Direkt vid lunch dök motståndsmän upp på en av broarna som går över Kungsgatan där pridetåget skulle komma att passera någon timme senare. Det skulle bli en väldigt lång dag, men till skillnad från tidigare år var i alla fall vädret lite mer uthärdligt.

Några ögonblick efter ankomsten dök den första polisbussen upp och ut klev en grupp poliser som försökte få kontakt, men informerades att man enbart kommer samtala med dialogpolisen, vilket man av erfarenhet lärt sig är bästa metoden.

Allt eftersom tiden gick dök det upp fler och fler åskådare och väntan kändes mycket lång då ingen av kamraterna hade något som helst intresse av att ta del av detta jippo, men var på plats av ren pliktkänsla då det fortfarande finns några enstaka individer i huvudstaden som är mottagliga för ett positivt budskap, och publiciteten på internet brukar sprida sig till betydligt fler personer.

Banderollen var betydligt större detta år än tidigare år och sträckte ut sig hela fem meter ovanpå brofundamentet vilket ingen nedanför kunde undgå att se.

Paraden närmade sig till sist och som alla tidigare gånger så skulle deltagarna i denna ”kärleksmanifestation” skrika ut och gestikulera sitt hat mot ”oliktänkande”, det vill säga: de enda på plats som påpekade hur livet fungerar enligt naturens lagar.

Nu följde en tre timmar lång väntan på att spektaklet skulle ta slut. Man kan bara anta att den ständiga närvaron till den urbana miljön, tillsammans med medias ständiga propagerande i film, TV, musik m.m. gjort att en stor del av de bosatta i storstaden nu anser att det är fullt normalt att exempelvis mutilera sitt könsorgan, kanske lika normalt som att gå till tandläkaren, då publiken för dagen var så pass stor som den var.

Dagen bjöd inte på några konfrontationer, men en och annan förbipasserande stannade till för att diskutera ett tag med kamraterna. En del av dessa var dock redan berusade och kunde därför inte direkt hålla någon hög nivå på sina resonemang, utan blev mest vulgära i sitt språkbruk, samtidigt som de på sina höga hästar inbillade sig vara överlägsna.

Alla var dock inte dryga eller otrevliga, man mottog också en del donationer under dagen från sympatisörer, och både inhemska och utländska människor i alla åldrar uttryckte sitt stöd till budskapet för dagen. De tre timmarna kändes som en evighet, men slutligen hade den sista delen av paraden passerat under kamraterna, och man kunde slutligen rulla ihop banderollen och börja ta sig till dagens nästa anhalt.

Sällskapet gick vidare till Sergels torg, tätt följda av en stor grupp poliser både till fots och med bil. Ovanligt många människor befann sig redan på Plattan, och framme vid trappan ned tog man ut en regnbågstrasa man hittat, som man släpade längs backen fram till sin tilltänkta plats.

En kort väntan senare vecklades trasan ut och Joakim Kannisto ställde sig ovanpå den för att hålla ett kort anförande om vad Priderörelsen egentligen håller på med, utan deras egna flummiga ord som används för att försöka dölja deras betydligt mörkare syften. Homofiler på plats tycktes kränkta av det som framfördes, men resterande publik verkade betydligt mer positiv.

Bensin hälldes till slut på trasan, varpå den uppslukades av elden, till rungande applåder från majoriteten av åhörarna. De sexuellt avvikande skrek dock tidvis högt ut i smärta som om det var deras egna kropp som brändes av flammorna. En bunt med upphittade flaggor av betydligt mindre storlek kastades därefter på de brinnande resterna, till publikens jubel.

En kaxig homofil som tidigare uttryckt sitt missnöje med Motståndsrörelsens närvaro dök plötsligt upp igen och närmade sig de brinnande resterna för att släcka elden med sin vattenflaska, varpå han fick en knuff av en kamrat, som gjorde att han flög åt sidan och eskorterades bort av en polis. Mer bensin hälldes därefter på resterna vilket tillintetgjorde homofilens påhitt, till ännu mer applåder från publiken.

Medan resterna av skräpet brann ut samtalade kamraterna med folk i publiken. Många av dessa, främst icke-vita, var oerhört positiva och ville skaka hand med alla på plats och prata om hur mycket de uppskattade tilltaget. De sexuellt avvikande å andra sidan, som mest bestod av tonåringar, var djupt kränkta och uttryckte sin typiska tonårshybris då de påstod sig kunna se in i framtiden och visste hur deras liv aldrig skulle kunna ändras från hur det var för närvarande, och alla måste bara acceptera deras avvikande leverne.

Sex timmar efter ankomst kunde man äntligen lämna Sodom och Gomorra bakom sig och åkte gemensamt till en samlingsplats där man tackade varandra för denna gång, och pustade ut över att årets kanske värsta dag att genomlida äntligen gått mot sitt slut – propagandamässigt kan det dock ha varit en av de bästa.