Kamrater samlades och gick gemensamt upp till Gustav Adolfs torg. På plats fanns där redan två polisbussar och några civila bilar som fått det viktiga och hedersfyllda uppdraget att bevaka en staty så att inga besökare skulle komma sig för att minnas och hedra kungen, med blommor, ljus eller tal. Polismakten ville väl inte riskera att någon hyllade gamla ideal som offervilja, mod, plikt – ja, sådant som idag inte återfinns hos regenter och statsmän utan snarare hos motståndsmän.
Man ställde upp på plats och tände ljus. Tre ljus nedlades synkroniserat till det fina anförandet som var skrivet till dagen. En del av talet löd;”Att Gustav II Adolf skulle dö i strid var inte direkt oväntat. Under de flesta av hans år på tronen låg Sverige i krig och han deltog oftast själv på slagfälten, något som skulle vara otänkbart för de flesta andra kungar i Europa.
Till slut kom den ödesdigra dagen, 6:e november 1632, då dimman låg tät över det kommande slagfältet i Lützen. Tidig morgon, när trupperna stod uppställda, red konungen upp framför sina mannar, redo för strid, för att ingjuta mod inför det kommande slaget.
Dimman tycktes aldrig vilja lätta den morgonen, men tiden var nu inne. Samtidigt som fotsoldaterna rörde sig framåt över fältet red konungen i spetsen för Smålands ryttare.
Men i kaoset på slagfältet, där den täta dimman blandades med krutrök, kom Gustav II Adolf ifrån de svenska trupperna och mötte sitt öde där han träffades av flera kulor, slag och stick. Konungen var död men minnet lever än…
Gustav II Adolf är värd att hedra då han gjorde Sverige till en stormakt, han och hans blå brigader stred för Sveriges storhet, han var en konung som trots farorna det medförde stred i fronten med sina soldater. Det mod och offervilja konungen visade är i sig värt att hedra.
Vi tänder därför idag tre ljus, låt det första symbolisera offervilja.
Det andra, ära.
Det tredje, seger.
Dessa ting är lika viktiga för oss, kämpar av idag, som på Lejonet från Nordens tid. Kamrater vi blåser, likt forna kämpar aldrig till reträtt, det finns bara en väg i en kämpes strid, vägen framåt! Mot ära och hjältemod – mot seger eller död!
Efter att anförandet hölls, blommorna var nedlagda och alla ljus tända hölls historiens kortaste tysta minut. Poliserna ilade fram och slet tag i deltagare och åhörare till minnesstunden, samtliga skulle legitimeras och visiteras. Protester uppstod och vissa av poliserna blev aggressiva, slet, drog och hotade med övernattning om deras yttrandefrihetsvidriga direktiv inte följdes. En kvinnlig deltagare blev så pass grundligt visiterad att det borde vara tal om sexuellt ofredande.
En kamrat blev bortdragen då han på något sätt hade uppvisat vilja till att försvara sig. Flera andra kamrater ställde sig ansikte mot ansikte med flera av de nyutexaminerade poliserna och ifrågasatte deras yrkesval. Blickarna flackade och ögon tårade sig hos hanrejerna.
När kamraten som polisen tagit bort blivit meddelad att han skulle få något strafföreläggande och åter blev frisläppt kunde minnesstunden ses som avslutad.
