Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag,
som aldrig dör,
domen över död man.

-Ur Havamál nr 77

Så talade Odens visdom. Orden är inte till för att trösta, utan för att väcka. De skär genom tidens dimma, genom människors bekvämlighet och rädsla. Vi ska alla dö. Vi kan inte undfly det. Men vi behöver inte dö tomma. Vi kan välja att stå, att handla, att lämna något som inte kan raderas av tidens obarmhärtiga flod.

Den som lever för sig själv dör två gånger: först när kroppen slocknar, sedan när hans namn glöms. Är det detta du vill? Att ditt liv ska vara en viskning i mörkret, snabbt bortglömt, likgiltigt? Eller vill du brinna som en eld som tänder andra, som ekar genom generationer?

Eftermälet är allt

Vi är här bara för en kort stund. Vårt kött och blod är temporärt. Vår styrka kan brytas. Men det vi lämnar efter oss kan leva för evigt. Det är eftermälet som skiljer mannen från fegisen, hjälten från skuggan. “Att glömmas är den sista döden; att leva kvar i minnet är odödlighetens gåva”

Få förstår detta idag. De söker trygghet, bekvämlighet, små nöjen, och kallar det liv. De lever som skuggor, och de dör som skuggor. De lämnar ingenting. Men vi som kan se, vi som vet, vi vet att det finns något större. Att offra sig själv, att stå rak, att kämpa mot odds som skrämmer andra – det är vägen till odödlighet.

Feghetens förakt

Feghet är föraktlig. Bekvämlighet är dödens slöja. De som gömmer sig bakom rädsla och lättja är redan döda, även innan kroppen lämnar jordens famn. Historien minns dem inte. Deras namn är förlorade, deras handlingar är intet.

Vi är efterkommande av folk som byggde, kämpade, dog och blev ihågkomna. Våra förfäder stod i stormen, slog tillbaka, gav allt. Om du väljer feghet, väljer du glömska. Om du väljer bekvämlighet, slösar du bort din kraft och din rätt att kallas människa.

Våga stå. Våga tala. Våga handla. Våga dö för något större. Låt inte ditt namn falla i skymundan. Låt inte ditt blod och din styrka gå förlorad i tidens flod.

Modet är din rättighet, eftermälet din belöning

Den som offrar sig lever vidare. Den som lever för andra, för större mål, för ära och heder, han går aldrig helt bort. Hans namn bärs i minnet, hans handlingar blir berättelser, hans mod blir ljus för de som kommer efter.

“Den som vinner ära bland män, han vinner evig glädje”. Evig glädje är inte rikedom eller makt. Evig glädje är vetskapen om att man levt fullt, att man inte slösat bort sin tid på det obetydliga, att man gjort något som andra kan se, känna och minnas.

Stå upp! Ta din plats bland dem som skriver historien! Offra, kämpa, lev med heder! Ditt eftermäle väntar – men bara om du vågar.

Världens tystnad belönar inte fega

De som lever för bekvämlighet, som gömmer sig i rädsla, som låter andra bära bördorna, de dör först som människor och sedan som namn. Vi är skapta för mod, för ära, för att lämna spår. Våga stå. Våga tala. Våga dö. Låt inte världen bestämma vem du är. Låt inte tiden sudda ut dig. Ditt blod, din vilja, din handling – dessa ska leva vidare.

Kalla dig levande eller glömd

Fråga dig själv: Vem vill du vara? Den som dör i glömska, utan spår, eller den som lever i eftermälet, vars namn blir en eld som tänder andra?

Stå upp. Handla. Offra. Lev för något större än dig själv. Den som vågar, dör aldrig riktigt. Den som dör med heder, lever för evigt.

Världen belönar inte de svaga. Historien minns inte de bekväma. Men den som står rak, den som vågar brinna, han blir odödlig.

Bevisa att du är en av de stora. Anslut dig till Nordiska motståndsrörelsen och kämpa för ett evigt liv, det är seger eller död som gäller!