Måndag den 19 augusti begav vi oss till Suorvadammen, som blev startpunkten för en fem dagar lång vandring in i Sareks mäktiga nationalpark.

Anledningen till att vi utgick från dammen var för att arbetsvägen där, som är öppen för allmänheten, skall vara enda sättet man kan ta sig in i Sarek norrifrån utan att behöva använda båt.

Väl på plats efter en lång bilfärd norrut när bilen var parkerad och vi började byta om och packa på oss all utrustning, kunde det konstateras att det var nästintill perfekt väder för vandringen. Klar himmel, behaglig värme och svalkande vindar var välkomna när vi spänt på oss ryggsäckarna och begav oss genom grinden vid dammen.

Kanske värt att påpeka här, som en bakgrund inför vad som komma skall, är att jag hade en viss nervositet inför denna vandring. Dels så har jag från kamrater hört ”skräckhistorier” om Sareks nyckfulla väder, där man upplevt plötsligt stormväder så kraftigt att tält blåst sönder och man utmattade fått avbryta vandringen mitt i natten och dödsmarschera tillbaka till bilarna. Sarek är skoningslös vildmark utan bekväma markerade stigar och mobiltäckning och man bör veta vad man gör när man beger sig in i dess mäktiga dalar. Som tur var så kunde jag förlita mig på andras kunskap, då jag har kamrater som har vandrat i Sarek vid flertal tillfällen.

Därtill var det inte tänkt att jag skulle följa med inledningsvis och beslutet att medverka fattades en kort tid innan avmarsch. Detta medförde att jag var aningen oförberedd träningsmässigt. Inför längre vandringar brukar jag öva på att gå med tung packning en tid innan för att vänja kroppen, men det fanns inte tid till detta denna gång. Så det var med skräckblandad förtjusning jag snörade på mig kängorna och påbörjade vandringen.

Den första delen av vandringen skedde på en trist asfalterad väg i runt 30 minuter, innan vi kom ned till ett rengärde, som markerar stigens början. Därefter gick vi igenom fält av växtlighet med ett mycket säreget utseende, rosarött till färgen, innan stigen började slingra sig ganska brant upp genom skogen mot bergen. Under stigningen fick man klampa genom en hel del gyttja som sög fast i kängorna och ta oss över någon mindre jokk här och där. Överlag var det än så länge ganska enkel vandring, även om något tröttsam på grund av den bitvis branta uppförsbacken.

Efter flera timmar av vandring nådde man slutligen trädgränsen och jag skulle möta min första lite större utmaning. Nästeschefen hade tidigare under vandringen förvarnat mig om att vi kommer att stöta på en jokk som är ”lite smått eländig” att passera. När vi till slut stod framför den började jag ifrågasätta om det ens skulle gå att ta sig över den utan att falla i det iskalla vattnet och få all sin medhavda utrustning dyngblöt, vilket hade varit en mindre katastrof. Jokken var väldigt bred med ganska kraftigt forsande vatten. Bitvis var den enkel att navigera på stenar, men med jämna mellanrum såg det riktigt riskabelt ut, där man var tvungen att balansera på hala stenar långt ifrån varandra, delvis under vattenytan, som följdes av gropar vattnet forsade ned i som jag verkligen inte ville halka ned i.

Nästeschefen tog sig över till andra sidan på ganska kort tid. Själv gjorde jag ett par försök på olika ställen, men nådde alltid en punkt där risken kändes för stor och vände tillbaka för att leta en ny plats. Denna process var ganska dränerande och det började bli sent på dagen, så till slut beslutade jag mig för att det säkraste sättet vore att ta av sig kängor med mera och vada genom vattnet istället, där det såg ut att vara som grundast. Vattnet var så kallt att jag nästan omedelbart började tappa känseln i fötterna och efter att ha tagit mig runt halvvägs kom jag till en punkt där det var så djupt att jag med en del svordomar vände tillbaka för att hitta en ny plats. Vid det här laget var jag ganska utmattad och frusen och tänkte att nästa försök blir det sista, där jag får jag ge allt för att ta mig över, kosta vad det kosta vill. Denna gång hade jag mer tur och köttade mig igenom till andra sidan, där jag kunde pusta ut och vara tacksam för att inte ha trillat i. Därefter vandrade vi en bit till innan vi fann en lämplig plan yta på bergssluttningen att slå läger på och avsluta dagen.

När vi vaknat dag två möttes vi återigen av fint väder när vi packade på oss ryggsäckarna för att fortsätta vandringen. Inledningsvis var det ganska behaglig vandring längs bergssidan, även om det från och med nu inte längre fanns en stig att följa, även om mindre älgstigar och liknande dök upp emellanåt för att tvärt upphöra. Ganska snart mötte vi något som betitlades ”grågrönhelvetet”, vilket var till synes ändlösa partier av täta fjällbuskar i midjehöjd, vars grenar ringlade likt ormar och var lätta att fastna i med kängorna. Smeknamnet kom av färgsättningen på dess blad. Dessa buskar gick tyvärr inte att undvika och gjorde att vandringen gick betydligt långsammare och var avsevärt mer dränerande på energidepåerna och humöret.

Många svordomar om dessa buskar mumlades under dagens gång. Extra jobbigt blev det när ”grågrönhelvetet” ibland kombinerades med lerpartier man sjönk ned i. Detta fortgick i kilometer efter kilometer och verkade aldrig ta slut. Flera gånger när jag trodde att vi snart tagit oss igenom det, nedslogs jag när vi kom upp på ett nytt krön där utsikten framåt bjöd på ”grågrönhelveten” så långt ögat kunde nå.

Efter vad som kändes som en halv evighet tog vi oss till slut ur det helvetiska buskaget och kunde ägna oss åt mer behaglig vandring. En hel del jokkar fick passeras även under denna dag, dock ingen i närheten av lika illa som den som möttes under gårdagen, även om man fick ta av sig kängorna och vada här och var.

Mot eftermiddagen hade vi rundat bergskedjan vi rört oss utmed och nått dalgången Kukkesvagge, och var nu inne i Sarek på riktigt. Här möttes vi av extremt mäktiga vyer. Det var så ofattbart enormt att det kändes svårt att avgöra avstånden och storleksomfattningen på området. Genom dalen rinner jokken Kukkesvakkjåkkå, som mer liknade en mäktig älv med mycket strida strömmar. Denna jokk var vi tvungna att passera över, men tacksamt nog fanns här en ranglig bro tillgänglig för en någorlunda säker överfart, som annars hade känts omöjlig. När vi tagit oss över till andra sidan jokken gick vi ett tag till innan vi hittade en bra lägerplats nära ett vattendrag, där vi kunde koppla av och smaka på lite whisky med utsikt över det väldiga berget, som skulle bestigas nästa dag, innan vi gick och la oss.

Efter en mindre sovmorgon lämnade vi tälten och packade på oss lättare utrustning inför bestigningen. Vandringen fram till bergets fot var ganska enkel och bekväm, vilket var tacksamt då jag var ganska mör i kroppen efter gårdagens strapatser. När man var framme möttes man av en jokk som rann nedför berget och mynnade ut i ett virrvarr av slingrande förgreningar i dalgången. Detta gjorde det lite svårt att veta var man skulle vada över för att komma till andra sidan, men efter viss möda var det gjort och man kunde påbörja påstigningen uppför Spikkammen.

Från tälten såg bestigningen ganska simpel ut, men som tidigare nämnt är det lite lurigt att ta in rätt perspektiv och få en bra uppfattning om avstånd och storlek. Bestigningen var mycket brant och bestod mer eller mindre uteslutande av stenar, så man var tvungen att vara försiktig och se var man stoppade fötterna. Trots den lätta packningen var bestigningen för min del väldigt utmattande.

Till slut nådde vi en stor platå högt upp mellan olika bergstoppar, som dels bjöd på en fantastisk utsikt över dalgången, men även åt andra riktningen i form av den väldiga glaciären Vuojnesjiegna. Här stannade vi för en längre paus och åt lunch och tog in den magiska utsikten. Därefter var planen att fortsätta ännu högre upp mot en av bergstopparna. Dock var denna helt förlagd i tät dimma, och bestigningen såg mycket brant ut. Man fattade beslut om att avbryta och vända ned mot lägret igen. Trots att vi aldrig tog oss till toppen är det ändå den högsta punkt jag någonsin bestigit på ett berg.

Nedstigningen från berget tog längre tid, då stenarna och branten gjorde att man behövde vara mer försiktig. Dessutom började jag att få rejält ont i mitt knä, vilket gjorde att jag stannade oftare för vila. Tids nog var man dock nere vid lägret igen. Det var skönt att inte behöva vandra långa avstånd för att slå upp tält denna dag, vilket gjorde att vi hade gott om tid att koppla av och njuta av naturen och vila värkande ben. Här fick man tid att reflektera kring vilken befrielse det var att vara borta från alla konstanta störningsmoment och intryck som det moderna samhället har att erbjuda. Ingen telefonscrollning som suger själen ur en. Ingen Netflix. Inget trafiksorl eller värdegrundsfloskler. Bara ren luft och karg skönhet.

Dag fyra var det dags att påbörja vandringen tillbaka till bilen. Jag bävade inför att behöva traska igenom ”grågrönhelvetet” igen, men rutten vi tog denna dag var förvisso kantad av skiten, men upplevdes inte lika energidränerande och hemsk som vid första mötet, måhända för att man var beredd på vad som komma skulle. Dagen spenderades mest med att ta en lite lugnare och behagligare vandring än innan, med många raster innan vi hittade en lämplig plats längs bergssidan att slå läger på, innan vi kröp ned i sovsäckarna med Sareks bergsmassiv i bakgrunden, för sista gången under denna vandring.

Morgonen den sista dagen möttes vi av mulet väder med tät dimma. Det gick inte att se något av de omgivande bergen och det kändes som att regn slutligen var på väg, efter att ha skonat oss under vandringen än så länge. Efter att ha väntat på att det klarnat upp lite packade vi ihop och började vandra. Ganska snart började det duggregna, men upphörde lika snabbt som det kom.

Nu var målet att återfinna stigen vi vandrade på första dagen, för att på ett bekvämt sätt ta oss tillbaka till Suorvadammen. Detta var lättare sagt än gjort. De enorma ytorna, avsaknaden av markeringar med mera gjorde att det blev en smått krävande uppgift. Efter några timmars vandring kunde man börja se Suorvadammen, men stigen var ingenstans i sikte. Min instinkt sa mig att det enklaste vore att röra sig rakt ned in i skogen för att på snabbaste och smidigaste sätt ta sig fram.

Nästeschefen poängterade då att detta hade försökts innan, och att skogen består av fruktansvärt eländig terräng, som hade gjort att vi hade tappat många timmars framgång på att försöka röra oss igenom ospårat. Istället ville han att vi skulle röra oss uppåt i bergen och hålla en linje tills vi återfann stigen. Smått skeptisk hakade jag på.

Här började kanske vandringens mest jobbiga fas. Bergssidan vi följde gick inte rakt, utan bestod i hög grad av enorma stenar som var formade som stora vallar eller krön man var tvungen att bestiga och gå nedför in absurdum, vilket tog väldigt hårt på mina krafter. Efter en lång stund av att kämpa på med detta kändes det som att man lika gärna kunnat bestiga berget och gå nedför det flera gånger om. Till slut började jag bli ganska modfälld. Stigen visste vi inte var den var och som salt i såren kunde man hela tiden se dammen bortanför skogen, som var konstant lockande att röra sig ned igenom då känslan var att man hade varit framme på nolltid, när man istället rörde sig upp för berget och därmed längre bort från den.

Till slut misströstade jag så mycket att jag högljutt började propagera för en forcering genom skogen, kosta vad det kosta vill. När jag till slut var så utmattad och kände hopplösheten stå i zenit fick nästeschefen plötsligt syn på två andra vandrare framför och högre upp än oss, röra sig i vår riktning. Att stöta på andra människor var ett sällsynt inslag under vandringen, så det var ett lovande tecken. Det visade sig att de gick på stigen!

Detta var en enorm lättnad, då min energi och moral var på den lägsta punkten under hela vandringen, och detta betydde att vi nu hade ett direkt spår som skulle leda oss tillbaka till bilen.

Vid gott humör traskade vi efter den och kom in i skogen. Vädret under natten och morgonen gjorde att det var betydligt blötare än första dagen och extremt mycket lera som sög fast i kängorna. Jag hade haft lyxen att ha kängorna torra under hela turen, men nu gav dem upp och började ta in vatten, vilket gjorde dem betydligt tyngre. När vi till slut hade kommit nedför berget så började det också att regna ganska kraftigt. Trots att man blev riktigt blöt och smått nedkyld påverkade detta inte humöret, med vetskapen om att man ändå snart var framme vid bilen. Jag kunde bara vara tacksam att det dåliga vädret väntade tills nu med att komma.

Regnet fortsatte den sista timmen av vandringen och man började stöta på en hel del andra vandrare som var på väg in i Sarek. Det talar något för områdets storlek att det är just vid startpunkten man stöter på folk, som man annars inte ser. Vi fick också veta att det hade försvunnit vandrare i Sarek under tiden vi var där, och ett stort sökpådrag pågick, men vi hade inte sett röken av det, vilket också talar för den punkten.

Till slut nådde vi grinden vid dammen och kunde genom regnet se bilen, och kunde därför äntligen spänna av oss ryggsäckarna och söka oss till värmen och pusta ut. Trots utmattningen kändes det aningen sorgset att se bergen tyna bort genom bilrutan på väg tillbaka till ”civilisationen”.

När vi nått Jokkmokk stannade vi på en restaurang (vilket blivit något av en tradition under fjällturer i nästet) och passade på att njuta av mat som inte var frystorkad för första gången på fem dagar, belåtna av att ha klarat en utmaning och redan spånandes på idéer inför nästa fjällvandring.

Är du trött på att leva ett händelselöst och riskfritt liv utan utmaningar och gemenskap? Anslut då till Nordiska motståndsrörelsen redan idag!