På Sveriges nationaldag begav vi oss några kamrater till Västervik och en del andra till Oskarshamn. Kommunerna skulle där anordna medborgarskapsceremoni för ”nya svenskar”, och förhoppningen var att få ett samtal med några av de medverkande aktörerna. Solen sken, grönskan stod tät och sommaren visade sig från sin allra mest tillmötesgående sida. Det var en sådan där dag när Sverige är som vackrast.

Medborgarskapsceremonier är numera en etablerad företeelse. De första började hållas lokalt redan under 1990-talet, bland annat i Stockholm. Sedan den 1 april 2015 är det lag på att alla svenska kommuner ska anordna dem. Minst en gång om året ska kommunen bjuda in alla folkbokförda som under de senaste 18 månaderna blivit svenska medborgare. För detta avsätter staten 5 miljoner kronor om året.

Vid ett tält på torget i Västervik stod några personer. En av dem visade sig vara andre vice ordförande för Sverigedemokraterna i kommunen. Just därför väcktes nyfikenheten. Hur såg han egentligen på de arrangemang han stod mitt i?

– Hur ser du på det här? Kan du kalla en sådan här medborgarskapsceremoni för ett folkutbytesfirande? Frågan verkade inte nämnvärt besvära honom.

– Ja, det kan jag väl hålla med om, svarade han lugnt och sävligt.
Svaret väckte förstås en följdfråga.

– Men vill du inte protestera?

Han ryckte på axlarna med en blick som signalerade att han redan funderat färdigt på saken.
– Nä, det är ingen poäng med att protestera. Det skulle bara skapa problem.

När logiken tog semester

Kommunpolitikern förklarade att han inte ville göra någon sur. Tvärtom skulle han gå med i paraden. Där någonstans uppstod en kort stunds tystnad. Vi stod och tittade på honom. Försökte förstå. Eller hade vi möjligen missförstått något? Ibland dyker det upp svar som får logiken att ta en kort semester.

Paraden skulle gå från Spötorget till Stadsparken. Orkester. Svenska flaggor. Musik. Tal. Hela paketet. Folkutbyteståget, om man så vill.

När tankeverksamheten så småningom kom igång igen inföll sig en ganska naturlig fråga:
– Men … hur kan du göra det?

Han ryckte på axlarna ännu en gång.
– Vad ska man göra?

Det är ett märkligt svar. Kanske det märkligaste av alla politiska svar. Inte ett försvar. Inte ett argument. Bara en uppgiven axelryckning.

Hans SD-kollega försökte hjälpa till. Han menade att det måste vara invandring, för annars är det inget land som vill ha handel med oss.

Egentligen borde vi kanske ha gått därifrån redan då. Det verkade uppenbart att något inte riktigt stod rätt till i resonemangen. Men vi blev kvar. Nyfikenheten är ibland starkare än förståndet. Samtalet gled över till rasblandning. Sverige var ju redan rasblandat, menade den andre vice ordföranden, som också upplyste om att han själv hade vallonskt blod i ådrorna.

Det slog oss att mannen inte verkade veta vad ras egentligen är.
– Så du jämför dig med en n*g*r?

Här hände något ovanligt. Det spratt till i det annars cementerade ansiktsuttrycket. Inte mycket. Men tillräckligt för att märkas. Ordet n*g*r var nedvärderande, upplyste han.

Sedan travade vi därifrån med en bunt specialtryckta affischer under armen. De sattes upp lite varstans på området.

Efteråt dröjde sig händelsen kvar betydligt längre än själva besöket. Inte affischerna. Inte paraden. Inte ens talen. Nej, det var den sverigedemokratiske mannen som stannade kvar i tankarna.

Det cementliknande ansiktet. Det stagnerade tankesättet. Människan som såg utvecklingen som ett problem, men ändå valde att delta. Som ursäktade sakernas tillstånd och urskuldade systemet för att slippa skapa problem.

Kanske är det just dessa människor som är de mest farliga. Inte de högljudda. Inte de övertygade. Utan de som bara rycker på axlarna.

/ Beatrice Andersson