När är man ”nationell”?

När det kommer till Nordiska motståndsrörelsens partiprogram Vår väg är det många som använder de första två punkterna som själva definitionen av vad en nationalistisk, tredjepositionstillhörande organisation faktiskt är. Jag skulle säga att den definitionen historiskt har varit så väl använd även utanför Motståndsrörelsen, fast i annat format, att jag vill påstå att den vid det här laget är konventionellt accepterad.

Har man alltså en förståelse för både rasfrågan och judefrågan anses man vara nationalist. Och det finns faktiskt en logisk anledning till att dessa två punkter och idéer klumpas ihop: det är för att båda avser en sorts rasfråga. I Norden 2025 bemöter rasfrågan det biologiska hotet i form av den massiva invandringen som just nu sker, medan judefrågan bemöter de sionister – där många är rasfrämlingar – som hotar vårt folk genom maktutövning och kontroll, medelst både våra institutioner och internationella finansinstitut samt andra maktorgan.

Sionister har dessutom haft ett betydande inflytande i skapandet av massinvandringen, så även där hör de samman. Båda dessa frågor handlar alltså i mångt och mycket om konflikter mellan nordbor och rasfrämlingar.

Omedelbart stoppa massinvandringen. Repatriering av merparten av alla som inte är etniska nordeuropéer eller närbesläktade folkslag ska inledas så fort som möjligt. På humanast möjliga vis ska de återsändas till sina respektive hemländer eller närområden till dessa.

Vår väg, 2017, s. 8

Med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld.

Vår väg, 2017, s. 13

När antisemitismen tonas ned

Men trots att båda dessa problembeskrivningar avser en slags rasfråga, finns det entiteter inom den nationella rörelsen som, trots att de har kunskap om judefrågan, väljer att tona ned den. Här tänker jag inte peka finger på någon specifik person eller grupp, och heller inte försöka kvantifiera exakt hur mycket detta görs. Jag vill egentligen bara lyfta att det är ett fenomen som jag ser existerar i kretsar som rör sig runtom, men ändå nära, organisationen.

Den främsta anledningen till att detta sker skulle jag säga är att det är betydligt lättare att förstå att merparten av rasfrämlingarna i Norden måste repatrieras, än att makten måste tas tillbaka från den globala sionistiska elit som styr västvärlden. Massinvandringens konsekvenser blir man i princip upplyst om så fort man tar sig utanför dörren, och det är något som engagerade svenskar ofta lär sig att förstå redan i unga tonår. Att däremot få grepp om judisk makt kräver i många fall att man introduceras till koncept inom allmän historia, monetära strukturer, framväxten av politiska ideologier samt flera historiskt betydelsefulla personligheter och mycket annat.

En annan betydande anledning är att makten faktiskt kan behandla dig bättre om du lämnar judar och sionism i fred, samtidigt som du fortsätter att agitera mot muslimer och andra icke-vita folkgrupper. Ett tydligt exempel på detta är all kontrajihadism och rentav förhärligande av folkmordet i Palestina som tillåts just nu.

Längre tillbaka, när palestinarörelsen var betydligt svagare i Norden, Israel ännu inte hade fortsatt sina krigsbrott till den grad att omvärlden inte kunde blunda, muslimer som etnoreligiös grupp var få i Europa och judarna behövde få in fler minoriteter i vita länder för att själva inte sticka ut så mycket – då var all form av kontrajihadism och rasism starkt förbjuden och kunde på många sätt frysa ut en individ från samhället.

Var konsekvent i din rasism!

Att bekämpa alla rasliga hot mot vårt folk är en integrerad del av att vara nationell. Om man bekämpar ett hot men låter ett annat vara av rena bekvämlighetsskäl är man helt enkelt ineffektiv. Om man dessutom medvetet byter fokus i sin rasliga kamp på grund av påtryckningar, lurendrejeri eller samhällsförändringar skapade av sionistiskt inflytande uppvisar man ett fientligt och suspekt beteende i förhållande till kampens bästa.  

Jag har full förståelse för att judefrågan kan hamna lite i skymundan för vissa när invandringen och mångkulturens konsekvenser tar upp så stor plats i våra liv. Jag förstår att det blir en chock för sinnet när Sverige – ett av världens bästa länder – bryts ned till något oigenkännligt, fult och degenererat, samtidigt som vi och många andra varnat för utvecklingen hela tiden.

Men man måste försöka förstå och sprida kunskapen om hur detta skedde, hur Sverige och Europa blev mångkulturellt, och hur en liten men mycket etnocentrerad folkgrupp kunde sätta igång en samhällsförändring som ledde till försvagningen och ockupationen av våra hemländer. Förstår man inte hur man förlorade, eller hur fienden fick ett övertag, kommer man heller aldrig få förståelsen för hur man i framtiden kan vinna eller själv få ett övertag.