jag såg Israels grymhet, men hur detta ändå inte underkuvade det palestinska folket.
Skadade palestinska barn tog rutinerat och moget på sig uppgifter för att hjälpa sina familjer. Jag såg hur palestinska barn med hjälp av sin tro kunde sluta gråta över det faktum att deras föräldrar precis blivit mördade. En hel befolkning som tillsammans håller modet uppe, som gör allt för att fortsätta vara goda medmänniskor och dela med sig av kärlek, respekt och förnödenheter och som inte låter sig kuvas. Tänk om de fallna under åren fått se den förändring som skett och som kommer att ske.
Helt plötsligt sätter man saker och ting i perspektiv. Vad gör vi om det blir krig här där folk riskerar att förintas? Vi kan såklart inte jämföra hårdföra palestinska motståndsmän med exempelvis Södertörn-homos med knark, offentlig dekadens i alla dess former, samt den liberala hjärntvätt de matats med sedan dagisåldern. Ska transsexuella sojapojkar rädda oss? Nej; vita, stolta, starka män ska rädda oss och sådana hittar man bäst i Motståndsrörelsen!
Men, vi kvinnor behövs också, för vi alla är del av någonting större. Tillsammans kommer vi, utifrån varje persons förutsättningar, bilda en stark enhet som är vad som krävs för att genomföra revolutionen. Det är inte omöjligt!
Palestina har haft alla odds emot sig och även om det palestinska läget kortsiktigt ser mörkt ut, måste man ändå se till den större bilden, hur precis allt har blivit vänt uppochned på global nivå, tack vare dedikerade journalister och sociala medier. För första gången (åtminstone under min livstid) kan man nu på allvar kritisera den sionistiska terrorsekten utan att per omgående få repressalier som följd.
Jag ser bara möjligheter. Om Palestina kan slå tillbaka och få fienden i gungning, så kan även vi. Helt plötsligt inser man att segern kan vara närmare än någonsin; och då kan jag inte bara titta på.
Jag är själv ingen ”spjutspets” och jag står inte i den absoluta fronten, men jag vill göra vad jag kan. Jag vill utmana mig själv, utvecklas och bidra med det jag kan. Vi alla måste göra det!
Jämför med en myrstack, ett pussel, en vargflock, atomer – vad som helst. Du och jag är inte individer, utan vi är en del av någonting som är större än oss själva.
Detta skitsamhälle har fostrat oss till att tro att det viktigaste i livet är DIN karriär, DITT rykte, DITT liv, DIN trygghet etcetera. Det är en lögn! Utan folkgemenskap och samarbete kommer ingenting att fungera på ett tillfredsställande sätt, även om du kanske tror det. Vad är någonting av DITT värt om hela din omvärld rasar ihop?
Det är dags nu, kamrater! Ni vet det egentligen själva. Ni går kanske och väntar på den där ”knuffen”, men sanningen är att ni besitter kontroll över era egna beslut och handlingar, vilket i förlängningen innebär att ni faktiskt själva bestämmer när eller om ”knuffen” ens kommer, för nog finns det anledningar att kämpa åt vilket håll vi än vänder oss.
Vi kommer att klara det här, men vi behöver också dig. Tro på dig själv, förstå ditt värde och anta din roll. Oavsett om du tidigare varit medlem som jag har eller om du aldrig tidigare kämpat nationellt; ansök till Nordiska motståndsrörelsen idag och följ med på den revolutionära resa vi har framför oss!
/ Revolutionär husmor
